Fierce!

Min dotter myntade ett nytt uttryck under finalen av Project Runway:
"Rätta till glasögonen och tänk fierce!"

Jag kommer att sakna dem. Speciellt Christian <3

Hålla ut

Det här med refuseringar är tufft. Jag undrar hur många förlag jag ska försöka med innan jag skriver om.
Jag tänker inte ge upp. Men det har varit svårare att hantera refuseringarna än jag trodde. Självförtroendet vacklar. Har mina testläsare fel? Är de partiska bara för att de känner mig?
Jag vet vilken lyckträff det vore om jag fick ett manus antaget, konkurrensen är ju benhård, samtidigt skulle jag inte skicka in något om jag inte trodde på det. Men det gör förstås alla andra tusentals aspirerande författare också.
Gäller det mest att hitta rätt förlag? Eller gäller det att skriva om?
Livet är hårt just nu. Fast jag åstadkommer mycket har jag svårt att hålla humöret uppe. Jag tycker jag kämpar och kämpar, men inget vill sig riktigt. Kommer det? Och vad spelar det egentligen för roll?
Ska man bita ihop, kämpa på? Jag biter ihop så hårt att käkarna gör ont.
Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet.

Komman, komman, komman

Jag kommaterar mina texter väldigt mycket. Försöker låta bli, men då tycker jag att rytmen blir konstig. När jag läser andra författares texter ser jag att vissa skriver som jag, medan andra låter meningarna flöda i långa sjok utan nästan några komman alls, utan att det blir konstigt för det. Mina meningar är ofta korta, som om texten hade bråttom.

Jag vet inte hur mycket man ska analysera sitt skrivande medan man håller på, kanske är det bara kreativitetsdödande. Men redan nu – när jag håller på med mitt andra manus – kan jag se hur vissa stildrag hos mig själv går igen, och hur jag använder vissa uttryck och metaforer till leda.

Fast det är ändå inte något viktigt problem just nu – redigera kan man ju göra i efterskott. Det viktiga är att skriva, oavsett hurdan texten blir i första vändan. Kanske ägnar man sig åt sånt som kommatering bara för at slippa undan att skriva vissa jobbiga partier?

Jag har haft en paus från mitt skrivande på över en vecka, en ofrivillig paus – min dotter blev sjuk. Ibland är det bra med pauser för mig, jag arbetar inte så bra under långvarig press, dvs det är svårt för mig att tvinga mig att skriva ett visst antal ord per dag eller i veckan. När det går trögt är det oftast bäst att pausa lite. Och försöka lita på att jag kan vara rejält produktiv då och då - med jämna mellanrum.

Allt går för fort

Tiden går för fort. Livet går för fort. Semestern… går verkligen för fort. Två och en halv vecka har rusat förbi, och jag har en och en halv kvar. Första tio dagarna var vi på norra Öland – intensiva dagar fullspäckade med somriga aktiviteter som båtfärd till Blå Jungfrun, glassätning, grillning, bad varenda dag… och inte en tanke på något skrivande. Sedan hem två dagar innan vi åkte vidare till Stockholm; min mormor, Hedwig and the angry inch och prideparaden.


Johannes Bah Kuhnke gjorde en hjärteknipande Hedwig

Vi kom hem i söndags och sedan dess har både jag och min man suttit klistrade framför var sin dator – han vid Age of Conan och jag vid Fyra Öar. Jag har läst igenom hela berättelsen och listat allt som är kvar att göra på det första utkastet, i ett eget dokument.

Den känns inte fullt lika hopplös längre. Ett tag tvivlade jag på om det skulle bli något av den över huvud taget. Nu känner jag mig i alla fall motiverad att skriva klart första utkastet. Sedan kan jag ju ge det till någon annan, så får jag höra vad en utomstående tycker. Det jag är rädd för är att den är för fragmentarisk och att de olika historierna spretar för mycket. Och att vissa konflikter kanske är lite... banala, på något sätt. Men man ska väl alltid ha sina tvivel. Jag får skriva klart den i alla fall, så får jag se sen vad jag ska göra med den!