onsdag 24 september 2008

Lite allmänt gnäll

Igår på vägen hem från jobbet tänkte jag ut ett blogginlägg jag ville skriva, men sen när jag kom hem orkade jag inte. Ibland är det synd att man inte har automatisk överföring från hjärnan till datorn. Undrar om det blir så en dag?

Idag har jag suttit i möte konstant mellan 9.30-16.40. Till och med under lunchen. På eftermiddagen ett riktigt viktigt möte med en massa svåra beslut som ska tas. Nu känns det som om mitt huvud malts i en köttkvarn. När jag blir så där fullständigt utmattad blir jag gråtfärdig, tårarna känns vid ögonlockskanten, men jag kan omöjligt få fram dem ändå. Kommer hem så övertrött att jag inte kan vila: det enda som känns bekvämt är att fortsätta jobba. Jag vet att jag måste vara försiktig med min hälsa, men det är så svårt att anstränga sig lagom. Ibland vill jag bara backa och säga till någon: Nu orkar jag inte vara företagsledare på ett tag, kan du ta över?

onsdag 17 september 2008

Färdigställandet

Jag försöker få ihop Fyra Öar till ett utkast tillräckligt sammanhållet för att ge till en läsare. Det är en massa små hål kvar, överallt. Känns som berättelsen är en stickning full av löpande maskor.
Jag är så osäker på den här berättelsen. Den är fragmentarisk, kommer så att vara även när första utkastet är klart och jag har tätat några av hålen.
Det är ju ett medvetet grepp från början, men fungerar det? Jag har ingen aning.
Underskattar jag dem som ska läsa? De kanske kan bygga ihop fragmenten till en hel berättelse i sina huvuden, så som jag tänkt.
Och då är frågan mera: Håller den som berättelse betraktat?
Det vet jag inte heller.
Men ett första utkast är ju också ett utkast. Inte färdigt.

Men jag är rädd för det där sista. Färdigställandet. För det är det jag är osäker på om jag klarar.

Och när jag är klar med Fyra öar (den här vändan alltså) ska jag ta tag i Jag är skillnad igen, och det är jag också rädd för. Det tar emot att ens öppna den.

Men jag tänker för mycket. Det är bättre att bara jobba på, så gott det går. Jag har så fullt upp på jobbet att jag inte hinner arbeta mycket med manusen, men det blir en stund här och där. Framåt i snigelfart. Men framåt ändå...

torsdag 4 september 2008

Synas

När jag var 15 år klippte jag mig i en sådan frisyr som en del skinheadtjejer har: kort på hela huvudet, blekt pannlugg och en liten kant av blekt hår bak i nacken.
Det var precis när sommarlovet hade börjat, och jag gick runt på stan med hörlurar och Napalm Death skrikande i öronen. Det var en fantastisk känsla, att se alla vanliga där utanför, och veta att jag hade min egen hemliga värld, i musiken. Min egen skrikande värld.
Jag passerade parkbänkarna inne i centrum, och två skinheads vinkade mig till sig, frågade: "Vad heter du, vad lyssnar du på?"
Napalm Death var nog egentligen inte rätt svar, för det var grindcore - politiskt mer åt extrem vänster än höger, men det brydde sig inte skinheadsen om.
I augusti åkte jag på min första Hultsfredsfestival. När min bror och jag vandrade från tågstationen till festivalen var det som i ett lyckorus: Vi gick i ett lämmeltåg, en vällande massa, ett oräkneligt antal färgglada, annorlunda människor. Jag kunde inte tro mina ögon.
Under den festivalen drack jag för första gången, fast bara tre folköl. Aldrig någonsin hade jag fått så mycket uppmärksamhet. Jag var liten till växten och såg nog inte äldre ut än tretton, fjorton; så folk skulle skydda mig i mosh piten framför scenen, de skulle lyfta upp mig så att jag såg bandet. Stora sluddrande skinheads med solglasögon haffade mig utanför mataffären, jag fattade aldrig vad de ville, men de ville mig något. De pratade med mig!
För jag var fullkomligt svältfödd på uppmärksamhet. Jag hade inga vänner alls. Familjelivet hade stelnat i en tragikomisk grimas, alldeles orörligt.
Det var betydelselöst vilka de var, det enda som betydde något var att när ögonen såg på mig fick de liv, och personen öppnade munnen och talade till mig.
Jag tecknade människor från festivalen i månader efteråt.
På vintern ett halvår senare flyttade jag till en husockupation. Då hade jag bytt ut skinheadfrisyren mot en mera gångbar tuppkam.

Beslut och research

Nu har jag kommit fram till att jag ska fortsätta enligt den plan jag tidigare gjort upp: Jag ska skriva färdigt första utkastet av Fyra öar, sedan ska jag ta tag i Jag är skillnad. Det helt nya projektet får vänta tills jag arbetat igenom de två andra lite mer. Jag vill alltid skapa nytt och gå vidare. Men utmaningen är att göra det bästa av de befintliga grejerna!
Det jag har så svårt för är att ta en sak i sänder. Jag vill göra allt på en gång - så har det alltid varit. Hattar från det ena till det andra. Det är kul men tar en massa energi, och i slutändan blir det svårt att få ett resultat som är väl genomarbetat och ordentligt grundat. Jag får försöka lära mig. Att inte vara så rastlös, inuti.

De senaste kvällarna har jag jobbat med Fyra öar. Jag har skrivit på två scener som tagit många timmar. Det beror på att de innehåller en hel del fakta som jag vill ska vara korrekt. Jag läste in mig detaljerat på ämnet för ungefär ett år sedan, men visste inte då att jag skulle använda faktan i mitt skrivande, därför gjorde jag inga anteckningar eller något sånt. När jag skrev första utkastet till scenerna utgick jag från minnet, och tänkte att jag skulle kolla upp detaljerna senare, vilket jag har skjutit upp nu i flera månader.
Nu när jag till slut skulle bita i det sura äpplet visade det sig att faktan jag utgått ifrån hämtats från kanske 25-50 olika källor, utspridda över hela internet (hihi), och de var inte precis någon barnlek att återfinna!
Så det har tagit timmar, timmar att bara försöka lokalisera dem. Fortfarande har jag en del overifierade detaljer kvar - sånt som jag tror mig ha läst någonstans men som inte vill dyka upp igen. Suck. Och en av de där scenerna vet jag inte ens om den kommer bli kvar i slutändan. Men jag vill ändå skriva den klar, innan jag bestämmer mig.

En del säger att de älskar att göra research till sina berättelser, och det kan jag också göra om jag är inspirerad. Men om jag måste kolla upp saker i efterskott är det jättejobbigt. Jag skjuter alltid upp det till sista stund. Skriver gärna först ett utkast utan att göra research så att jag sen får ändra.
Till Fyra öar måste jag prata med en del folk, och det skjuter jag också gärna upp. Jag gillar inte att kontakta okända människor. Men nu börjar jag komma till den punkt när jag måste göra det för att komma vidare.
Jag måste åka till Lund och Staffanstorp för att se ut var personerna bor, vilken skola de går i, var de har bott förut och sånt. Jag måste ta reda på mer om en del vårdrelaterade grejer, och jag måste veta mer om hur en tatuerare jobbar.
Det blir nog kul när jag väl tar tag i det, men just nu känns det som surdegar. :)

Jag fattar inte

När jag skriver på min mac och ska kopiera in text i editfönstret på bloggen, så vägrar texten hamna där - i stället lägger den sig under fönstret, längst ner på sidan. Irriterande!
Det har hänt förut också, men då har jag till slut på nåt sätt lyckats få texten på rätt plats. Men nu går det bara inte!?! :(

Edit: Jag lyckades. :D
Behövde bara byta från "Skriv"-läget till "Redigera HTML"-läget.

måndag 1 september 2008

Orka

Aah jag är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag skulle vilja fortsätta på min bok men det går inte. Bara mitt vanliga jobb orkar jag med, och det är med nöd och näppe. Jo, det är klart att det blir vatten över huvudet när man försöker göra så många saker samtidigt. :(

Jag började på en lista över åtgärder för Jag är skillnad baserade på lektörsutlåtandet jag fick i somras, men jag körde fast ganska snart. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra, vad jag ska bearbeta, vad som ska få vara kvar. Får nog vänta ytterligare ett tag.
Orken räcker inte till.