Nonsens och gamla manus

Jag och min man håller på att rensa ut våra sammanlagt fyra (!) vinds- och källarförråd. Eftersom vi har bott i lägenheten i sju år har de blivit ganska fulla.
Hittade en låda med en massa gamla skolpapper, både från när jag pluggade medieproduktion på högskolan i Kalmar, och från folkhögskoletiden på Öland dessförinnan.

På medieproduktion gjorde vi en hel del kortfilmer under videokurserna, och som en liten bonus behövdes det ju alltid ett manus. Det var nästan alltid jag som skrev dem i de grupper jag medverkade.
Nu hittade jag några sådana, och kom ihåg hur kul det är att skriva filmmanus. Man får lov att se scener och bilder i huvudet, men man behöver inte beskriva dem noga. Det finns inget krav på att uppnå en litterär höjd, utan det är handling och dialog som gäller.
Kanske skulle man bryta av romanskrivandet ibland med att bara lustskriva sådana grejer?

Jag hittade också nåt annat märkligt som måste författats när jag gick på folkhögskolan. Papperet var renskrivet av mig, men jag är rätt säker på att det är en historia som skapats av en grupp, genom att man skriver en till två rader, viker papperet så att man inte ska se det skrivna, utom 1-2 ord på den nya raden, och så skickar man vidare till nästa person, som fortsätter på raden. Jag älskade att göra såna historier när jag var yngre, det blir så knäppt.

Så här är den:

"Till häktet på Kalmars största regioanstalt, nr 630, fånge nr 7

Hej Paolo!
Du är fantastisk när du gör inbrott! Jag skulle sparka sönder en ruta för att ta dina skor.
Var har jag ställt telefonen? Det kan bli problem. Stora hemska grottbjörnar. Skärpning! Nu vet jag allt om dig, din fuling. Fotomodell sökes till anstalt för aktivitet. Fångarna ska utöva sina kampsporter. Visserligen kommer hundar på mattan, men det skulle vara underbart roligt att greja med deras svansar. Svettigt värre alltså! Sjuttsingen, jag tror att det börjar dra ihop sig till jordbävning. Vi behöver inte träffas mer, inte heller din mamma, ditt pungsvin. Sluta ansträng dina muskler, för varje människa klarar sig i livet. Solveig bränner också mask, fast hon klarar absolut dieten. Har hon levt länge singel? Jag fattar männen när de inte vill tjolahoppsa henne. Hejdå."

Fullständigt nonsens. Men rätt kul på något sätt.
Man kanske kan frigöra sin kreativitet genom att skriva mer såna där galenheter? :D

Och så hittade jag en dagsvers (om ett ämne som var aktuellt just då) från en skrivkurs på folkhögskolan. Den var nerkladdad på ett papper utan referens, så jag är inte helt säker på vem som har skrivit den, men i alla fall:

Utomäktenskapliga förbindelser,
moral eller omoral?
Det kvittar, säger Clinton,
det var ändå bara oral!

Fniss.
Nu ska jag åka och träna.

Yl

Får man säga att man hatar sin bok? Åååhh den är sååå jobbig. Jag har tagit mig vatten över huvudet, så känns det just nu!
Fyra personers synvinklar, fyra jag, och det ska bli till en berättelse. Blää. Karaktärerna gör precis som de själva vill, de börjar berätta om saker som inte har med historien att göra, samtidigt som en av de mest betydelsefulla karaktärerna kniper ihop käften och vägrar berätta just någonting alls. Suck.
Förra boken jag skrev var inte lätt, men går ändå inte alls att jämföra med den här. Jag var smått förälskad i min förra huvudperson och skrivandet var ett sätt att få tillbringa tid med honom. Så är det inte nu. Den viktiga karaktären som inte vill prata är en ganska kall och svårfångad, näst intill osympatisk människa. Det är alls inget kul att tillbringa tid med henne. Ändå är hon viktig för berättelsen. Yl, yl.

Ahh vilken affärsidé!

Efter att ha läst på Håkan Tendells blogg om 55ord.se gick jag också in och skrev en berättelse på just 55 ord. Det var en utmaning, och kul. När jag hade skickat in berättelsen kom haken: Nu skulle man nominera sin berättelse för att ha en chans att vinna en tusenlapp. Det kostade 15 spänn.
Om någon annan nominerade ens berättelse och den vann, skulle den som skrev få 500 och den som nominerade 500. Aahh så himla smart! När man väl skrivit den så vill man ju nominera. Grr. Jag blir så arg på sådana där listiga.

Också jag... min Brutus

Nehej, nu är det dags! Nu har jag hängt på Romanloppet och alla relaterade bloggar i - ja, det är nog sen förra sommaren nån gång - utan att kunna bestämma mig för om jag ska ha en egen blogg eller inte.

Jag har nog varit rädd för att jag ska skriva på bloggen i stället för på manuset jag håller på med. Och när jag började skriva mer på allvar förra sommaren kändes det som att jag inte ville prata (eller skriva) så mycket om det, ifall boken jag arbetade på inte skulle bli färdig. Men det blev den. Just nu ligger den hos ett förlag, har refuserats av två, och jag har skickat den till två nya idag.

Igår kväll satt jag och läste igenom noveller jag skrev förra gången jag ville satsa på att skriva, det var 2002, 2003 så där. De var inte speciellt bra. En av dem hade något visst, men ingen var ändå värd att gå vidare med. Hoppas det faktum att jag kan känna att de inte är särskilt bra betyder att jag har blivit bättre på att skriva! ^^

Men kanske är det alltid så där, att texten ändrar karaktär för en när den fått vila ett tag. Idag ögnade jag igenom manuset jag skulle skicka iväg och funderade på om det kanske behöver bearbetas ännu en gång. Plötsligt kändes texten en aning fånig. Men det är svårt att veta när det ska vara nog..!

Angående bloggtiteln: När jag läste japanska (det var ett infall jag hade för ett par år sen, jag läste en termin) skulle vi presentera oss, och jag sa mitt namn. Japanskaläraren rynkade på näsan och sa "Nej, så kan man inte säga om sig själv, bara andra kan kalla en så". Jag försökte förklara att jag faktiskt hette Bobbi Sand och att jag inte alls försökte tilltala mig själv Bobbi-san. Men nu gör jag det i alla fall.