Kultur!

Jag har haft en riktig kulturhelg medan regnet har vräkt ner... Började i fredags med att se ett genomdrag (premiären är på fredag) av musikalen Jesus Christ Superstar. Sedan har jag varvat min tid mellan att skriva/redigera, läsa Brott av Karin Fossum, och kolla på film. Först Shelter regisserad av Jonah Markowitz på lördagen, sedan Totally Fucked Up av Gregg Araki på söndag morgon. Helgen avslutades med biobesök och XXY, en argentisk film av Lucia Puenzo på söndagkvällen.
Jag känner mig helt fullmatad med upplevelser, och undrar varför jag inte gör så här oftare - varför sitta av tid framför Fab 5 eller Singing Bee, när man kan se en helt underbar film eller läsa en bra bok? Eller skriva en, hehe.

Av de här upplevelserna var det XXY som grep mig mest. Filmen handlar om en pojkflicka i bokstavlig bemärkelse, Alex, som är en 15-årig hermafrodit. Filmen börjar med att Alex mamma bjuder hem en annan familj i vilken pappan är plastikkirurg. Det bakomliggande syftet är att han ska ta sig en titt på Alex för att det slutligen ska avgöras vilket kön Alex ska tillhöra (hen är uppfostrad som en flicka). Med sig har besökarna också sin son, som är ett par år äldre än Alex... Härifrån utvecklas resten av berättelsen, som jag inte vill avslöja alltför mycket om.
Huvudpersonen spelas helt suveränt av Inés Efron - Alex känns verkligen som ett mellanting mellan flicka och pojke. Berättelsen är full av dramatik och intressanta frågeställningar, och karaktärerna dröjer sig kvar länge efter filmens slut - speciellt huvudpersonen. Om du får chansen, se den!


Alex och hens pappa

Som sagt har jag också redigerat, och nu kommit till sidan 125 av 138. Jag har skrivit om en hel del, men har också några svåra partier kvar. Sen ska jag försöka se över alltihop en gång till, puh.
Frågar mig fortfarande: Är jag tillräckligt hård mot texten? Men det är väldigt svårt att svara på.
I dokumentären om David LaChapelle sa han något viktigt, där andemeningen var ungefär att det gäller att ha sin originalvision kvar, att inte låta den "snackas sönder" i en massa diskussioner, för då försvinner det energi från projektet. Det håller jag med om. Nu när jag bearbetar försöker jag därför hamna närmare min originalvision i stället för längre ifrån - som det lätt blir om man lyssnar för mycket på vad andra säger. Det känns bra. För om jag gör berättelsen så som jag tänker mig i mitt huvud - då är jag åtminstone nöjd med den, oavsett vad som händer sedan. Det är någon slags grundförutsättning... :)

Traggel

Jag redigerar och redigerar - tycker inte jag ändrar så himla mycket, men det tar ändå jättelång tid. Framför allt på grund av alla tusentals komman som jag har envisats med att trycka in överallt som en liten extra krydda :/.
Nu har jag kommit till sidan 60 av 140 - och det är nu det verkligt svåra börjar, för det är härifrån och framåt som jag ska göra en del knepiga ändringar.
Jo, det är rätt kul, men det tar låång tid. Och jag har inget tålamod!

Anathema igår var helt fantastiska. De var lika skumt galna som förra gången, och Vincent lika arg som sist när han kom in på scen - fast efter ca halva spelningen blev han jätteglad. Det var ungefär lika svårt att förstå anledningen till båda känsloyttringarna... Någon frågade "How are you?" och han svarade "Well, I'm in a strange mood", och man tänkte ja, vi märker det! Men det är medryckande - man dras in i hans personliga sfär, och vad ska man säga... den är i alla fall intressant!
Ovanpå det kan man lägga att han har en fantastisk sångröst och en scennärvaro som nästan ingen annan.
Om jag inte redan hade skrivit en historia om en sångare i ett band skulle jag lockas mycket av att försöka undersöka insidan på huvudet på någon som han. Hmm. Fast det blir ju bara en massa spekulationer.


Vincent, vem är du?

Märkligheter och annat

Jag längtar till den 19e. Då kommer Anathema till Köpenhamn.
Anathema spelade death/doom från början och jag antar att det är därför inte fler känner till dem. Nu, 18 år senare, spelar de finstämd, skör alternativrock som uttrycker en del desperation. Vincent Cavanagh som sjunger på de flesta låtarna har en av de vackraste manliga röster jag har hört.

Jag såg dem i Köpenhamn för nästan ett år sedan. Just den dagen hade jag läst på livejournal att en person som jag följt ganska nära via nätet hade försökt begå självmord, och jag minns att jag satt och tittade ut genom rutan på tåget och tänkte på honom.

Bandet kom irriterade upp på scen. Jag vet inte varför de var arga, men det skapade en spänning i lokalen - det kändes som om lite vad som helst skulle kunna hända.
En rolig sak med Anathema är att trots att musiken inte alls är metal längre ser de tre bröderna i bandet ut som gamla hårdrockare allihop, med långa lockiga frisyrer.
Efter några låtar råkade Vincent komma in i fel tonart i slutet på en låt, Closer, och då började han skratta och sa: Där fick jag för att jag tar mig själv på alltför stort allvar!
Spelningen var en känslourladdning. Men eftersom de spelade förband till Porcupine Tree körde de bara sju låtar. Vi kunde inte koncentrera oss på Porcupine Tree efteråt.
Jag ser verkligen fram emot spelningen!


Vackra Vincent
...

Alldeles strax börjar en dokumentär på tv (i tvåan) om fotografen David LaChapelle. Den tror jag är sevärd (tack för tipset gayfilmsbloggen). Hans bilder är häftiga!

Edit: Ja bortsett från att jag kände för att strypa kommentatorn så var den ju intressant... :D
Berättarrösten var som hämtad från nån sån där freakshow-dokumentär som brukar gå på kommersiella kanaler. Argh. Jag kände hela tiden: men bara visa hans bilder och vad han gör, håll inte på och överdramatisera. Som om inte bilderna skulle kunna tala för sig själva!

Uttråkad

Jag har inget att göra.
Fast det är nog bara för att jag är för trött för att göra något...
Min dotter ligger ute på balkongen, på dynorna invirad i en filt, med en tänd fotogenlampa brevid sig och lyssnar på musik från mobilen.
Hon längtar så förfärligt till julen. Varje dag går hon in på en sajt där man kan se en nedräkning på hur många dagar det är kvar, samtidigt som en julmelodi spelas.
Min man spelar Guitar Hero, han tränar inför after worken i morgon. Jag orkar inte ens spela spel.

Jag läste ut Jag är skillnad igår kväll och har kommit fram till att jag visst inte var riktigt färdig med alla karaktärerna. De behöver arbetas igenom mer (precis som, ähum, lektören påpekade). Jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga, men det ska nog gå på nåt sätt. Promenader brukar ofta vara bra, men jag kanske också måste anteckna och klura lite... och teckna dem, det brukar hjälpa.

Det var trevligt att tillbringa tid med Jonathan igen. Jag saknar honom.
... Ibland undrar jag hur det gick sen. :)

Vardagsängel

En del människor är bara så outsägligt trevliga, skarpa, intresserade och intressanta, att man baxnar! Som nån slags änglar som plötsligt dyker upp i ens vardag, mitt bland arbetsluncher, stress och slit...

Jag har träffat en sådan idag! <3

God natt

Här kommer lite udda bilder som gör mig glad:


Hedwig och Tommy


Nero och Filip


Torres och Ramos

Slash på er och god natt!

Sentimentalitet

Något jag lagt märke till många gånger och undrar lite över är varför sentimentalitet räknas som så fult?
Ofta så står det så här i recensioner "/insert valfritt ämne/ skildras helt utan sentimentalitet...".
Jag kan förstå att man vill undvika sliskighet och överdrivet tårdrypande skildringar av saker, men samtidigt kan jag tycka att det är konstigt att sentimentalitet så gott som alltid, helt oreflekterat, utmålas som negativt. Varför är det ett självändamål att inte vara sentimental? Är det oseriöst? Onödigt känslodravel?
Jag har en del sentimentala scener i mina berättelser. Sentimental betyder känslosam. Är känslor dåliga?
Sentimentalitet kan vara ett bra tillstånd för att det pekar ut för en vad som är viktigt.
Känslor är viktiga. Tycker jag.

En bit på väg

Jag har läst hela kvällen och hunnit med halva manuset. Det finns faktiskt saker att bearbeta i det!
Det visste jag, men jag var rädd att jag inte skulle hitta dem, att jag liksom kommit till vägs ände, nått så långt jag kunde med den här berättelsen. Det känns skönt att det inte är så.
Jag tror jag behöver tona ner min målfokusering och försöka ta en sak i sänder i stället. Det går lättare om jag tänker "nu ska jag göra den bättre" i stället för "nu ska jag göra den slutgiltiga bearbetningen och sen skicka den till tre förlag till". Hehe.

Växla mellan projekt

Jag har skrivit ut en version av Fyra Öar som jag ska ge till min man. Han är den första som får läsa. I och med det hoppas jag att jag ska kunna släppa tankarna på det manuset och ägna mig åt det andra igen - trots att det är massor av saker jag skulle vilja förändra i Fyra Öar just nu.

Det där är det svåra med att arbeta på två manus samtidigt: Jag blir så inne i det jag håller på med att det känns jättesvårt att växla till det andra. Men mitt första manus skriker också efter uppmärksamhet nu! Jag har i alla fall skrivit ut det och ska läsa igenom det i helgen.

Den här gången ska jag försöka vara hård mot mig själv och verkligen överväga vad som kan/ska bearbetas, även fast jag tycker det är jättesvårt. Det känns som jag själv måste ta kontrollen över det, visserligen med andras åsikter i beaktande, men jag måste själv ta de slutgiltiga besluten kring vad som ska göras.

Om jag fortfarande känner mig lika förvirard efter att ha läst igenom det igen funderar jag på att ta hjälp av en lektör. Någon som har erfarenhet av detta?