Fullt upp

Well klockan är 22.16 och jag har just recenserat Capote på gayfilmsbloggen.

Det har varit en lugn men ändå händelserik helg. Mycket facebookande och youtubande har det blivit, men jag har också hunnit med fika (två gånger), biblioteket, scifi-mässa, filmtittande och som sagt, recension. Nu ska jag sätta mig och göra lite research för en persons räkning om rådgivning/infomaterial kring transsexualitet. Vart vänder man sig som väldigt ung transperson och vad finns det för stöd och infomaterial för föräldrar? Om någon känner till organisationer, bra böcker eller annat material i ämnet, tipsa mig gärna. Det funkar inte med bloggar för de/n som ska ta del av det här har inte tillgång till internet. :(

Skrivit har jag dock inte gjort. Pausen består. Men det får vara som det är med det.

Sydamerikanska filmer

Har just sett Glue... en argentinsk film om några tonåringar. Den var bra! Det tycks vara nåt särskilt med sydamerikanska filmer (i alla fall de få jag har sett). Kanske ljuset, färgerna? Kanske att de är på allvar: inget skämtas bort. Soundtracket med Violent Femmes gjorde inte saker sämre, inte Inés Éfron heller. Hon är så cool!
Apropå argentinska filmer ser jag jättemycket fram emot Lucía Puenzos nya, El Nino Pez (Fishchild). Hennes XXY var så bra! Och Inés är med i den nya filmen precis som i XXY.


Inés Éfron

Ser an

Jag har varit väldigt trött de senaste veckorna, tröttare än vanligt, om det nu är möjligt... Men i kväll har jag haft lite ork. Jag har tittat på synopset till Isa & Rufus och känt ett stråk av lust. Inte tillräckligt för att börja skriva, men för att kunna andas ut i vetskapen om att inspirationen nog återvänder.
Mannen läser Tatuerade tårar och medan han gör det skänker jag inte manuset en tanke. Jag väntar på att få höra vad han säger.

Jag har pratat med en jättetrevlig tjej som arbetar i ett projekt-som-stöttar-folk-som-har-idéer och där finns kanske möjligheter till ett visst stöd om jag väljer att ge ut min bok själv. Jag har inte bestämt än hur jag ska göra, men det känns skönt att veta att sådant finns. Jag måste inte bli utgiven på ett existerande förlag, jag kan kanske starta mitt eget - jag är bara lite rädd för allt arbete det skulle kunna innebära (pga redan överutnyttjade resurser). Men det skadar ju aldrig att reka möjligheter.

Annars ägnar jag mig åt musiken ett tag. Mitt band ska ha spelning på fredag i Malmö och jag har skrivit tre nya texter. Det känns bra eftersom jag har haft skrivkramp så länge på den fronten att jag nästan ville ge upp.

Nu är det bara att vila. Att låta huvudet bli tomt på kvällarna i stället för att fylla det med en massa snurrande tankar.
Jag längtar till Öland, till lugn och ro.

Cam

Jag är så frälst i Cam Archer (som gjort Wild tigers I have known och kortfilmerna Bobbycrush och Godly Boyish). Jag vet att han håller på med en film nu som heter Shit Year: the unfinished business of my life och jag hoppas verkligen att den blir lika bra som de andra - och att den blir färdig snart!
På hans egen sajt (som påminner mig om Becks hemsida från nittiotalet, haha) finns massor av häftiga foton, lika suggestiva, vackra (och ibland obehagliga) som filmerna. Man kan också kolla på hans musikvideor, med bland andra Xiu Xiu och Emily Jane White (fast de tar lite lång tid att ladda, så YT är ett bättre kort). Ja vad mer ska jag säga? Cam Archer YOU ROCK!!!



Cam Archers video till Emily Jane Whites Wild tigers I have known

Lika som bär?

Kom på att jag själv såg ut ungefär sådär en gång i tiden. Go me (jaja, you wish)!


Heh jag vet... superfånigt. Men måste ju muntra upp mig med nåt. Ok. Haha.

Problem

Det roliga först: Christian Berg från Kite/Strip Music/Yvonne ser i den här intervjun exakt ut som jag tänker mig att Micki i Tatuerade tårar ser ut! Han har bara luggen åt andra hållet, och så är ju Micki lite smalare (!).

Sedan det tråkiga: Vad gäller Tatuerade tårar så har jag minst sagt en del bryderier kring det manuset just nu (och som vanligt). Jag har nyligen försökt att läsa igenom det första utkastet (som jag i förra veckan beslöt skulle vara redo för genomläsning av någon annan, dvs min man). Jag kom till ungefär hälften, och under vägen hördes en röst som gick från svaga viskningar till allt högre rop, och den sa:
Det här fungerar verkligen inte!
Det spretar. Det är hattigt. Det är osammanhängande.

Jag försökte låtsas som ingenting ett tag. Sedan gick jag till datorn och öppnade manuset. Eftersom historien är berättad ur två karaktärers perspektiv hade jag en känsla av att problemen kunde ha med det att göra, så jag testade att klippa isär de två perspektiven och lägga dem i två olika dokument.

Så, nu sitter jag alltså här med två olika berättelser som handlar om olika saker, fast ändå inte eftersom de kretsar kring samma karaktärer... och undrar vad jag ska göra.

Fungerar de ihop? Så kändes det inte när jag läste. Problemet är att de två karaktärernas berättelser nog handlar om olika saker. Jag tror det är så, därav känslan av osammanhang.
Men jag vet heller inte om de fungerar var för sig. Kanske ska jag välja en av dem? Satsa på att berätta en historia och göra det så bra jag kan. Då kommer problemet in att jag valt första persons-perspektiv, och när jag klipper bort den andra karaktärens perspektiv försvinner viktiga delar av berättelsen. Fast det går kanske att fixa, antingen genom att låta den andra karaktären glimta in här och där, utan att ta så stor plats, eller på något annat sätt.
Det jag inte vet är om jag orkar göra en omfattande bearbetning till! Den nerklippta berättelsen består bara av ca 25 000 ord. Det blir en väldigt kort roman. Visst tillkommer mer om jag skriver om den. Men orkar jag? Kanske ska jag bara sänka hela projektet och börja på ett nytt?

Å andra sidan, när jag läser manuset tycker jag från och till att det är jättebra. Det är bara det att mina känslor för det kan jämställas med att åka berg-och-dalbana: Stundtals tycker jag att det är fantastiskt, och stundtals att det suger. Kanske är det bara panik över att någon annan ska läsa det, kanske fungerar det inte så dåligt som jag tror? Fast det är inget gott tecken att jag känner så! Så kände jag aldrig med det andra manuset - vilket får mig att tro att jag kan ha byggt in problem i det här som jag inte ens vet om jag kan lösa.

Jag ska smälta det lite, så får vi se vad som händer. Kanske måste jag arbeta med ett annat manus ett tag och låta det här vila. Kanske är det jag som ska vila, jag vet inte.

Tro det eller ej

Första utkastet av Tatuerade tårar är utskrivet och snart tilldelat min man som ska läsa! Något som jag trodde skulle ske i oktober... ack vad fel man kan ha. Men nu är det äntligen dags! Ska bli lite nervöst att höra vad han tycker. Själv anser jag fortfarande att den är lite ojämn, men det ska bli skönt att få någon annans åsikt om den, och om vad jag i så fall kan göra.

Skrivandet har verkligen fått stå tillbaka ett tag. Det känns lite trist, men har inte varit så mycket att göra åt. Annat har krävt min uppmärksamhet, både roliga och jobbiga saker. Jag vet inte när det blir lugnare. Därför vet jag inte heller när jag ska sätta igång med det nya manuset. Precis när jag kläckte idén brann det i mig av lust att sätta igång, men sedan har det sjunkit undan lite.
Jag tror jag ska vänta lite till, för särskilt i början av ett projekt vill jag känna lust till skrivandet. Det är då jag bara vill dyka ner i det, skriva en massa, få ner allt jag tänker... I den fasen vill jag inte behöva tvinga mig själv. (Helst inte annars heller, men ibland måste jag för att komma vidare när det är motigt.)

Jag skulle vilja åka på den där researchresan... En resa som skulle ge mig stoff till den nya berättelsen... Hmm, undrar när det ryms i tid och budget..!? :)


Micki, Mija och Danny - huvudpersonerna i Tatuerade tårar