Bobbi-san

Bobbi-san på is

2010-02-26T11:13:00.003+01:00

Kära personer som kanske fortfarande tittar in här någon gång ibland..!
Från och med nu kommer jag att fokusera på min andra blogg Transcenders. Jag har helt enkelt inte har tid att hålla två bloggar igång (som ni kanske märkt, haha).

Transcenders är ingen skrivarblogg, utan handlar om identitet, kultur, gränsöverskridande och subkulturer. Men många personliga reflektioner finns också, och nu när jag inte längre tänker att jag ska skriva om skrivande här, kan det hända att jag ger det lite mer utrymme på den andra bloggen.

Denna blogg kommer att ligga kvar som ett arkiv men kommer antagligen inte att uppdateras.

Jag är skillnad på Kapitel 1

2009-11-24T18:59:00.002+01:00

Den som är nyfiken på vad jag skriver kan kolla på Kapitel 1, där finns tre kapitel av mitt bokmanus Jag är skillnad. Mer kommer efter hand!

Omslagsbilden är tagen av Marcus Poll och modellen är Iazt (Joakim Holfve).

In i mörkret

2009-11-13T16:46:00.001+01:00

Jag känner igen det så väl, ändå blir jag lika överraskad varje år av nedstämdheten som kommer med hösten. Nu gäller det att hålla ut, att stålsätta sig, hoppas på placebo- eller verklig effekt av vitaminerna som jag snart, mycket snart ska införskaffa på närmaste hälsokost/apotek. Jag kanske verkar gilla mörker men riktigt så är det inte.

Jag vill skriva men jag hinner inte. Eller, jag kan inte koncentrera mig. Jag väljer bort det, visst är det så. Att börja på en ny roman när jag har två på vänt är inte lika lockande som när allt var ett blankt blad. Men något fattas mig när jag inte skriver. Jag har bloggat så mycket på Transcenders, känns som jag vrider mig själv ut och in. Vet inte om det är rätt väg jag går. Just nu vill jag mest av allt gömma mig i en grotta (fast den ska vara ljus) med bara människor som känner mig och där offentlighet i form av webbnärvaro är en oupptäckt storhet. Just nu känns det som att jag inte orkar. Hur orkar folk?

Pendlar

2009-10-30T16:03:00.004+01:00

Ja, så svänger pendeln och allt känns betydligt bättre.
Jag har lagt in en ny intervju på Transcenders, den här gången med filmskaparen Tove Pils, om hennes spännande projekt PUSH ME.

I helgen ska jag ta det lugnt, äta god mat och umgås med släkt, läskiga typer och pumpagubbar.

Sedan nya tag. Tror jag ska låta mig inspireras av NaNoWriMo även om jag inte ska delta, och kanske börja "smygskriva" lite på nästa projekt. Längtar så efter att arbeta på något nytt, något som inte tragglats och malts sönder och skärskådats in i minsta detalj. Det är ren lyx det!

Slagg

2009-10-29T20:18:00.004+01:00

Precis när jag höll på att misströsta totalt om allt och alla kom ett litet bra mail. Det var en av fyra saker som jag väntade på. Känns en liten smula bättre.

Ska åka till stuga i helgen och det ska bli så skönt. Jag är utarbetad som vanligt, förvirrad och ältande, och jag hoppas på att den fria, friska luften där ska rensa ut slaggprodukterna från hjärnan. Vi får se.

Tre ex av Tatuerade tårar har jag skrivit ut och ska lämna till betaläsare. Behöver verkligen feedback.
Nu ska jag se om jag orkar städa lite och packa.

Ett experiment

2009-10-28T16:51:00.003+01:00

Jag hatar att vänta. Väntande gör mig olustig och rastlös. Kanske för att det känns som jag inte har kontroll när jag väntar på någon annan. Jag är i den personens händer. Och i stället för att se ovissheten som neutral tänker jag att tystnad från någon beror på att personen ångrat sig, inte vill svara eller nåt sånt.

Behöver kanske träna på att klara ovisshet, att vänta utan att döma och att låta bli att sia om en framtid som jag ändå inte vet nåt om. Det är svårt. Men det är ett onödigt, energikrävande martyrskap att ta ut negativa saker i förskott - särskilt som farhågorna för det mesta inte besannas.

Hoppas att de jag väntar på snart hör av sig. (Det är inte något förlag kanske jag ska klargöra, utan handlar om andra grejer.) Hoppas att jag snart återfår samma känsla som jag hade i lördags då jag flängde genom stan på cykel alldeles hög av roliga tankar och idéer. Hoppas att jag känner mig full av kraft och tillit. Den behöver komma inifrån och inte bara eldas fram av vad andra säger och gör.
Det är ett livslångt projekt det där.
Men alltihop kan ses som ett experiment, och det lättar när jag tänker så. Varför inte experimentera? Det kan misslyckas och det kan lyckas, men om jag inte provar händer ingenting.

Ny transcender: Karl Enn Henricsson

2009-10-16T16:13:00.002+02:00

En intervju med författaren till Rigora och jag, Karl Enn Henricsson, finns på Transcenders.

CreateSpace

2009-10-16T15:50:00.004+02:00

Sitter och kollar in CreateSpace, en sajt där man kan publicera böcker för print on demand (som på Vulkan) och för Kindles e-boksläsare. Verken kan sedan säljas på Amazon.com.
Det är lite trixigt att räkna ut vad priserna blir, men om jag inte räknar helt tokigt verkar det ganska lovande. Undrar om man kan/om det är värt att publicera en bok på ett annat språk än engelska? Har för mig att man får betala tull när man beställer från Amazon.com till Sverige.

Värt att kolla upp vidare i alla fall!

Nya planer

2009-10-14T19:41:00.002+02:00

Igår fick jag ett väldigt bra besked. En bild jag har hittat på nätet får jag lov att använda på ”omslaget” till Jag är skillnad, när jag lägger ut den på Kapitel 1. För det har jag bestämt mig för att göra. Jag är lite trött på att hålla på och skicka till förlag och därför är det dags att prova nåt nytt!

Läs mer på Transcenders!

Darlings

2009-10-07T11:26:00.002+02:00

Sitter och väntar på en grej och nojar mig lite i traditionell anda.
Mycket roligt är på gång den närmaste tiden. Jag ska intervjua några personer för Transcenders. Jag ska se en film på mitt favvoställe Kontrapunkt. Jag ska ha möte på Selfmade. Jag ska ta mig iväg till en plats där (kanske) min målgrupp finns och se om jag vågar möta den. :) Jag vill egentligen inte tänka på allt som händer för då blir det lätt oöverstigligt..!
Men det känns bra och spännande.

Snart börjar NaNoWriMo och jag hade hoppats att jag skulle kunna vara med i år, men det kommer inte att gå. Jo, om jag inte har en ambition att uppnå 50000-ordsmålet förstås. Men då vet jag inte varför jag skulle delta...!?
Jag är nästan framme vid att kunna påbörja manus nummer tre, men det går ändå inte. För jag måste arbeta med synopsis den här gången. Jag måste planera och reka och pussla innan jag kan börja skriva. Det blir en ny upplevelse. Som jag fasar lite för, faktiskt. Men kul också, att göra på ett annorlunda sätt.
Ska några andra romanlöpare delta i NaNoWriMo?

Igår satt jag och tänkte på begreppet kill your darlings, och på hur Tatuerade tårar liksom förkroppsligar det. Hela den idé jag från början byggde på har jag tagit bort. I senaste redigeringen försvann de sista små resterna. För så fort jag kom till de partier där jag försökt trycka in den "gamla" storyn kändes det obekvämt att läsa. Så jag strök bort dem.
Manuset är nåt helt annat än jag tänkte från början, men det känns okej. Döda älsklingar måste man ibland. Jag tror jag blivit bättre på det efter hand, för i senaste redigeringen av Jag är skillnad ändrade jag också på en grej som varit en sådan, ett berättartekniskt grepp.

Jag börjar lita mer på den känsla jag får när jag läser manuset: När det känns krystat eller jobbigt att läsa, då behöver nånting ändras. Då spelar det ingen roll om jag hade tänkt att det skulle vara så. Då är det fel.
Men det kan vara väldigt jobbigt att ändra på grejer. Att erkänna: Jag tänkte fel från början. Det blev inte bra.

Utmanad

2009-10-06T19:56:00.003+02:00

Jag blev utmanad av Malin för ett tag sedan. Har inte hunnit svara på frågorna förrän nu, men here goes!

1. Har du ett skrivarschema? Typ varje dag en timme mellan 7 och 8 eller skriver du sporadiskt?
Jag lider av manoskrivitet! Ett "skrivskov" kan vara allt från ett par veckor till ett par månader. Då vill jag inget annat än att skriva och gör det så mycket jag kan. Däremellan kan det gå veckor då jag inte öppnar manusen. Det fungerar inte för mig att skriva kortare stunder, utan jag måste ha tid att komma in i det helt och fullt.

2. Får du inspiratonsbrist i bland eller aldrig, snarare tvärtom?
Jadå, det händer. Mest om jag har jobbat för hårt ett tag.

3. Har du fler skrivprojekt på gång samtidigt? Typ en deckare, några noveller och kanske någon barnbok eller dylikt?
Jag har två romanmanus igång, försöker hålla mig till dessa två, och inte tänka för mycket på det tredje som ligger och pockar på i bakgrunden...

4. Hur många "verk" har du fått klart och skickat in till något förlag?
En roman.

5. Hur många gånger har samma bok du skrivit blivit refuserad? Fick du i såfall konstruktiv kritik tillbaks?
På rak arm vet jag inte hur många gånger, men det närmar sig nog tio-strecket! Har fått två lektörsutlåtanden och några mail med kortare kommentarer.

6. Får du dåligt samvete om du inte skrivit på några dagar?
Nej, men går det lång tid känns det jobbigt. Det är inte dåligt samvete utan snarare ett ouppfyllt behov.

7. Varför skriver du?
Jag känner mig hel när jag skriver.
Jag vill berätta saker.

8. Har du någonting publicerat som man kan få läsa?
Jag publicerar ibland utdrag på min andra blogg Transcenders, bl a här och här.

Nästan

2009-10-06T19:35:00.003+02:00

Nä, helt färdigt var det inte. Men nästan!

Skönt med ett kort manus i alla fall - det tar inte mer än en eftermiddag/kväll att läsa igenom det. Vilket jag förstås har nojat mig över tidigare, att det skulle vara för kort. Men jag tror att det är ok.

Om jag orkar lite senare i kväll ska jag göra en del av ändringarna jag kom fram till behövdes. I helgen ska jag försöka hinna åka och reka lite i en stad här i närheten, som en av huvudpersonerna kommer ifrån. Det är den sortens research jag sparat till sist. Skönt att det äntligen är dags att göra även den, för det betyder ju... att det närmar sig!

Utskrivet

2009-10-05T14:19:00.001+02:00

Har nyss skrivit ut ett ex vardera av Tatuerade tårar och Jag är skillnad. Den ena ska jag själv läsa igenom och den andra ska någon annan läsa eller åtminstone skumma igenom.

Har fått för mig att jag kanske är klar med utkastet av Tatuerade tårar, men om det är så eller ej kommer genomläsningen på papper att utvisa. Det är annorlunda att läsa en berättelse på papper än på skärm i ordbehandlingsprogrammet.
Jag har inte gjort så mycket ändringar i den här redigeringen som jag trodde att jag skulle göra, så jag får se hur det känns att läsa igenom den. Det här manuset har bråkat och inte velat lägga sig tillrätta, så lite nervöst är det. Men om det känns bra nog är det dags att lämna det till någon annan som ska läsa. Tänker börja med K. Hon är bra på att ge feedback och har dessutom yrkeskunskaper som kan vara till hjälp.

Tid och ro

2009-09-12T10:54:00.000+02:00

Den här helgen sitter jag inne och skriver. Utanför är det vacker höst, och utan att behöva gå ut anar jag hur frisk och klar luften är.
Att skriva igen känns helt fantastiskt - som att komma hem. Jag har saknat det, men det är först nu som ron har återkommit tillräckligt för att jag ska kunna sitta ner och koncentrera mig. För det kräver skrivandet, tycker jag. Koncentration och tid. Man kan inte bara prata om att hålla igång och pressa ur sig ett visst antal ord per dag.
Det är ett mentalt tillstånd att gå in i. Finns inte lugn och ro, finns inte tid, går det inte ens att ta det steget. För mig.
Men nu. Har jag tid och ro. Och det känns bra!

Hinna känna längtan

2009-09-11T17:16:00.001+02:00

Idag har jag en sån där dag när tankarna snurrar och ingenting vill lägga sig till ro. En sån dag när jag inte kan bli nöjd med mig själv och det jag gör. När jag inte kan koncentrera mig. Energin förvinner, går till tankeverksamhet som leder ingenstans.

Eller, som leder till tanken att det inte tjänar någonting till det jag gör, att jag kämpar förgäves... Då vet jag att jag har arbetat, och framför allt, tänkt, för hårt. Då förstår jag diskussionen om "egot" som bara vill ha mer och mer. Förstår tanken om att strävan är det som gör en olycklig. Men att sluta sträva... det går ju rakt emot allt som uppmuntras, allt som "alla" säger att man ska göra. Hmm.

Jag vet att jag har för mycket när jag börjar tänka en massa på vad jag ska göra i stället för att göra sakerna. Jag skriver listor. Ofta samma saker, flera gånger, i listor på olika ställen, i olika filer, i anteckningsblocket... Just när jag skriver ner dem känns det som jag har kontroll. Men sen ska sakerna göras också. Eller?

Nä, kanske inte. Nu pressar jag mig för hårt. Det är de här tankarna och känslorna ett tydligt tecken på. Kanske ska jag inte göra det jag hade tänkt. Kanske ska jag göra nåt helt annat. Se en film eller nåt.

Eller så ska jag göra något som visserligen står på mina listor, men bara för att jag faktiskt längtar efter det. Jag måste ju hinna känna längtan. Om allt bara är prestation och press... då blir det inte roligt. Jag dras med i ett tempo jag inte klarar av. Visst är det härligt att få saker gjorda... men för vems skull ska jag göra dem egentligen? För vem ska jag vara duktig?

Skapa är det bästa jag vet. Jag är väldigt orättvis mot mig själv om jag pressar mig så hårt att det slutar vara kul.

Nya varv

2009-09-01T21:05:00.006+02:00

Att säga att jag är trött är ett understatement. Har oroat mig för mycket idag över saker och ting, och det gör mig alltid trött. Tror att jag (som vanligt) använt lite mer energi än vad jag egentligen har. Brukar tyvärr inte upptäcka det förrän efteråt.

Jag är skillnad har vilat i flera månader. Men nu har jag börjat läsa den och - jag vet inte riktigt om jag ska reagera med glädje eller fasa - upptäckt att den behöver redigeras mer. Trodde aldrig att jag skulle orka ge mig på det manuset igen, men nu undrar jag om jag ändå inte ska ge det "sista stöten". Det blir antagligen det sista arbete jag lägger ner på det. Men det finns en del uppenbara grejer att åtgärda som kanske inte ens kommer ta särskilt lång tid. Så jag tror det är värt att göra det. Ska låta lite fler läsa också efter det. Sen får vi se.

Tänker mycket även på Tatuerade Tårar och vad jag kan göra med berättelsen, eftersom jag inte blir nöjd med den. Har kommit fram till att jag antingen behöver låta fler karaktärer komma till tals, eller byta till tredjepersonsperspektiv. Eftersom den är skriven i första person blir det luckor i berättelsen där mina två huvudkaraktärers ögon inte räcker till. De ser ju inte allt, och vissa saker som händer utanför deras perception är viktiga för berättelsen. Vet inte vilken av lösningarna jag ska välja än dock.

Ett tredjedels år

2009-08-19T16:38:00.001+02:00

Jag är i chock över hur snabbt de senaste fyra månaderna förflutit. Kanske är det så det blir när man har fullt upp och mer därtill med praktiska göromål. Ändå har jag lite svårt att greppa att ett tredjedels år kan slinka förbi så fort.

Nu har jag i alla fall en ny utsikt, och i takt med att nya lägenheten kommer i ordning hoppas jag att jag kan återgå till mitt skrivande. Med undantag för några dagar, när jag gick igenom ungefär hälften av Tatuerade Tårar, har jag inte hunnit skänka mina manus mer än sporadiska tankar.

Troligtvis kommer jag fortsätta ligga ganska lågt på den här bloggen, eftersom jag prioriterar Transcenders, men jag ska försöka rapportera lite då och då.

Tävling

2009-06-19T00:41:00.001+02:00

Skrivpuffs sommartävling, där man kan vinna en kurs om egenutgivning låter intressant tycker jag. Är det någon annan romanlöpare som har tänkt att delta?

Ser tillbaka

2009-06-19T00:27:00.004+02:00

Jag har suttit och läst igenom gamla blogginlägg. Oj, jag visste inte att man kunde bli så nostalgisk av det. Läser bakåt och tänker "var det bara ett halvår sen"... Det har hänt så mycket den senaste tiden att det känns som en jättelång tid. Jag har fortfarande mycket framför mig, men jag hoppas att jag ska orka och hinna skriva. Jag saknar det mycket, det är så vilsamt att fly verkligheten på nåt sätt... Och verkligheten har det varit på tok för mycket av den senaste tiden skulle jag vilja säga.. ;)

Skriver!

2009-06-18T23:36:00.004+02:00

Haha, jag är så glad så jag nästan skrattar. Jag skriver på Tatuerade Tårar igen! Har redigerat och läst fram till hälften, och gör anteckningar om vad som kan bearbetas. Och den är alls inte särskilt dålig, om än långt ifrån klar... Jag ser i alla fall mycket tydligare nu vilka partier som behöver bearbetas, så en paus har nog varit bra.
Vet inte om det här varar, men jag är glad i alla fall.

Ett hus att skriva i

2009-06-15T22:51:00.004+02:00

Igår satt jag och funderade lite på min framtid och vad jag hade för drömmar. Den tedde sig ganska grumlig, framtiden, men en sak kände jag att jag önskade: Ett litet hus, att sitta och skriva i. På en avlägsen plats, där bara vinden skapar ljud, förutom kanske mitt sällskaps tassande steg nånstans i bakgrunden.

Men jag skriver inte. Jag bloggar en hel del, för att få igång min nya Transcenders-blogg - visserligen ett slags skrivande, men det blir inget skrivet på mina manus. Det är Tatuerade Tårar jag ska ta tag i, redigera första utkastet... Har fått en del feedback från min första läsare och vet flera saker på rak arm jag skulle kunna sätta igång med. Men ron vill inte infinna sig. Kanske ska jag fortsätta vänta, tills själva livet lugnar ner sig. Ja, det måste jag väl, jag kan ju ändå inte forcera skrivandet, det funkar inte. Men kanske i det här läget behöver jag något som kan få mig att komma in i det igen. För det kan också vara rogivande att skriva.

Tänkte på min planerade nästa berättelse som jag funderade ut synopsis till i julas. Det verkligen kliade i fingrarna efter att sätta igång, då. Men så ville jag bli klar med Tatuerade Tårar innan jag påbörjade något nytt. Känner en vag längtan efter det nu, efter karaktärerna och deras galna resa. Tanken roar mig. Men det känns avlägset, hela skrivandet känns avlägset.

Så klart ska jag börja igen. Mitt liv har faktiskt gett mig nytt stoff till Tatuerade Tårar. Men om det blir under sommaren eller senare får vi se.
Jag fick en ny refusering av Jag är skillnad helt nyligen, tacksamt nog med lektörsutlåtande. Det stod många intressanta saker i det - de flesta sådana som jag själv redan funderat över. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem, för att åtgärda dem skulle nog betyda att skriva om en stor del av boken. Det tror jag inte att jag kan göra.

Jaja, vi får se vad som händer. Jag får lita på det oväntade så länge.

Sara Lövestam vann Bok-SM med Udda!

2009-06-05T20:46:00.003+02:00

Ja, old news kanske, jag är inte så bloggaktiv just nu, men jag tycker det var jättekul att Sara Lövestam vann Bok-SM med sin Udda! Det var den enda bok jag läste hela av på Kapitel 1. Den andra jag läste allt som fanns av var Dansa Barfota, men den tävlade inte i Bok-SM sedan (vad jag såg).
Grattis Sara!!!

Transcenders

2009-06-04T17:14:00.002+02:00

Jag har startat en ny blogg - Transcenders - som handlar om identitet, skapande och gränsöverskridande. Och subkulturer. Och mina berättelser. ;)

Själva skrivandet kommer jag att fortsätta skriva om i den här bloggen. När det kommer igång igen! :)

Nya ord

2009-05-21T16:45:00.001+02:00

Passitiv- Att vara passiv på ett positivt sätt, som t ex när man fikar. Passivitet brukar ju räknas som något negativt, men passitivitet är bra och ska prioriteras!

Improvera - Något improveras när det förändras till det bättre av en slump eller på ett improviserat sätt. Många innovationer är egentligen improveringar.

Tillbaka?

2009-05-16T22:19:00.003+02:00

Idag har jag öppnat dokumentet med Tatuerade tårar, och till och med gjort några små ändringar i det! Kanske är stiltjen och den totala ordtorkan över nu? Jag hoppas i alla fall på det. Jag läste en del, och kände att det var inte så dåligt. Som jag trodde. Faktum är att jag gillade det. I och för sig läste jag bara början, och den brukar jag tycka om - problemen kommer längre fram i manuset. Men ändå. Det kändes bra. Jag kanske är tillbaka nu!? :)

Länge sen jag skrev...

2009-05-14T18:40:00.001+02:00

Det riktiga livet tar upp all min tid och energi. Det finns något bra i att det rör på sig i livet, även om en del av det som händer är jobbigt. Men jag hinner och orkar inte skriva alls. Alla "grand plans" är för närvarande skjutna på framtiden. Fast de kommer väl och knackar på igen, hoppas jag.

Det närmaste jag kommit mitt eget skrivande den senaste tiden är att jag lärt känna en person som påminner mycket om en av karaktärerna i Tatuerade Tårar. Den erfarenheten kan komma till pass när jag ska börja bearbeta manuset igen. När det nu kan bli.

Förrförra veckan fick jag också besked från Stora Förlaget, vilket jag väntat på i fyra månader - tyvärr var det inte positivt. Det var dock intressant, ändå. Eftersom de (få) kommentarer jag fick pekade mot att jag måste leta efter ett mindre, mer nischat förlag. Det positiva var att de trots allt tagit sig tid, läst och funderat ännu en gång. Men synd att resultatet ändå blev ett nej!

Nu tänker jag dyka ner under ytan igen. ;)

Toppar & dalar

2009-04-22T19:41:00.003+02:00

Ja, mitt liv är som att åka berg-och-dalbana just nu. Det är mycket ups and downs. En del närmast underjordiska.
Men också bra saker. Jag har mailat sammanfattningar på mitt manus till några förlag och fått bra respons. Jag har haft ett kanonmöte på Selfmade. Jag planerar en sak som kommer att bli väldigt rolig att genomföra, som har med boken/böckerna att göra... mer om det kommer inom de närmaste veckorna. Jag ser allt mycket tydligare framför mig, vad jag ska göra, hur jag ska gå till väga. Det är som ett stort husbygge som jag just har börjat sätta grunden till!

I morgon ska mitt band spela på Pub Anchor i Stockholm, det ska bli kul också. Vi ska packa oss alla fem i en bil tillsammans med gitarrtoppar, cymbaler/stativ och instrument, och antagligen lyssna på dödsmetall en stor del av vägen. Well, livet kunde vara värre. Or so it seems.

Nu ska jag gå och prova kläder.

Platsbrist

2009-04-21T21:38:00.002+02:00

Det finns inget utrymme i min hjärna, just nu, till någon fantasi.
Mina karaktärer sover och väntar på bättre tider.
Jag sover inte, jag skriver dagbok.

Vi ses.

Mot all förmodan

2009-04-20T16:08:00.002+02:00

I morse vaknade jag upp, efter några timmars för kort sömn, såg mig omkring och kände att saker och ting ändå landade ganska bra. Jag gjorde mig inte illa på världen.
Hela dagen har jag fortsatt vara glad. Jag börjar nästan undra om det är nåt skumt. När kommer bakslaget?
Kanske har det bara varit så pass jobbigt nu under en lång tid att jag liksom inte orkar längre. "Äh skit i det!" Släpper det ett tag, och till min förvåning verkar bekymren lyfta och segla iväg över hustaken som en gasballong... Vaddå? Har det jobbiga varit att hålla i snöret? Jag som trodde det var en tyngd som drog ner mig!

Nåväl.
Känslor är inte till för att stanna. De böljar och passerar.
Just nu känns det bra.
Och det känns bra.

Smörjiga tankar

2009-04-19T22:07:00.005+02:00

I den bästa av världar:

- Skulle man genom exempelvis en blankett till Försäkringskassan kunna ansöka om att gå i ide sisådär en två månader. Allt i livet skulle pausas och ett meddelande i stil med flyttkort skulle skickas ut till myndigheter, vänner och bekanta samt till andra berörda.
- Skulle man kunna byta ägare, som en restaurang eller affär. "Bobbi har stängt för renovering. Kommer att öppna igen i ny regi och ny skepnad i juni! Väl mött då!"
- Skulle man kunna få framtiden till påseende i säg, tre veckor, med full ångerrätt om den inte var till belåtenhet.
- Skulle ett program likt office-assistenten, fast i form av en livs-assistent, dyka upp och se till att man inte gjorde vissa grejer/tänkte vissa tankar/kände vissa saker, utan bara automagiskt ändra det till "det rätta", så som Word ändrar oxå till också.

(Se också Gunnar Ekelöfs "sonatform denaturerad prosa" för en mer detaljerad beskrivning av ett slags känslotillstånd som tycks mig vagt bekant.)

Fast office-assistenten är ju sjukt irriterande. Och det jobbiga i livet gör ju i alla fall att man känner att man lever.

Febertristess

2009-04-17T21:32:00.005+02:00

Jag har varit sjuk i tre dagar. Med lite tur håller det på att ge sig nu. Febern är borta - bara huvudvärken och illamåendet är kvar att bekämpa!
Jag har i alla fall orkat höra på musik medan jag var sjuk. Mina gamla Morrissey-singlar dök upp i en bortglömd hylla och jag lyssnade på b-sidorna. Och sen på Elliott Smith och Lars Winnerbäck och lite mera Smiths. Ja... lite nostalgi. Och Panic at the disco.

Annars har jag inte gjort mycket.
Min man har läst klart Tatuerade Tårar och gett mig feedback. Som jag ska ta tag i när jag blir lite piggare. Det är bra att ha fått några trådar att dra i.

Kollade på Fyra bröllop och en begravning också. Efter det tänkte jag kolla på Tro, hopp, kärlek men då orkade jag inte med mera romantik.

Send me the pillow,
the one that you dream on,
and I'll send you mine

Vår och en massa annat i luften

2009-04-04T10:23:00.002+02:00

Jag vaknade tidigt och kunde inte riktigt somna om. Försökte få en glimt genom gardinen för att avgöra om det fina vädret från igår höll i sig, men det gick inte att se. Nu sitter jag vid datorn och konstaterar att det än så länge inte är en sådan vårdag som igår, men att det ändå känns som vår utomhus. Nu går den inte att stoppa, inte att backa. Den är här.

Nästa vecka är påskveckan och jag ska åka till Öland med min familj. Det finns få platser som är så rogivande som norra Öland, och jag längtar verkligen. Har inte varit där sen i höstas.
Min nästa bok kommer delvis att utspela sig där.
Jag tror inte att jag kommer att börja på den ännu på ett tag. Det är för mycket i mitt vanliga liv. Jag och min kollega har en del svåra beslut att ta för vårt företags räkning. Och på fritiden händer det mycket som jag faktiskt vill vara med på, som jag prioriterar högre än att skriva just nu. Ibland har jag kanske skrivit för att få uppleva vissa saker genom karaktärerna i mina berättelser, men plötsligt tillhandahåller verkligheten en massa upplevelser irl... och dem kan jag inte tacka nej till. Och så är det det där nya stället jag går till, en plats där människor möts som arbetar med projekt och idéer, där man får rådgivning och tillgång till nätverk. Jag pratar med dem om Jag är skillnad, om strategier och tankar, och det känns skönt att driva det framåt. Samtidigt gör det att det blir ännu mindre tid till, och fokus på, själva skrivandet. Men jag vill få ut mina böcker också, inte bara skriva dem.

På gång

2009-04-02T19:00:00.005+02:00

Jag har precis varit och fikat med en tjej som driver ett annat bokprojekt. Kul att utbyta erfarenheter och tankar. Tidigare i veckan pratade jag i telefon med en kille som gjort resan att ge ut en bok på eget förlag. Det var intressant att höra mer om vad det innebär.
I måndags träffade jag en liten grupp med folk som gav mig feedback på mina idéer kring Jag är skillnad. Peppande! En del människor är sådana att de får allting att låta enkelt, och jag gick från mötet med den känslan. Skulle vara skönt att stanna där, i känslan av att det inte är så svårt att genomföra saker.

I morgon ska jag skriva ut ett ex av boken och låta min vän med de långa ögonfransarna läsa. Det är lite oroligt. Men också spännande.
Jag börjar bli trött på att vänta svar från de förlag jag har manuset ute hos. Vill att något ska hända!

Fullt upp

2009-03-29T22:34:00.002+02:00

Well klockan är 22.16 och jag har just recenserat Capote på gayfilmsbloggen.

Det har varit en lugn men ändå händelserik helg. Mycket facebookande och youtubande har det blivit, men jag har också hunnit med fika (två gånger), biblioteket, scifi-mässa, filmtittande och som sagt, recension. Nu ska jag sätta mig och göra lite research för en persons räkning om rådgivning/infomaterial kring transsexualitet. Vart vänder man sig som väldigt ung transperson och vad finns det för stöd och infomaterial för föräldrar? Om någon känner till organisationer, bra böcker eller annat material i ämnet, tipsa mig gärna. Det funkar inte med bloggar för de/n som ska ta del av det här har inte tillgång till internet. :(

Skrivit har jag dock inte gjort. Pausen består. Men det får vara som det är med det.

Sydamerikanska filmer

2009-03-24T22:40:00.004+01:00

Har just sett Glue... en argentinsk film om några tonåringar. Den var bra! Det tycks vara nåt särskilt med sydamerikanska filmer (i alla fall de få jag har sett). Kanske ljuset, färgerna? Kanske att de är på allvar: inget skämtas bort. Soundtracket med Violent Femmes gjorde inte saker sämre, inte Inés Éfron heller. Hon är så cool!
Apropå argentinska filmer ser jag jättemycket fram emot Lucía Puenzos nya, El Nino Pez (Fishchild). Hennes XXY var så bra! Och Inés är med i den nya filmen precis som i XXY.

Inés Éfron

Ser an

2009-03-17T21:29:00.006+01:00

Jag har varit väldigt trött de senaste veckorna, tröttare än vanligt, om det nu är möjligt... Men i kväll har jag haft lite ork. Jag har tittat på synopset till Isa & Rufus och känt ett stråk av lust. Inte tillräckligt för att börja skriva, men för att kunna andas ut i vetskapen om att inspirationen nog återvänder.
Mannen läser Tatuerade tårar och medan han gör det skänker jag inte manuset en tanke. Jag väntar på att få höra vad han säger.

Jag har pratat med en jättetrevlig tjej som arbetar i ett projekt-som-stöttar-folk-som-har-idéer och där finns kanske möjligheter till ett visst stöd om jag väljer att ge ut min bok själv. Jag har inte bestämt än hur jag ska göra, men det känns skönt att veta att sådant finns. Jag måste inte bli utgiven på ett existerande förlag, jag kan kanske starta mitt eget - jag är bara lite rädd för allt arbete det skulle kunna innebära (pga redan överutnyttjade resurser). Men det skadar ju aldrig att reka möjligheter.

Annars ägnar jag mig åt musiken ett tag. Mitt band ska ha spelning på fredag i Malmö och jag har skrivit tre nya texter. Det känns bra eftersom jag har haft skrivkramp så länge på den fronten att jag nästan ville ge upp.

Nu är det bara att vila. Att låta huvudet bli tomt på kvällarna i stället för att fylla det med en massa snurrande tankar.
Jag längtar till Öland, till lugn och ro.

Cam

2009-03-10T22:24:00.005+01:00

Jag är så frälst i Cam Archer (som gjort Wild tigers I have known och kortfilmerna Bobbycrush och Godly Boyish). Jag vet att han håller på med en film nu som heter Shit Year: the unfinished business of my life och jag hoppas verkligen att den blir lika bra som de andra - och att den blir färdig snart!
På hans egen sajt (som påminner mig om Becks hemsida från nittiotalet, haha) finns massor av häftiga foton, lika suggestiva, vackra (och ibland obehagliga) som filmerna. Man kan också kolla på hans musikvideor, med bland andra Xiu Xiu och Emily Jane White (fast de tar lite lång tid att ladda, så YT är ett bättre kort). Ja vad mer ska jag säga? Cam Archer YOU ROCK!!!

Cam Archers video till Emily Jane Whites Wild tigers I have known

Lika som bär?

2009-03-09T16:58:00.006+01:00

Kom på att jag själv såg ut ungefär sådär en gång i tiden. Go me (jaja, you wish)!

Heh jag vet... superfånigt. Men måste ju muntra upp mig med nåt. Ok. Haha.

Problem

2009-03-09T15:54:00.006+01:00

Det roliga först: Christian Berg från Kite/Strip Music/Yvonne ser i den här intervjun exakt ut som jag tänker mig att Micki i Tatuerade tårar ser ut! Han har bara luggen åt andra hållet, och så är ju Micki lite smalare (!).

Sedan det tråkiga: Vad gäller Tatuerade tårar så har jag minst sagt en del bryderier kring det manuset just nu (och som vanligt). Jag har nyligen försökt att läsa igenom det första utkastet (som jag i förra veckan beslöt skulle vara redo för genomläsning av någon annan, dvs min man). Jag kom till ungefär hälften, och under vägen hördes en röst som gick från svaga viskningar till allt högre rop, och den sa:
Det här fungerar verkligen inte!
Det spretar. Det är hattigt. Det är osammanhängande.

Jag försökte låtsas som ingenting ett tag. Sedan gick jag till datorn och öppnade manuset. Eftersom historien är berättad ur två karaktärers perspektiv hade jag en känsla av att problemen kunde ha med det att göra, så jag testade att klippa isär de två perspektiven och lägga dem i två olika dokument.

Så, nu sitter jag alltså här med två olika berättelser som handlar om olika saker, fast ändå inte eftersom de kretsar kring samma karaktärer... och undrar vad jag ska göra.

Fungerar de ihop? Så kändes det inte när jag läste. Problemet är att de två karaktärernas berättelser nog handlar om olika saker. Jag tror det är så, därav känslan av osammanhang.
Men jag vet heller inte om de fungerar var för sig. Kanske ska jag välja en av dem? Satsa på att berätta en historia och göra det så bra jag kan. Då kommer problemet in att jag valt första persons-perspektiv, och när jag klipper bort den andra karaktärens perspektiv försvinner viktiga delar av berättelsen. Fast det går kanske att fixa, antingen genom att låta den andra karaktären glimta in här och där, utan att ta så stor plats, eller på något annat sätt.
Det jag inte vet är om jag orkar göra en omfattande bearbetning till! Den nerklippta berättelsen består bara av ca 25 000 ord. Det blir en väldigt kort roman. Visst tillkommer mer om jag skriver om den. Men orkar jag? Kanske ska jag bara sänka hela projektet och börja på ett nytt?

Å andra sidan, när jag läser manuset tycker jag från och till att det är jättebra. Det är bara det att mina känslor för det kan jämställas med att åka berg-och-dalbana: Stundtals tycker jag att det är fantastiskt, och stundtals att det suger. Kanske är det bara panik över att någon annan ska läsa det, kanske fungerar det inte så dåligt som jag tror? Fast det är inget gott tecken att jag känner så! Så kände jag aldrig med det andra manuset - vilket får mig att tro att jag kan ha byggt in problem i det här som jag inte ens vet om jag kan lösa.

Jag ska smälta det lite, så får vi se vad som händer. Kanske måste jag arbeta med ett annat manus ett tag och låta det här vila. Kanske är det jag som ska vila, jag vet inte.

Tro det eller ej

2009-03-04T20:45:00.002+01:00

Första utkastet av Tatuerade tårar är utskrivet och snart tilldelat min man som ska läsa! Något som jag trodde skulle ske i oktober... ack vad fel man kan ha. Men nu är det äntligen dags! Ska bli lite nervöst att höra vad han tycker. Själv anser jag fortfarande att den är lite ojämn, men det ska bli skönt att få någon annans åsikt om den, och om vad jag i så fall kan göra.

Skrivandet har verkligen fått stå tillbaka ett tag. Det känns lite trist, men har inte varit så mycket att göra åt. Annat har krävt min uppmärksamhet, både roliga och jobbiga saker. Jag vet inte när det blir lugnare. Därför vet jag inte heller när jag ska sätta igång med det nya manuset. Precis när jag kläckte idén brann det i mig av lust att sätta igång, men sedan har det sjunkit undan lite.
Jag tror jag ska vänta lite till, för särskilt i början av ett projekt vill jag känna lust till skrivandet. Det är då jag bara vill dyka ner i det, skriva en massa, få ner allt jag tänker... I den fasen vill jag inte behöva tvinga mig själv. (Helst inte annars heller, men ibland måste jag för att komma vidare när det är motigt.)

Jag skulle vilja åka på den där researchresan... En resa som skulle ge mig stoff till den nya berättelsen... Hmm, undrar när det ryms i tid och budget..!? :)

Micki, Mija och Danny - huvudpersonerna i Tatuerade tårar

Leva

2009-02-28T10:26:00.001+01:00

Jag är så okoncentrerad. Jag önskar jag kunde sätta mig ner och skriva färdigt första utkastet av Tatuerade tårar. Men det vill sig bara inte. Jag hattar omkring på nätet, mellan olika bloggar, facebook, kapitel 1, myspace, helgon osv. och när jag har kollat allt infinner sig mest en tomhetskänsla... som brukade kunna få mig att börja skriva, men det fungerar inte just nu.
Hjärnan är full av annat. Sådant jag brukar skriva om, leva ut i mina berättelser, har plötsligt tagit sig in i det vanliga livet, och det gör mig jätteglad men helt slut.
Men okej, då kanske det är det som gäller. Leva ett tag. Skriva senare.

Missa inte

2009-02-24T13:09:00.005+01:00

Johnnys underbara recension av slasherparadiset Sagan om ringen-trilogin!

Artikeln är från Sunday Times Magazine, style-sektionen, juli 2004.

?

2009-02-22T17:08:00.003+01:00

F-words
Fabulous
Ferocious
Fierce
Flamboyant
Fantastic
Fag/hag

A-words
Agony
Angst
Anxiety
Anguish
Afternoon (söndag)

J-words
Japan
Johnny
Joy
Jag... har inget att göra

Livet är stenkul

2009-02-22T13:16:00.004+01:00

När jag var runt 10-11 gick det en programserie på tv som handlade om 60-talet. Hela familjen följde den slaviskt och vi spelade även in några avsnitt. Som de suckers för tv jag och min bror var såg vi de där inspelade avsnitten om och om igen. De innehöll framträdanden med eminenta artister som Carola, Little Mike (?) m fl. och Göran Fristorp sjöng "God only knows what I'd be without you" så att ögonen tårades. Framträdandena varvades med tidstypisk bioreklam "Tänk på ditt bästa och ta dig en Mancos, ta det rätta, ta Cloetta, Cloettas Mancos, wow!" osv.

Min absoluta favorit var ett klipp från Janne Halldoffs "Livet är stenkul" (bara titeln alltså!) i vilket en korthårig blondin på ett ganska provocerande sätt äter banan utanför ett skyltfönster. När hon tagit ett par tuggor börjar hon smeta in fönstret med resterna av bananen, allt till tonerna av en fantastisk (!?) gitarrmelodi som jag fortfarande minns. Jag vågade knappt titta på det där klippet - i alla fall inte tillsammans med någon - i mina tioåriga ögon var det oerhört dekadent men också ganska eggande. Den som ändå vore som hon, liksom! Jag önskade inget hellre än att få se hela filmen, men på den tiden fick man ju hålla tillgodo med vad som visades på tv.
Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, men det slog mig att jag borde se filmen. Jag har fortfarande inte sett hela. Fast vem vet. Jag kanske inte borde förstöra mitt minne av den? :D

Tid att skriva

2009-02-15T17:49:00.003+01:00

Mycket bloggande den här helgen.

I alla fall, jag har svårt för det där med att ta en kvart eller timme här och där för att skriva på mitt manus. Jag behöver gå in i det. Läsa från början, komma in i känslan. Annars kommer det liksom ingenting. Mitt skrivande går inte framåt i en stadig takt där jag gör lite varje dag. I stället går det i skov, och när jag är inne i ett sådant släpper jag det mesta annat. Då vill jag gärna sitta framför datorn från morgon till kväll, strunta i markservice, människor, måsten... ja strunta i så gott som allt egentligen. Men det är svårt när man jobbar heltid med annat. Vad som återstår efter arbete, matlagning (ja, ibland gör jag det) etc. är ju just småstunder. Visst öppnar jag mitt dokument sådana stunder och hoppas på att få något gjort. Men vad jag egentligen längtar efter är tre veckor. Tre veckor då jag kan göra det ordentligt. Jag älskar sådan tid. Det är en annan tideräkning.
Men det är långt till ledighet.

Skriva självbiografiskt

2009-02-15T17:19:00.002+01:00

Debutanter skriver självbiografiskt, skriver June Rydgren på sin blogg, efter att ha läst i dagens DN.

Jag undrar om det är så att många utgår från sin egen historia i början av sin författarbana? För min del stämmer det. När jag för första gången ville börja skriva "på allvar" (då i novellform) var berättelserna ofta självbiografiska.
Däremot, när jag tecknade fram berättelser - vilket jag gjort sedan jag var liten - var de alltid fiktiva. Jag övervägde aldrig att teckna självbiografiskt - varför skulle jag teckna om något jag redan kände till? Att teckna var verklighetsflykt för mig. Det var mina önskningar och fantasier som tog form på papperet.

Att skriva satte jag mer i samband med att berätta om verkligheten - kanske för att jag skrev dagbok. Det började jag med i nioårsåldern och har gjort mer eller mindre regelbundet sedan dess.
Nu gör jag mågot mitt emellan. För att kunna skriva fiktivt använder jag samma sorts tänkande som när jag ritade - bara att jag försöker göra bilderna till ord och meningar i stället för teckningar. (Intressant att fundera på i fall olika delar av hjärnan aktiveras när man skriver självbiografiskt och när man hittar på...)
Jag använder mycket av mina egna erfarenheter i berättelserna, men de blir nästan alltid omgjorda på något sätt. Jag skriver inte självbiografiskt, ändå finns mycket av mig själv, människor jag träffat, saker jag upplevt med. Men inte i exakt samma version. Så gör jag aldrig längre. Dels för att jag tycker det blir svårt att avgöra vad som är intressant för någon annan, och dels för att jag vill kunna berätta fritt, dvs göra berättelsen så bra jag kan utan att behöva hålla mig till "hur det verkligen var".

Kanske kommer jag att skriva självbiografiskt någon gång i framtiden. Men just nu är jag väldigt nöjd med mitt beslut att inte göra det. För närvarande hänvisas mitt behov av självbiografiskt berättande till den här bloggen. :)

Emo-ku

2009-02-14T23:41:00.003+01:00

Det är lördag kväll och jag bara sitter och tramsar framför datorn. Jag har öppnat dokumentet och småpillat lite. Men mer än så lär det kanske inte bli.
I stället:

Emo-ku (emo haiku)

Angular haircut,
expressing inner turmoil,
fiery ice tears

Haikun satt på en post-it på kontorsdörren härom dagen när jag kom till jobbet. Fin eller hur? :)

Emo <3 !

Nina och min släkt

2009-02-14T22:56:00.005+01:00

Min morfar var en udda, charmig man som kunde lägga en skimrande hinna över allt som var vardagligt och trist. Han var inte min riktiga morfar, utan min mormor och han hade träffats när mamma var 17. Morfar hade coola egna barn och coola barnbarn – i mina trettonåriga ögon helt annorlunda än vår rekorderliga släkt.

Coolast av alla var mina två styvkusiner. De hade getingstrumpbyxor och ballongkjol, eller skjorta, slips och kostym... eller var det till och med frackjacka? Den ena hade ljusbrunt hår och den andra mörkt, båda kortklippta i androgyna frisyrer. Och tjejerna var såå långa... så långa att de kunde bli tagna för killar på de klubbar de gick på. Det hörde jag de vuxna prata om, och jag förstod att de gick på ställen som var... queera. Ställen som jag i min småstads torftiga tillvaro bara kunde glömma... att ens drömma om. Jag vet inte hur mycket min fantasi har ändrat om de här sakerna, men en sak vet jag, och det var att de här kusinerna var way out of my league. Jag kände mig som Askungen där hon stod vid sitt fönster och tänkte på balen varje gång jag träffade dem.

Jag lärde inte känna dem särskilt väl, delvis på grund av att vi bodde långt ifrån varandra, och delvis på grund av min blyghet, men också för att vår sida av släkten hade en annan stämpel på sig, en stämpel som gjorde att vissa saker var och förblev onåbara. Så kändes det då.

Idag var vi på Mejeriet och kollade på Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio. Med sitt rättframma sätt, sin charm och sin queera framtoning påminde Nina Ramsby mig om min morfars släkt och mina coola kusiner. Som jag inte vet så mycket om numera. Men just då slog det mig att jag inte längre känner att sådana saker/personer är onåbara för mig.
Det kändes bra.

Yvonne

2009-02-13T15:49:00.014+01:00

Whoaa! Yvonne återförenas och uppträder i Malmö... i juni! Då ska jag dit och återuppleva gamla minnen! :D

Första gången jag såg Yvonne var på Emmabodafestivalen sommaren -94. Jag var där med ett gäng kompisar och min bror. Veckan innan hade jag köpt ett par nya jeans som var supertajta i midjan och utsvängda nertill. Jag var väldigt nöjd med dem fast jag knappt kunde knäppa.
När vi kom till festivalen drack jag och min bror en massa. Han däckade i tältet. Det började ösregna. Kände mig inte så hemma bland kompisarna. Det gamla gänget jag brukat umgås med hade jag lämnat för ett nytt. De var coola popkillar och poptjejer som gillade Cardigans... och tjejen i tältet brevid var en sådan som hade målat silverstjärnor på sina kängor och som fick komma upp på scenen och spela tamburin. Sån var inte jag.

Det regnade och regnade och allt var allmän misär. Jag gick omkring ensam. Framåt åttatiden på kvällen kom jag från vätan in i tältet med den lilla scenen. Det var mycket folk, ljust och varmt. Från scenen kom en massiv gitarrmatta och mitt på scenen... krängde han. Kastade sin kropp fram och tillbaka och spottade ur sig ord medan syntharna dånade.

Det var nog den bästa spelning jag sett. Allt ändrade färg. Från att ha varit en eländig kväll blev det helt annorlunda. Det fanns något som var värt att leva för. Stora ord, men så kändes det. När Yvonne gick av scenen, så klart utan att låta sig klappas in för ett extranummer, gick jag ut från tältet och ville bara skrika: Hörde ni det där? Såg ni? Jeansen var blöta upp över knäna men det gjorde inget längre.
Ingen av mina kompisar hade sett bandet. Jag kunde inte dela min upplevelse med någon, men det gjorde inte heller så mycket. Jag bar omkring på den som ett hemligt smycke, om halsen innanför tröjan. I den röda stugan mitt på campingen låg en massa valsedlar utströdda på golvet. Det regnade hela natten.

På biblioteket snodde jag en sida ur en musiktidning

Och jag tecknade och tecknade. Och drömde. :)

Strip music (där Henric de la Cour också sjunger)

Jul... nu?

2009-02-11T17:58:00.004+01:00

Kom på igår att jag anmälde mig till Roberts julantalogi-initiativ - och att deadlinen är den 1/3! Det är ju snart. Och jag hade glömt bort det så klart. Hmm... nu måste jag börja klura på vad min novell ska handla om.
Om jag inte redan hade använt min gamla julnovell som bas till Tatuerade tårar hade jag ju kunnat använda den... men nej, det går inte. Dessutom var den kanske lite för deppig.
Okej. Jag har inga idéer. Inte än, men det kommer nog. Måste dock erkänna att julen känns rätt avlägsen just nu!

Igår var jag inne på Kapitel 1 och kollade. Nu har Bok-SM startat, men jag är inte med, och igår var första gången det störde mig. Kanske för att jag är tävlingsmänniska och nu är det en tävling på riktigt. Men jag har ingen lust att anmäla ett manus som jag väntar svar från förlag på. Och det andra är inte färdigt nog. Så vi får se.
Det är ju ett tag kvar att bestämma sig, samtidigt kan jag inte riktigt mota bort tanken på att det här är nåt man borde vara med på...! Å andra sidan... och så vidare.

Trögt

2009-02-08T21:29:00.002+01:00

Det känns som att min hjärna saktat ner. Kanske beror det mest på lite för mycket utsvävande dvs sena kvällar, något som jag har svårt att klara av om de blir för många... I alla fall har jag verkligen varken haft ork eller lust att skriva den senaste veckan.
Igår var jag ändå inne och småskrev lite i Tatuerade tårar och upptäckte att det egentligen inte är mycket kvar tills jag har ett första utkast. Men det går väldigt trögt.

Kom också att tänka på att det var nästan precis ett år sedan jag blev klar med första utkastet till Jag är skillnad och av nån anledning stressade det mig lite. Jag har väl en tanke om att jag ska kunna skriva en bok på ett år. Och då borde rimligtvis första utkastet av Tatuerade tårar bli klart väldigt snart, om jag ska kunna hålla den takten.

Men... jag vet att det inte är fruktbart för mig att stressa. Det är inte regler och hårda krav som gör att jag kommer vidare. Det funkar säkert för många, men mitt problem är oftast inte att jag har för låga krav på mig själv, utan tvärtom för höga. Och om jag skärper dem ytterligare finns risken att allt havererar i stället för att något blir gjort. Så jag antar att det är vila som gäller.
När det handlar om jobb för brödfödan är det en sak: sådant måste man ju tvinga sig själv till ibland, men mitt skrivande vill jag ska vara lustfyllt. För det mesta. Kanske kan jag inte alltid sitta och vänta på inspiration, men att pressa mig till att skapa när det känns tungt kan jag inte.
Får hoppas på ny energi helt enkelt.

Ett nytt ord

2009-01-30T17:01:00.002+01:00

Ofta när jag är ute och går och ser ord på skyltar etc. så får jag får mig att jag ska läsa dem baklänges och se vad det blir. På vägen från mig till jobbet finns en butik (?) som heter Sögreni. Vänder man på det blir det inergös. Det ledde till att jag tänkte ut det nya ordet energös. Det är en blandning av energisk och religiös, men betyder inte någon som är religiös på ett energiskt sätt, utan någon som ser på energi och skapandekraft nästan som en religion. Som jag, kanske.

Jag hade en vän som hette Oscar och han brukade kalla det att vara kreaktiv, men jag tycker energös beskriver det bättre. Precis som religiösa människor ibland kan bli alltför rättrogna kan man gå till överdrift även som energös. Det känner jag väl till. Det gäller att lära sig balansera krafterna för att få ut det mesta möjliga - utan att för den skull bränna ut sig. För då blir man inte längre energös, utan energilös.

...fånigt, jag vet. ^^

Gnääll

2009-01-29T11:58:00.002+01:00

Jag mår ont: halsen och huvudet har lätt värk och hjärnan.... den gråter över förlorade chanser till kul fast det var mitt eget val att avstå. Trötthet. Jag hatar trötthet. Den senaste tiden har jag var varit förunnad en piggare känsla, men så de sista dagarna... är det som innan igen. Tröttheten är som tårar bakom ögonlocken.
Tre veckor av pigghet, och sedan ner på marken igen med ett splasch.

Jag vill alltid vara pigg, alltid. Jag vill alltid kunna hänga med, jag vill inte missa ett dugg, jag vill ta alla chanser... Saknas någonting i mitt liv eftersom jag måste söka kickar? Eller är många som jag innerst inne?
Nu vill jag att jag skulle ha kastat alla duktiga beslut från igår kväll åt hell och följt med, för alla andra verkar ha haft så kul. Blä.

Livet borde vara lite roligare. I alla fall just nu.

Edit: Oj vad gnällig jag var. Nu är jag glad igen. Fast jag har fortfarande huvudvärk.

Resor och mysterier

2009-01-28T22:40:00.003+01:00

Jag har roat mig med att skriva ett synopsis till berättelsen som nu har arbetsnamnet Isa & Rufus, från ö till ö (jag gillar öar).
I den ingår en resa tvärs över landet som jag nu funderar på om jag själv behöver göra, för att få stoff/inspiration... Så jag har suttit och sökt lite på nätet. Verkar som att jag måste bestämma mig ganska snart, i alla fall om jag ska göra resan i sommar, eftersom resmålen tillhör västkustens populäraste..! :)

Synopset (hur böjer man?) jag skrev är mer detaljerat än vanligt (nästan ett A4, hehe), men ändå återstår en stor sak som jag måste klura ordentligt på innan jag kan börja skriva. Det är något av ett mysterium som jag måste lösa, dvs hitta på, och det är nog bäst att jag gör det innan jag sätter igång, eftersom det är helt centralt för berättelsen. Å andra sidan ska jag ju också skriva färdigt Tatuerade tårar innan jag börjar med den, så jag har nog tid att klura.

Buhu. Jag vill börja nu. Fast jag får se det som att jag har nåt att se fram emot i stället.

Lita på det oväntade

2009-01-25T00:28:00.002+01:00

Vissa berättelser kommer, inte färdiga, men nästan. Handlingen presenterar sig, och sedan gäller det mest att skriva ner det "som det var".
Det gäller inte Tatuerade tårar (den som tidigare var Fyra öar). Jag trodde att jag visste hur berättelsen skulle vara, men det visade sig vara fel. Inte i grunden kanske, men mycket i hur den skulle berättas var tvunget att ändras. Ordningen på händelser. Syftet med händelserna. Fortfarande dyker nya grejer upp, fast jag närmar mig ett fullständigt första utkast, aha-upplevelser som förklarar meningen med det jag tänkt att berätta, som jag inte fattade från början.

Det är rätt fantastiskt att en berättelse kan överraska en trots att man hittat på den själv.
Det får mig att tänka att det antagligen är så att både medvetna och omedvetna delar av hjärnan aktiveras när man skriver.
Ibland, om jag känner mig fantasilös, tänker jag på att allt det där fantastiska man kan hitta på när man drömmer faktiskt finns där hela tiden. Att all den förmåga till fantasi som finns i drömtillståndet - när hjärnan leker? - egentligen finns tillgänglig hela tiden, om man bara kan hitta den.
Och jag tänker också att det är tur att vi har en massa hemligheter för oss själva, som man liksom kan nosa upp genom att t ex skriva eller hålla på med bilder eller musik. För det är spännande och kul!

Det är nog därför jag delvis vänder mig emot att man (läs jag) skulle kunna hitta en metod för att skriva som går ut på att planlägga det skrivna väldigt noga i förväg. Det skulle vara så tråkigt. Jag tycker om att överraskas. Jag vill lita på det oväntade.
Fast ibland blir det ju lite mer av det än vad man hade tänkt sig. Hur som helst så har jag hopp för min berättelse. Men det är nog två månader kvar innan första utkastet är klart. Puh.

Att bli mottagen

2009-01-21T21:54:00.002+01:00

Första gången jag hade för avsikt att skriva en bok var när jag var runt sex, sju år. Den handlade om en professor som upptäckte några guldbönor i en helt vanlig bönskida. Jag skrev på vår militärgröna Facit-maskin och berättelsen blev väl ungefär en A4-sida lång.
I trean hade vi fri skrivning i skolan och varje vecka skrev jag ett nytt kapitel i min äventyrsberättelse om en mus och hans brorsöner (ehrm, tycker att det kanske liknar någonting annat…) som blev fast i en snögrotta med alltför lite mat.
Under en ganska lång period i fjärde klass planerade jag och min bästa kompis den deckare vi skulle skriva, om två flickor som hittade ett lik på en strand. Men det blev mest snack och inte så mycket snickrat.

Jag ville skriva och berätta, och jag hittade på historier för jämnan – men själva skrivandet var ett problem. Jag har alltid varit oerhört otålig och fantasin gick så mycket snabbare än vad det gjorde att forma ord på papper. Det blev teckningar av alla historier i stället. Min dröm om att bli författare blev blekare efter hand som bilden av mig själv som bärande på tusentals historier jag inte förmådde berätta blev starkare.

När jag var nitton började jag på folkhögskola. Det var i stället för gymnasiet, för mig som kraschade under högstadietiden och hoppade av skolan då. Andra året på folkhögskolan fick vi en ny svenskalärare. Han var barsk, tyckte jag, och jag var nästan lite rädd för honom i början. Men ganska snart in på terminen fick vi börja skriva.

Redan första gången jag skrev en novell till honom märkte jag att det hände något med mitt sätt att skriva. Berättelsen tog form på ett helt nytt sätt, språket betedde sig annorlunda. Allt för att den var till för hans ögon.
Han gav små handskrivna lappar som feedback, där stod sådant som att karaktärerna grep tag i honom, att språket levde. Det fick mig att längta efter att berätta mer, att vara helt ärlig i det jag skrev. Jag hade något jag ville säga till just honom.

Ibland tänker jag att jag fortfarande skriver till honom. Det är min förhoppning att någon annan skulle kunna ta emot mina texter på det sätt han gjorde.
Tyvärr finns min lärare inte kvar i den här världen längre. Annars skulle jag vilja berätta för honom vad han betytt, för mig och mitt skrivande. Jag skulle vilja visa manuset jag arbetar på just nu, som jag en gång läste upp en prototypversion av i novellform på en svenskalektion på folkhögskolan.
Efter den lektionen uppmanade han mig att gå vidare med texten, att skicka den till en tidning. Det var jag alldeles för rädd för på den tiden. För även om han godtog mig och det jag skrev, så visste jag inte hur det skulle bli om jag visade mina texter för någon annan. Det tog mig lång tid att komma dithän, men en första förutsättning var nog just att bli sedd och accepterad av någon som jag beundrade och respekterade så mycket.

Jag målade en tavla till Örjan, i mitt rum i stugan jag hyrde i närheten av skolan. Fast det fick han aldrig veta.

Paranoid Park

2009-01-19T21:58:00.004+01:00

Har just kollat på Gus van Sants Paranoid Park. Den handlar om en tonåring som av misstag råkar orsaka en säkerhetsvakts död, när han en lördagskväll åkt till skejtparken Paranoid Park. Filmen var bra, fast det var lite frustrerande att den inte ville bjuda på någon riktig upplösning. Samtidigt tycker jag att det är skönt, som omväxling mot alla "vanliga" filmer, med en som är berättad på ett annorlunda sätt. Nu när man ofta får höra att det finns "ett optimalt sätt" att berätta en historia, är det tillfredställande att se att det går att avvika från mallen och ändå skapa spänning. I längden blir det ganska tröttsamt med modellen anslag, upptrappning, vändpunkt etc.

För mig känns det som att van Sant i den här filmen försöker göra det som är så svårt i filmiskt berättande: att skildra vad som sker på insidan av en karaktär. Med musik, foto, långa tagningar och närbilder på ansikten försöker han förmedla vad som händer inuti huvudkaraktären Alex. Jag tycker att det är en väldigt bra ansats, man ändå blir jag inte så gripen som jag skulle önska. Jag kan inte riktigt förklara varför.

Det förvånade mig lite hur lik Paranoid Park är Wild tigers I have known i sin form. För Wild tigers är Gus van Sant executive producer, och jag vet inte vem som inspirerats av vem - Gus van Sant av Cam Archer eller tvärtom. Jag tycker dock att Cam Archer lyckas bättre i Wild tigers att med liknande medel (färg, ljud, foto) skapa närhet till huvudpersonen och skildra vad som händer inuti honom.

Alex i Paranoid Park

Livspusslet

2009-01-16T22:33:00.007+01:00

Jag tittade på svt-dokumentären Livspusslet. Den handlade om det nya arbetslivets förutsättningar och de krav som ställs på människor idag - krav som ofta kan tyckas komma från individen själv: Man arbetar på kvällar eller åker till jobbet på helgen trots att ingen beordrat en. Man förkovrar sig i sitt yrkesområde på fritiden. Gränserna suddas ut, och man känner ett inre tvång att prestera och arbeta mera.
Men när massor av individer ställer sådana krav på sig själva kan man fråga hur självvalt det egentligen är.

De avlutande orden i dokumentären var av Annika Härenstam, professor i arbetsvetenskap, och handlade just om att detta är ett samhällsproblem som man inte kan räkna med att finna individuella lösningar på. Det var skönt att höra - om än lite nedslående, eftersom hon också sa att det kan ta ett par decennier för ett samhälle att hitta nya strukturer. Hmm. Jag som behöver hjälp med det här nu! Det betyder nog att det inte finns så mycket annat val än att försöka hitta en individuell lösning i alla fall..!

Kanske är den omställning av samhället som skett de senaste 15-20 åren mycket större än vi kunnat ana? Jag menar då framför allt den omställning som den digitala informationsteknologin skapat. Man ser inte förändringen för att den sker rakt framför näsan på en. Nu är det möjligt för oss att kommunicera (som jag skrev om sist) dygnets alla timmar. Vi har också tillgång till all världens information - bara språket och ens egen tid sätter gränserna (och tidens gränser är vi ju många som inte riktigt tycks vilja acceptera). Och alldeles dessförinnan skedde den förändring av strukturerna som innebar att alla vuxna nu förväntas förvärvsarbeta på heltid.

Jag har hört så många säga att det inte egentligen är genomförbart, det vi håller på med (och försöker genomföra med bravur)... och jag tror verkligen att det är sant. Det är ett destruktivt förhållningssätt förklätt till självförverkligande.
Det svåra är bara att veta hur man sätter stopp för det.

Stackars hjärna

2009-01-13T22:25:00.005+01:00

Har nyss slutat jobba för dagen så jag är duktigt övertrött - men ganska nöjd med mig själv, att jag överlevt något som var en så stor pärs för mig!
Nu känns det som att jag kan klara det mesta. :)

Egentligen vet jag att jag har gjort saker i livet som var betydligt svårare än det jag har gjort nu - som handlat mycket om att kommunicera med människor på ett ganska intensivt sätt, och att sätta gränser samtidigt som vara tillmötesgående - t ex har jag fött barn, vilket borde ha varit jobbigare. Och jag har stuckit hemifrån när jag var 16, till ett ställe där jag inte kände en enda människa, på vinst och förlust. Jag har tagit tag i väldigt jobbiga saker - och ändå - är kommunicera med andra något av det svåraste jag vet. Inte för att jag är dålig på det. Jag tror till och med att jag är rätt bra på det. Men det tar så oerhört mycket energi.

Jag känner det som att jag bara inte är gjord för att klara så mycket kontakt. T ex, när jag och familjen i höstas stod på loppis hela dagen... det var massor med folk som frågade om priser, prutade etc. Och efter ett par timmar ville jag bara dra ner en rullgardin framför ansiktet. Jag orkade inte mer. Jag ville bara vara inuti huvudet, onåbar för andras blickar, andras ord.

Vet inte varför det är så. Ibland tänker jag att jag bara är sådan och får lära mig att leva med det. Ibland, som nu, när jag ändå har klarat det ganska bra, tänker jag att det går att ändra på, att det är en vanesak. Jag vet faktiskt inte.

En författare som skriver om något ditåt är Jenny Diski, t ex i Främling på tåg. Jag känner igen mig i henne. Dessutom skriver hon fantastiskt.

Nu när jobbsituationen varit över alla gränser har jag förstås inte hunnit skriva något. Men jag har tänkt mycket, framför allt på historien om Rufus och Isa. Det där har med att jag kommit till en jobbig fas i Fyra Öar (som jag för övrigt tänker byta namn på) igen, och inte riktigt vet vad som behöver göras.
Undrar om det manuset någonsin blir klart? Jag hoppas det i alla fall.

Men den här veckan blir det nog inte mycket skrivet, jag måste vila hjärnan.

Sist av alla… men ändå: Året var 2008

2009-01-12T23:05:00.010+01:00

Jag har velat skriva en summering av 2008 men inte riktigt kommit till skott. Men här kommer den till slut, med hjälp av lite random frågor som jag tagit från andras bloggar.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag var på Copenhagen Zombie Crawl.

2. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Mitt 2008 började med att jag kom tillbaka till jobbet efter julledigheten och upptäckte att jag inte kunde jobba. Det gick bara inte. Jag satt framför datorn, men kunde inte få något alls gjort. Under hösten 2007 hade jag och min kollega genomfört ett oerhört stressigt projekt och hela tiden tänkte jag: Jag ska bara stå ut till jul. Längre än så hade jag inte tänkt. Det visade sig att julledigheten inte alls räckt som återhämtning och i början på 2008 blev jag sjukskriven för utmattning. Jag var sjukskriven på halvtid under några månader och jobbade sedan 75 % fram till sommaren.

3. Vad spenderade du mest pengar på?
Terapi!

4. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jag träffade många människor som gjorde mig glad. I verkligheten och på nätet. Jag hittade Johnny Scharonne och gayfilmsbloggen och har sett på jättemycket bra film sen dess, och recenserat några.

5. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Jag minns inte vilket datum det var, men händelsen kommer jag alltid att minnas – dock inte dela med mig av. ;)

6. Vad var din största framgång 2008?
Jag avslutade mitt första bokmanus och skickade in det till förlag. Jag postade buntarna (tre stycken) efter jobbet och jag och mannen gick till Möllan och drack öl och åt hamburgertallrik. Jag hurrade för mig själv och för Maxi, min huvudkaraktär som bodde rakt över gatan från där vi satt.

7. Största misstaget?
Jag tycker inte jag har gjort något stort misstag, men många små, och de består till stor del av att inte ta tillräckligt mycket hjälp av andra, av att kommunicera för lite och tro att jag ska klara mer än vad jag egentligen klarar.

8. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008?
Anathema har funnits där hela tiden och sjungit för mig, och den 19e oktober fick jag se dem live för andra gången.

9. Årets bästa film?
XXY, utan tvekan.

10. Bästa boken du läste i år?
Jag läste om Dansa på min grav av Aidan Chambers, en bok som jag inte läst sedan tonåren. Den var nästan ännu bättre än jag mindes den.

11. Hur tillbringade du julen?
Hemma med familjen och alla hangarounds: min man och hans föräldrar, min dotter, dotterns pappa, hans ex och deras två barn, mina föräldrar och min bror. Tomten är far till alla barnen, någon?

12. Vilken kändis var du mest sugen på?
Haha, den frågan måste bara vara med!
I början av året var det fortfarande Nero Bellum. Sedan Vincent Cavanagh. Och i slutet Kate Moennig. Mina kändisar är inte jättekända men jag tycker om dem ändå, och jag kan inte bara välja en, inte!

Söta eller hur?

13. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
2008 har varit ett år när jag har kämpat väldigt mycket. Jag hoppas att 2009 kommer att innehålla mindre av kamp och mera av vila, lugn och tillit. Och lite kul också.

t ex zombies.

Orimliga förväntningar

2009-01-11T21:49:00.005+01:00

Känner mig som en liten våt trasa idag. Har jobbat en stor del av helgen, men på grund av saker utanför min kontroll blir det som ska vara färdigt imorgon ändå inte klart i tid.
Jag har svårt med att göra folk besvikna och inte leva upp till förväntningar. Inte ens när det finns goda skäl känner jag att det finns ursäkter att svika.
Det är som att jag kan få lov att finnas på den här jorden bara under vissa förutsättningar: att jag ser till att göra människor glada, lever upp till deras krav och överträffar deras förväntningar. Annars... annars vet jag inte vad som händer. Men det är något som får mig att må dåligt i alla fall!

Nu finns det inte mer jag kan göra för att den här saken ska ordna sig. Jag skulle behöva ha magiska krafter för att fixa det, och tyvärr, några sådana har inte anmält sig. Ändå ältas det i mitt huvud, och jag är rädd att sömnen inte kommer bli den bästa i natt.
Om jag kunde lära mig, om jag kunde förstå... att ingen människa är perfekt, inte jag, inte någon annan.
Perfektion är tråkigt. Perfektion är förutsägbart. Perfektion är total kontroll. Men något inom mig eftersträvar det trots att det egentligen gör livet urtrist. Kontroll är väl trygghet, trygghet och makt. Jag har upplevt för mycket av otrygghet för att njuta av det oplanerade.
Fast just nu minns jag titeln på en bok av Gunnel Linde som jag tyckte mycket om när jag var yngre: Lita på det oväntade. Och så minns jag ordet som jag valde för 2009, det som jag inte vill avslöja...
Det får mig att tänka att människor kanske kan överträffa mina förväntningar: De kanske kan ha förståelse för att man inte kan förutse allt. De kanske kan se att ansträngningar har gjorts för att det inte skulle bli på det sätt som det ändå blev... Kanske.

Och jag ser att det inte bara är så att omvärlden har orimligt höga förväntningar på mig, utan jag har också, som det verkar, orimligt låga förväntningar på andra. Kanske för att inte bli besviken. Om man inte förväntar sig något har man ju inget att förlora.
Jo, det jag har att förlora är självrespekt. För när jag våndas över vad andra ska tänka och tycka om mig och mina göromål, och över att inte duga i deras ögon, nöts min självrespekt ner till noll.

Jag hörde en gång att depressioner grundas i att man förlorar sin självrespekt. Det tror jag kan stämma.
Saknar jag stolthet? Det är så svårt att vara stolt över sig själv när ingen har lärt en, men kanske kan det ändå gå?
Håll tummarna för mig när jag ska göra det här jobbiga. Att allt känns bättre inorgon när det otrevliga samtalet är avklarat. Att självrespekten finns kvar och att människor har visat sig vara... just människor.

Är det kul backstage?

2009-01-07T20:42:00.008+01:00

Idag sa en person att jag såg ut lite som Broder Daniel dvs Henrik Berggren... Jag blev jätteglad.

Det försatte mig också genast i nostalgimode - för en gång i mina som mest Henric de la Cour-besatta dagar lyckades jag snika till mig Henrik Berggrens backstagepass, när både Yvonne och Broder Daniel spelade på en minifestival i Tranås sommaren 95.
Jag åkte på den festivalen ensam - med den enda föresatsen att ta någon form av kontakt med bandet i mina drömmer, och framför allt deras sångare då. Men för att göra det så måste man ju backstage!

Det var ganska lite folk. De roliga banden hade redan spelat, och den enda jag kände på stället var en flera år yngre kille som jag egentligen knappt kunde påstå att jag kände. Om inte kvällen skulle rinna ut i ingenting var det dags att agera.
Broder Daniel-Henrik stod en bit bort och rökte, ensam, liten, med ögonskugga och stjärnor under ögonen. Inte så farlig att prata med kanske? Jag tror jag sa något så fånigt som "Är det kul backstage?"
Han svarade inte - möjligtvis gruffade han att det var det inte alls - men drog av bandet han hade om halsen och räckte det inplastade passet åt mig.
I dörren till backstage kollade de mitt pass och lät mig gå in som Henrik Berggren.

...i slutändan så klart för blyg för att prata med den dyrkade, men jag träffade andra trevliga människor den kvällen *vinkar* :)

Back to life, back to reality

2009-01-07T15:32:00.005+01:00

Nu är jag tillbaka på jobbet... och det känns inte alls så hemskt som jag trodde att det skulle göra. Inte ens fast jag låg sömnlös en stor del av natten på grund av två koppar kaffe allt för sent på kvällen (klockan 19 - jag har blivit hyperkänslig mot koffein den senaste tiden).

När jag inte kunde sova passade jag på att tänka på mitt nästa manus som jag håller på att planera nu. Att jag började planera det var inte alls planerat - i stället hoppade det på mig härom dagen och sa: Så här har jag tänkt att du ska skriva mig! Och i natt drog det verkligen igång, då kom hela historien rasande, och jag fick skynda mig att skriva stolpar.
För mig kommer det blandat i scener, övergripande story, fantasier om karaktärerna och färdig text/dialog. Slutet kommer, om inte först, så väldigt tidigt. Jag kan inte ta fram en berättelse om jag inte vet hur den ska sluta!

Den här idén hade jag vaga tankar kring innan också, men nu har den tagit form i två karaktärer: Isa och Rufus. Jag är väldigt upphetsad över deras historia för jag tror att den kan bli jättebra! :) Men så måste det kanske kännas om man ska orka umgås med dem i en hel bok?

Att ha huvudkaraktärer som inte inspirerade har jag ju provat - tills helt nyligen när jag fick stryka bort dem ur manuset jag jobbar på just nu... Direkt när jag hade tagit beslutet gick jag in i en skrivardimma så djup att jag knappt kommer ihåg vad jag gjort de senaste 14 dagarna. När min dotter var bortrest satt jag framför datorn från morgon (okej, förmiddag då) till kväll, tills hon turligt nog kom hem och räddade mig från att dega ihop totalt. Sedan har jag vilat lite från skrivandet eftersom det höll på att bli lite väl mycket.

Jag tror alltid att jag ska kunna göra färdigt saker med en gång om jag bara fortsätter lite till. Fast den sansade delen av mig vet att det kanske kommer att ta två månader innan jag är klar, så tänker den andra, lite mer självsvåldiga: Om jag bara fortsätter lite till ikväll så blir jag snart färdig!

Andra i Romanloppet har skrivit om att välja ett ord för 2009 och jag funderade på att ta balans - det är ju något som jag skulle behöva mer av... men sen kom jag på ett annat ord som kändes ännu viktigare. Tror jag ska behålla det för mig själv dock, så att det inte förlorar sin magiska kraft...! ;)

Nostalgitripp del 2: Morrissey och andra fascinationer

2009-01-04T20:22:00.013+01:00

Som en fortsättning på min påbörjade nostalgitripp lyssnade jag på The Smiths när jag gick till jobbet ett par dagar före julledigheten. The World wont listen – som var den andra Smiths-skiva jag köpte, våren 1989.

Från och till slår det mig hur mycket jag tycks ha formats av mitt ”förhållande” till min tonårshjälte Morrissey – en passion och romans som varade i mer än ett år (länge på den tiden) och gav mig mycket glädje, men också ack så djup djup vånda (vilket genererade en ändlös ström dagboksanteckningar, dikter, sångtexter och brev på dålig engelska).

Det jag funderar över är: Hur påverkas man av tonårstiden, av de passioner man upplever då, av den längtan man känner? Skapas det en mall för begär, en karta över vad som är åtråvärt, intressant och spännande – blir man präglad, så som djurungar präglas på den de tror är deras föräldrer?
Är jag på grund av min besatthet av Morrissey i tonåren för evigt dömd att falla för skumma, queera, androgyna, utlevande (och självupptagna) emokaraktärer? Går ränderna aldrig ur?

Morrissey med ränder

Morrissey är för mig en slashighetens urfader, en faghags/smygbögs våta dröm, som parade ihop sig själv med allt och alla: skådespelare (James Dean m fl), artister (T-Rex m fl), författare (Oscar Wilde m fl)… utan att rakt ut säga något mer om sin sexuella läggning än att den var, well, something completely different. Straight (nja), gay eller bi, det var whatever för mig, desto viktigare var att han påstod sig vara asexuell, för det passade mig bra…

Jag tecknade min önskedröm - en platonisk ménage à trois på promenad bland gravstenar (dem orkade jag inte rita) till tonerna av Cemetary Gates.

Även fast min besatthet försvann nästan lika snabbt som den startade under våren 1990 gör han sig påmind allt som oftast. Jag kan inte se ett avsnitt av Jeeves & Wooster utan att tänka på Morrissey, som ju gillade (gillar?) PG Wodehouse, och det får mig att le – Jeeves & Wooster är slashigt så det förslår (här och här).

När jag gjorde en bild av mina största fan girl-crushar såg jag till min förvåning att de såg nästan likadana ut, och det fick mig att fundera. Vad är sådana där bilder för något – drömbilder av karaktärer, var kommer de ifrån?

Varje gång jag fascineras av en sådan person är det som att titta på en karta jag redan försökt att följa ett antal gånger tidigare, för att hitta något jag inte vet vad det är. Och till viss del ser den där kartan likadan ut idag som när jag var femton år. Det förundrar mig, för det mesta i mitt liv har annars förändrats avsevärt!

Men startade det verkligen där? Med Morrissey? Eller skapades min matris långt tidigare?

Hm, retorisk fråga. För den där karaktären (som kanske har lite drag av arketyp/komplex?) fanns där tidigare. När jag var tretton såg jag en utställning av Nils von Dardel på Moderna Muséet i Stockholm, och se där, där var den: Den döende dandyn. En bild av den androgyna excentriska person som fängslade mig så…

Döende dandy

Och för ett par veckor sen kom jag på en annan referens: Skuggan över stenbänken (en bok av Maria Gripe) med den gäckande Carolin, som ibland mystiskt verkade uppträda som man ute på gatan utanför huset där huvudpersonen Berta bodde – en queer drag king/clown som fascinerade enormt (fast jag minns inte om man någonsin fick veta om det var Carolin…? Jag har inte läst/hört ett ord av den berättelsen sedan jag var runt nio, så förlåt mig om jag missminner mig hur den var!)
Jag ritade i alla fall Carolin med en blandning av upphetsning och skam, och med en känsla av hemlighetsmakeri.

Jag hittade inte de gamla teckningarna men jag minns Carolin ungefär som Rachael Stirling till höger på bilden (från Tipping the Velvet)…

Okej, det här är mina ganska obearbetade tankar kring tonårig kändisförälskelse och dess betydelse (för mig) - vilket gör mig nyfiken på andra, mer psykoanalytiska tolkningar av sådana fenomen... men några svar på frågorna har jag inte.
Kanske återknyter alltihop till en väldigt stark dröm jag hade som liten om en mystisk tvillingsjäl, en borttappad vän, som jag skulle kunna hitta om jag bara letade tillräckligt mycket?
Svårt att veta.

En sak är klar – Julen 1989 hade min bror hunnit bli en smula trött på The Smiths och Morrissey...

Klipp klipp

2008-12-27T20:36:00.003+01:00

Jag har just gjort det - tagit bort två karaktärers egna perspektiv ur Fyra Öar. 19 sidor och 11 482 ord är borta. Och jag är så lättad!
Jag har läst och läst, gruvat och gruvat mig, inte kunnat komma vidare. För ett bra tag sen skrev jag här om karaktären som inte ville öppna sig (och Johanna tipsade om att jag kunde ge karaktären en mindre betydande roll i berättelsen... hihi, det tog mig bara ett halvår att ta till mig det tipset). Den karaktären är nämligen en av dem som är borta nu. Inte borttagen ur berättelsen, men hon har ingen egen röst längre. Inget inre liv som jag måste sätta ord på (utan att lyckas). Puh.
Hoppas jag kommer vidare nu!

Jul, jul, strålande jul

2008-12-24T21:37:00.004+01:00

Vi har döpt vår julgran till Christian efter Christian Siriano från Project Runway, eftersom:
- Granen påminner om Christians frisyr, lite svängd och asymmetrisk i sin form.
- Den är lite over the top
- Den är fierce!

God jul!

Berätta ur karaktärens perspektiv

2008-12-21T23:15:00.003+01:00

Det svåraste med jag-form för mig är att få en aktiv text. Jag-formen får mig att börja berätta i stället för att gestalta. Hela tiden skriver jag sådant som ”När jag kommer ut från caféet” osv i stället för att bara skildra vad som händer, ”Gatan utanför caféet är…” osv. Det gör att det läggs ett lager ovanpå händelserna som saktar ner tempot. Man hör hela tiden karaktärens röst.
Det behöver inte nödvändigtvis vara fel, men jag tror det skulle skapa en större drivkraft framåt om berättelsen mera berättade sig själv i stället för som ur karaktärens mun - för det blir som att få informationen i andra hand.

”Aktivera texten” och ”gör texten levande” har jag skrivit i marginalerna på manuset till Fyra öar som jag jobbar med just nu, och det är vad som måste göras. Det blir en diger uppgift men det kommer antagligen att göra texten bättre.

Jag tycker att tredje persons-perspektiv var lättare att skriva i än första persons. Jag-perspektivet lurar mig hela tiden in i samma fälla. Men jag tror att förstapersonsperspektivet behövs i denna boken. Så jag får jobba på, tills jag får texten dit jag vill.

Nostalgitrippen börjar här: Love & Rockets

2008-12-19T19:28:00.019+01:00

Kanske på grund av Mannen som älskade Yngve har jag haft en nostalgitripp de senaste dagarna. Bl a har jag lyssnat på The Smiths (mer om det i annat blogginlägg, om jag kan få det färdigt), och rotat bland gamla foton, men framför allt har jag läst Love & Rockets-serier med fina Maggie och Hopey.

Jag upptäckte Love & Rockets när vi var i England med familjen sommaren 1990, då var jag femton år. I en stor välsorterad bokhandel stod de där på hyllan, serieböckerna av Jaime Hernandez med bilder av coola punktjejer på framsidan. Whooo... jag som suktade efter allt som andades subkultur kastade mig över Ape Sex och köpte den, fast den var dyr med mina mått mätt.

Maggie och Hopey

Själv tecknade jag mycket på den tiden, och serierna om Maggie och Hopey var nästan som några jag själv hade kunnat hitta på. Jag låg på sängen på hotellrummet och ritade berättelser om mina hjältar - just då Christian och Peter, gänget i huset i Växjö (där prototypen till Fyra Öar kom till), och Tom/Rune - eller så läste jag Ape Sex och lyssnade på Dinosaur Jr. Jag och min bror hann köpa fler serieböcker av både Jaime Hernandez och hans bror Gilbert innan vi åkte hem till Sverige igen.

Sånt som jag ritade:

Punk-Daniel med follower Tom

Nicke och Tom - - - - - - - - - - - - - - - Tom och Rune
(storyn handlade om Rune, ett skinhead-i-garderoben, som blev tillsammans med Tom...)

Men tillbaka till Love & Rockets: Kärlek, drama och superhjältar - jag gillade alltid de mer realistiska avsnitten om Maggie och Hopey bäst, men även i dem finns en liten twist mot det galna och fantastiska som jag tycker om. Gängkrigen och kärleken i The death of Speedy Ortiz är fortfarande hjärtskärande och medryckande fast jag läst den så många gånger. Nostalgi!

Love & Rockets

En dag kvar

2008-12-18T22:09:00.007+01:00

Nu är det bara en enda dag kvar innan jag får julledigt... Ändå känns det nästan oöverkomligt - men dagen går säkert fort när den väl är där.

De senaste dagarna har jag fortsatt läsa igenom det (jag trodde var det) första utkastet till Fyra öar. Det visade sig vara väldigt ofullständigt. Massor av scener saknas, och många av dem jag redan skrivit måste skrivas om.
Första halvan av berättelsen är ganska genomarbetad, men i resten känns det som att jag bara hastar igenom allt: "sen hände det, och sen hände det"... Usch.
Jag har så mycket sämre självförtroende när det gäller den här berättelsen än den förra, men jag hoppas ändå att jag kan skriva den färdigt. Jag vill inte ge upp när jag har kommit så långt.
Så jag hoppas att det kommer att gå att bearbeta och utöka den med det som saknas!
Från och till tycker jag i alla fall att den är bra, så hoppet lever. :)

Under ledigheten ska jag ta det lugnt med skrivandet, och allt annat. Den senaste tiden har jag varit alldeles för stressad och pressad, gått över mina egna gränser, fast jag verkligen inte vill göra det. Det gör mig ledsen. Det är bara så oerhört svårt... och det är det värsta med att ha ett eget företag, och jobba med en massa egna, roliga projekt. Jag vill så gärna! Det sägs att vissa är beredda att gå över lik för att få det de vill ha, och ibland känns det som att jag är beredd att gå över mitt eget... Inte bra.

I kväll var det julfest på kontoret men jag har varit hemma med huvudvärk och en låst käke som gör att jag känner en stor medömkan med mig själv. ;) Så pass att jag måste muntra upp mig... det gör jag bäst genom att surfa på nätet, nu för tiden. När jag var yngre brukade jag köpa en Mitt livs novell. ^^

Fest med Kate/Shane

Och så längtar jag efter att gå ut. Dansa och sånt, se ovan.
Varför måste jag vara för trött för det?

Old times

2008-12-16T22:20:00.012+01:00

Haha, det här hade jag glömt bort. Eller alltså, jag kom ihåg frisyren, men inte att jag så rakt av hade snott den från någon annan. :)

Joey och Liz från Degrassi High... och härmapan Bobbi

Jag kommer verkligen inte ihåg någonting från den där serien, men när jag tittar på bilder från den på Google så känner jag igen alla karaktärerna. Sånt är skumt. I alla fall för mig som brukar ha bra minne. Men det är några år där i slutet av åttiotalet som är en aning suddiga...

Wild tigers

2008-12-12T23:20:00.004+01:00

Jag har just sett Wild tigers I have known, en film av Cam Archer. Åh vad den var bra!
Vacker... handlingen balanserar mellan verklighet och trettonåriga Logans fantasier, och man får aldrig riktigt veta vad som är vad. Logan drömmer om Rodeo, en kille som är ett par år äldre. "Do you think about breaking things? We could break things. Hearts? Don't break my heart..."

Logan

På väg från jobbet funderade jag på en av mina egna berättelser, den om Christian, som jag skrev på innan jag började med Jag är skillnad. Jag hade kommit en bit (skrivit runt 20 000 ord) men så kom jag inte vidare, mycket för att jag inte hade tänkt igenom berättelsens upplägg i tiden och berättarperspektivet ordentligt.
Nu blev jag lite sugen på att ge mig på den igen... och kom på en del idéer kring hur jag skulle kunna göra den bättre. Men då får jag nog skriva om det mesta, för det innebär att en annan karaktär får en större roll och berättelsen ett annat fokus.

Annars har jag inte skrivit mycket på senaste tiden - mer än lite filmrecensioner. Känns som jag har en paus och att jag behöver det. Ska ta det lugnt, se mycket på film, ladda upp mig själv med intryck och bli säkrare på vad jag vill med det jag gör. Hade jag tänkt. :)

Sista rycket

2008-12-11T18:00:00.003+01:00

Kära nån vilken dag ...som följde på ännu en jebus-dag!
Idag har jag t ex suttit och väntat på att få komma in till en läkare i 2½ timme, helt i onödan för att personalen hade glömt bort mig. Läkarbesöket tog sen 5 minuter. Sen skyndade jag mig iväg till en annan tid med människohelare, och sen tillbaka till jobbet, men glömde äta lunch... Har iaf avklarat jobbigt förhandlingssamtal med potentiell kund. Önskar att jag någon gång skulle kunna lära mig tycka det är kul att deala om pengar... men det gör jag inte.

Igår var en uppåt tjolahoppsandag men såna är också mustsugande. Positivt möte som kanske leder till jobb, ytterligare grejer på g. Tydligen är vår fe på gott humör, eller åtminstone inte på så uruselt humör som tidigare i höstas.
Sedan ceremoni med utdelning åt de glada bolag som fick utvecklingsstöd av Nordic Game. Inga pengar trillade över scenkanten till oss - men så hade vi heller inte sökt stödet i år. Blodad tand fick vi iaf för att söka nästa gång och julmat och sällskap var gott. Men ikväll räckte inte orken för utlovat besök och julmys hos spelutvecklingskollegor. :(

...och om jag formulerar mig lite konstigt idag så är det för att jag härmar en annan persons sätt att uttrycka sig. Varför då, kan man undra? Har ingen aning, men har inget bättre för mig heller. ;)

Prylar

2008-12-08T16:39:00.002+01:00

Jag auktionerar ut lite grejer på Tradera, bl a ett Sony PSP, flera paket med pysselmaterial, markerspennor mm. Gå till auktionerna!

Mera blogg

2008-12-06T00:31:00.001+01:00

Nu skriver jag också på Sodomi - det är svårt att låta bli - en blogg med recensioner av HBTQ-filmer och tv-serier. Tipsa mig gärna om bra filmer/serier!

Marknadspotential

2008-12-04T16:54:00.002+01:00

Jag fick en refusering helt nyligen, där förlaget skrev något i stil med att de inte kunde ge ut allt de gillade, eftersom det också måste finnas en kommersiell potential - vilket de inte trodde att mitt manus hade. De uppmanade mig att skicka nytt framöver.

Det var på nåt sätt både uppmuntrande och djupt nedslående. Uppenbarligen tyckte de att det fanns något bra/tilltalande med det jag skrivit och det gör mig så klart glad, men samtidigt: att det inte finns någon kommersiell potential är ju egentligen det sista man vill höra, för om det är sant... då kan man glömma att få manuset utgivet av något förlag över huvud taget.
Jag undrar om det är så?

Tävlingsmänniskan i mig hoppar upp och ner och skriker massor av olika saker samtidigt, typ: det ska ni nog få se att det finns... osv. En annan del av mig tänker att om det inte finns någon kommersiell potential så får jag få ut min berättelse till läsare ändå, på något sätt. Jag vill hellre att 300 personer ska läsa den (och förhoppningsvis gilla den) än att ingen ska göra det...!
Och så börjar min hjärna göra upp stora planer på hur jag ska marknadsföra den, allt man kan göra, olika möjligheter, samarbeten hit och dit... sådant som jag är van vid att tänka på, men i nästa stund känner jag: Hur ska jag orka? Det också?

Jag påminns om hur jag alltid gillar det som är underground och smalt: för mig är det mainstream. Jag gillar alternativ metal och udda filmer och jag tycker att de grejerna är bäst. Och så vill jag också skriva.
Jag kan inte tänka på vilken marknadspotential det jag skriver har, det skulle förstöra skapandet för mig. Varje dag arbetar jag med saker som ska ha marknadspotential - i mitt företag Ozma - och skrivandet är mitt andningshål, där jag kan låta bli att tänka på sådant och bara göra det jag har lust med. Jag skriver av passion, för att det finns berättelser i mig som vill bli berättade.

Återigen önskar jag att jag hade engelska som modersmål - eller i alla fall spanska, tyska, franska... Varför ska man bo i ett pytteland där ingenting kan vara udda eller avvikande för då finns ingen marknad. :(

Nu låter jag nog gnällig. Men egentligen ger jag inte upp.
Jag ska tillåta mig att hänga läpp en stund, sen får vi se.

Meh

2008-11-27T22:28:00.001+01:00

Oh, hjelp vad jag är trött.
Imorgon ska jag åka till Gotland över dagen, sedan massa grejer att göra på helgen.
... Det kommer bara att kännas som att knäppa med fingrarna, så kommer det att vara jul.

Jag måste skriva om en hel del i Fyra Öar, märker jag när jag läser den. Fast det är ingen överraskning precis.

Idag har jag börjat på en sångkurs. Hoppas det ska hjälpa mig att släppa tankarna på jobb och andra prestationer. Det verkar onekligen som att jag tror att jag kan påverka saker med tankekraft, så som jag håller på och ältar allting hela tiden.

Tja, får väl återkomma när jag har hjärnceller.

Du stavar som...

2008-11-17T21:17:00.001+01:00

Jag älskar att köra words stavningskontroll. Office-assistenten (eller vem det nu är som bestämmer) tycker fortfarande att jag borde ändra "en pojke med lingult hår" till "en pojke med likgult hår". Hahaha, jag tycker det är helt underbart. Däremot accepterade den nu "hon var jätteful" i stället för att föreslå "hon var jättekul" som sist. Alltid något.
Ett annat förslag assistensen kom med var B-loggen istället för bloggen... försöker den insinuera något kanske...?

Hooray for me!

2008-11-16T21:36:00.002+01:00

Dagen-efter-flummig och ändå - jag har redigerat färdigt!
Det känns overkligt, för den här gången har det tagit riktigt mycket tid. Jag vet inte varför, för det känns som att jag inte ändrat så mycket, men nu handlar det om nyanser och att täcka in så mycket som möjligt av den historia som jag från början ville berätta.
Jag tycker att jag har lyckats ganska bra nu, och jag är väldigt tveksam till om jag på eget initiativ skulle kunna göra den bättre än så här. Så det känns bra. Jag har gjort mitt bästa. Vi får se hur det bär.
Hurra i alla fall! :)

Hjulet snurrar men hamstern är död...

2008-11-14T19:38:00.008+01:00

Jag är helt urblåst och sitter och flummar framför datorn. Alla andra, läs resten av min lilla familj, är borta ikväll så jag ska... ja jag vet inte om jag egentligen ska göra något alls, mest bara njuta av att vara ensam hemma!
Surfar runt och varvar wikipedialäsning med att ladda hem bilder på androgyna sötnosar. Ja ja...
Får väl se på idol sen, det verkar vara vad min hjärnkapacitet klarar. Låta tonåringen i mig komma fram (eh, som om det skulle vara nåt ovanligt) och smygskrika lite på Johan Palm.

Och ja, jag vet att den här bloggen skulle handla om skrivande, men det kommer nog dröja nån vecka innan min trötthetsindränkta hjärna kommer ovanför ytan igen...

Shane

Förresten, oturen nådde sin kulmen igår när jag tappade mina favorit-emo-vantar på vägen till jobbet. Jag utgjöt mig över att jag inte längre kunde vara emo (omöjligt utan vantarna) för en person på jobbet som sa: Men då får du väl bli glad då!

Neh. Jag vill ha mina emo-vantar. :/

---

Edit: haha omg vad slashigt det blev i idol ikväll med duetter #^^#

Tur i oturen

2008-11-12T17:04:00.002+01:00

Jag tror att Ozma kanske har en skyddsängel... Kan det vara... Ozma från Oz?

Argh

2008-11-11T22:48:00.002+01:00

...med den här hastigt påkomna depressionen ska det bli skönt att aggrodansa till tysk hårdsynth på lördag. Hoppas jag orkar ta mig iväg till Köpenhamn bara..... och att galendanskarna inte dansar ihäl mig.

SAM

Tungsinne

2008-11-11T21:42:00.001+01:00

Jag är hyggligt trött... det vill säga ohyggligt trött.
Försöker koncentrera mig på att läsa min bok - jag ska bara läsa igenom den en enda gång till (och ta bort en så där 1000 kommatecken) - sen är den KLAR för den här gången. Jag tragglar, flyter iväg på andras bloggar, kan inte koncentrera mig. Tror jag har läst den där berättelsen en gång för mycket - den säger mig absolut ingenting längre. Eller så är det tröttheten.
På mitt jobb är det tungt just nu, både otur och dumsnåla beslut ligger till grund för det... men vad annat kan man göra än att kämpa på?

Klysch

2008-11-06T23:09:00.000+01:00

Argh, sexscener är svårt att skriva tycker jag. Det blir så lätt klyschigt. Vågor av värme som strömmar genom kroppen, blaj blaj osv, ni fattar. Argh.

Karaktärer

2008-11-06T19:57:00.000+01:00

Jag har en tendens att fästa mig - vid fiktiva karaktärer som jag själv hittat på, eller sådana som någon annan skapat... och vid intressanta personer som jag kan betrakta från ett avstånd, t ex medlemmar i band jag tycker om.
Så har det alltid varit. När jag var yngre brukade jag teckna och teckna allt medan jag hittade på berättelser om olika karaktärer. Jag ritade scenerna som spelades upp i mitt huvud.
Jag tog mitt eget namn från en tjej jag hittade på när jag var elva. I tonåren försökte jag göra om mig genom att skapa en ny karaktär åt mig själv. Jag ville byta namn som en indian när jag gick in i ett nytt stadium och bara lägga den gamla rollen bakom mig som ett ömsat skinn.
Kanske började jag med att hitta på karaktärer för att jag var rädd för riktiga människor. De skrämde mig. Men låtsasmänniskor kunde jag ta till mig, ge av mig själv till, och de accepterade mig alltid.
Nu är jag inte lika rädd längre. Men tendensen att fästa mig vid det lite avlägsna finns kvar.
När filmen tar slut saknar jag karaktärerna. Nu saknar jag Alex. Alex påminner mig dessutom om en annan skapelse i mitt huvud som har en realistisk förlaga, en som jag fortfarande måste skriva och skriva om för att... ja jag vet inte varför, det bara är så. Hen dyker upp i mina berättelser, som en bikaraktär lite här och där eller i en mer framträdande roll. Alex påminner mig om henom och det tycker jag om.

Alvaro och Alex

Nej, inte jag heller

2008-11-02T21:35:00.000+01:00

Jag ska inte vara med i nanowrimo. Jag var lite sugen ett tag - det verkar vara kul, och ett bra sätt att kickstarta ett projekt, men jag behöver bli färdig med manusen jag arbetar med. Inte ge mig in i nåt nytt. Inte än.
Men det känns lite trist. Jag är en tävlingsmänniska, så jag tror formen skulle funka bra för mig. Å andra sidan är det kanske just därför jag inte bör delta: ibland har jag en tendens att tävla mig långt förbi mitt eget bästa. Även när jag "bara" tävlar med (mot?) mig själv...
Jag ska skriva färdigt Jag är skillnad. Sen ska jag ägna mig åt att skriva texter till mitt bands låtar ett tag innan jag tar tag i Fyra öar igen, för det har jag försummat och det börjar bli herrans trist att repa samma gamla låtar om och om igen..!
Lycka till alla som deltar i nanowrimo!

Kultur!

2008-10-27T17:08:00.000+01:00

Jag har haft en riktig kulturhelg medan regnet har vräkt ner... Började i fredags med att se ett genomdrag (premiären är på fredag) av musikalen Jesus Christ Superstar. Sedan har jag varvat min tid mellan att skriva/redigera, läsa Brott av Karin Fossum, och kolla på film. Först Shelter regisserad av Jonah Markowitz på lördagen, sedan Totally Fucked Up av Gregg Araki på söndag morgon. Helgen avslutades med biobesök och XXY, en argentisk film av Lucia Puenzo på söndagkvällen.
Jag känner mig helt fullmatad med upplevelser, och undrar varför jag inte gör så här oftare - varför sitta av tid framför Fab 5 eller Singing Bee, när man kan se en helt underbar film eller läsa en bra bok? Eller skriva en, hehe.

Av de här upplevelserna var det XXY som grep mig mest. Filmen handlar om en pojkflicka i bokstavlig bemärkelse, Alex, som är en 15-årig hermafrodit. Filmen börjar med att Alex mamma bjuder hem en annan familj i vilken pappan är plastikkirurg. Det bakomliggande syftet är att han ska ta sig en titt på Alex för att det slutligen ska avgöras vilket kön Alex ska tillhöra (hen är uppfostrad som en flicka). Med sig har besökarna också sin son, som är ett par år äldre än Alex... Härifrån utvecklas resten av berättelsen, som jag inte vill avslöja alltför mycket om.
Huvudpersonen spelas helt suveränt av Inés Efron - Alex känns verkligen som ett mellanting mellan flicka och pojke. Berättelsen är full av dramatik och intressanta frågeställningar, och karaktärerna dröjer sig kvar länge efter filmens slut - speciellt huvudpersonen. Om du får chansen, se den!

Alex och hens pappa

Som sagt har jag också redigerat, och nu kommit till sidan 125 av 138. Jag har skrivit om en hel del, men har också några svåra partier kvar. Sen ska jag försöka se över alltihop en gång till, puh.
Frågar mig fortfarande: Är jag tillräckligt hård mot texten? Men det är väldigt svårt att svara på.
I dokumentären om David LaChapelle sa han något viktigt, där andemeningen var ungefär att det gäller att ha sin originalvision kvar, att inte låta den "snackas sönder" i en massa diskussioner, för då försvinner det energi från projektet. Det håller jag med om. Nu när jag bearbetar försöker jag därför hamna närmare min originalvision i stället för längre ifrån - som det lätt blir om man lyssnar för mycket på vad andra säger. Det känns bra. För om jag gör berättelsen så som jag tänker mig i mitt huvud - då är jag åtminstone nöjd med den, oavsett vad som händer sedan. Det är någon slags grundförutsättning... :)

Traggel

2008-10-20T20:54:00.000+02:00

Jag redigerar och redigerar - tycker inte jag ändrar så himla mycket, men det tar ändå jättelång tid. Framför allt på grund av alla tusentals komman som jag har envisats med att trycka in överallt som en liten extra krydda :/.
Nu har jag kommit till sidan 60 av 140 - och det är nu det verkligt svåra börjar, för det är härifrån och framåt som jag ska göra en del knepiga ändringar.
Jo, det är rätt kul, men det tar låång tid. Och jag har inget tålamod!

Anathema igår var helt fantastiska. De var lika skumt galna som förra gången, och Vincent lika arg som sist när han kom in på scen - fast efter ca halva spelningen blev han jätteglad. Det var ungefär lika svårt att förstå anledningen till båda känsloyttringarna... Någon frågade "How are you?" och han svarade "Well, I'm in a strange mood", och man tänkte ja, vi märker det! Men det är medryckande - man dras in i hans personliga sfär, och vad ska man säga... den är i alla fall intressant!
Ovanpå det kan man lägga att han har en fantastisk sångröst och en scennärvaro som nästan ingen annan.
Om jag inte redan hade skrivit en historia om en sångare i ett band skulle jag lockas mycket av att försöka undersöka insidan på huvudet på någon som han. Hmm. Fast det blir ju bara en massa spekulationer.

Vincent, vem är du?

Märkligheter och annat

2008-10-10T19:43:00.000+02:00

Jag längtar till den 19e. Då kommer Anathema till Köpenhamn.
Anathema spelade death/doom från början och jag antar att det är därför inte fler känner till dem. Nu, 18 år senare, spelar de finstämd, skör alternativrock som uttrycker en del desperation. Vincent Cavanagh som sjunger på de flesta låtarna har en av de vackraste manliga röster jag har hört.

Jag såg dem i Köpenhamn för nästan ett år sedan. Just den dagen hade jag läst på livejournal att en person som jag följt ganska nära via nätet hade försökt begå självmord, och jag minns att jag satt och tittade ut genom rutan på tåget och tänkte på honom.

Bandet kom irriterade upp på scen. Jag vet inte varför de var arga, men det skapade en spänning i lokalen - det kändes som om lite vad som helst skulle kunna hända.
En rolig sak med Anathema är att trots att musiken inte alls är metal längre ser de tre bröderna i bandet ut som gamla hårdrockare allihop, med långa lockiga frisyrer.
Efter några låtar råkade Vincent komma in i fel tonart i slutet på en låt, Closer, och då började han skratta och sa: Där fick jag för att jag tar mig själv på alltför stort allvar!
Spelningen var en känslourladdning. Men eftersom de spelade förband till Porcupine Tree körde de bara sju låtar. Vi kunde inte koncentrera oss på Porcupine Tree efteråt.
Jag ser verkligen fram emot spelningen!

Vackra Vincent
...

Alldeles strax börjar en dokumentär på tv (i tvåan) om fotografen David LaChapelle. Den tror jag är sevärd (tack för tipset gayfilmsbloggen). Hans bilder är häftiga!

Edit: Ja bortsett från att jag kände för att strypa kommentatorn så var den ju intressant... :D
Berättarrösten var som hämtad från nån sån där freakshow-dokumentär som brukar gå på kommersiella kanaler. Argh. Jag kände hela tiden: men bara visa hans bilder och vad han gör, håll inte på och överdramatisera. Som om inte bilderna skulle kunna tala för sig själva!

Uttråkad

2008-10-08T21:30:00.000+02:00

Jag har inget att göra.
Fast det är nog bara för att jag är för trött för att göra något...
Min dotter ligger ute på balkongen, på dynorna invirad i en filt, med en tänd fotogenlampa brevid sig och lyssnar på musik från mobilen.
Hon längtar så förfärligt till julen. Varje dag går hon in på en sajt där man kan se en nedräkning på hur många dagar det är kvar, samtidigt som en julmelodi spelas.
Min man spelar Guitar Hero, han tränar inför after worken i morgon. Jag orkar inte ens spela spel.

Jag läste ut Jag är skillnad igår kväll och har kommit fram till att jag visst inte var riktigt färdig med alla karaktärerna. De behöver arbetas igenom mer (precis som, ähum, lektören påpekade). Jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga, men det ska nog gå på nåt sätt. Promenader brukar ofta vara bra, men jag kanske också måste anteckna och klura lite... och teckna dem, det brukar hjälpa.

Det var trevligt att tillbringa tid med Jonathan igen. Jag saknar honom.
... Ibland undrar jag hur det gick sen. :)

Vardagsängel

2008-10-07T22:14:00.000+02:00

En del människor är bara så outsägligt trevliga, skarpa, intresserade och intressanta, att man baxnar! Som nån slags änglar som plötsligt dyker upp i ens vardag, mitt bland arbetsluncher, stress och slit...

Jag har träffat en sådan idag! <3

God natt

2008-10-04T23:04:00.001+02:00

Här kommer lite udda bilder som gör mig glad:

Hedwig och Tommy

Nero och Filip

Torres och Ramos

Slash på er och god natt!

Sentimentalitet

2008-10-04T23:00:00.000+02:00

Något jag lagt märke till många gånger och undrar lite över är varför sentimentalitet räknas som så fult?
Ofta så står det så här i recensioner "/insert valfritt ämne/ skildras helt utan sentimentalitet...".
Jag kan förstå att man vill undvika sliskighet och överdrivet tårdrypande skildringar av saker, men samtidigt kan jag tycka att det är konstigt att sentimentalitet så gott som alltid, helt oreflekterat, utmålas som negativt. Varför är det ett självändamål att inte vara sentimental? Är det oseriöst? Onödigt känslodravel?
Jag har en del sentimentala scener i mina berättelser. Sentimental betyder känslosam. Är känslor dåliga?
Sentimentalitet kan vara ett bra tillstånd för att det pekar ut för en vad som är viktigt.
Känslor är viktiga. Tycker jag.

En bit på väg

2008-10-04T22:58:00.000+02:00

Jag har läst hela kvällen och hunnit med halva manuset. Det finns faktiskt saker att bearbeta i det!
Det visste jag, men jag var rädd att jag inte skulle hitta dem, att jag liksom kommit till vägs ände, nått så långt jag kunde med den här berättelsen. Det känns skönt att det inte är så.
Jag tror jag behöver tona ner min målfokusering och försöka ta en sak i sänder i stället. Det går lättare om jag tänker "nu ska jag göra den bättre" i stället för "nu ska jag göra den slutgiltiga bearbetningen och sen skicka den till tre förlag till". Hehe.

Växla mellan projekt

2008-10-03T17:59:00.000+02:00

Jag har skrivit ut en version av Fyra Öar som jag ska ge till min man. Han är den första som får läsa. I och med det hoppas jag att jag ska kunna släppa tankarna på det manuset och ägna mig åt det andra igen - trots att det är massor av saker jag skulle vilja förändra i Fyra Öar just nu.

Det där är det svåra med att arbeta på två manus samtidigt: Jag blir så inne i det jag håller på med att det känns jättesvårt att växla till det andra. Men mitt första manus skriker också efter uppmärksamhet nu! Jag har i alla fall skrivit ut det och ska läsa igenom det i helgen.

Den här gången ska jag försöka vara hård mot mig själv och verkligen överväga vad som kan/ska bearbetas, även fast jag tycker det är jättesvårt. Det känns som jag själv måste ta kontrollen över det, visserligen med andras åsikter i beaktande, men jag måste själv ta de slutgiltiga besluten kring vad som ska göras.

Om jag fortfarande känner mig lika förvirard efter att ha läst igenom det igen funderar jag på att ta hjälp av en lektör. Någon som har erfarenhet av detta?

Lite allmänt gnäll

2008-09-24T19:14:00.000+02:00

Igår på vägen hem från jobbet tänkte jag ut ett blogginlägg jag ville skriva, men sen när jag kom hem orkade jag inte. Ibland är det synd att man inte har automatisk överföring från hjärnan till datorn. Undrar om det blir så en dag?

Idag har jag suttit i möte konstant mellan 9.30-16.40. Till och med under lunchen. På eftermiddagen ett riktigt viktigt möte med en massa svåra beslut som ska tas. Nu känns det som om mitt huvud malts i en köttkvarn. När jag blir så där fullständigt utmattad blir jag gråtfärdig, tårarna känns vid ögonlockskanten, men jag kan omöjligt få fram dem ändå. Kommer hem så övertrött att jag inte kan vila: det enda som känns bekvämt är att fortsätta jobba. Jag vet att jag måste vara försiktig med min hälsa, men det är så svårt att anstränga sig lagom. Ibland vill jag bara backa och säga till någon: Nu orkar jag inte vara företagsledare på ett tag, kan du ta över?

Färdigställandet

2008-09-17T21:48:00.000+02:00

Jag försöker få ihop Fyra Öar till ett utkast tillräckligt sammanhållet för att ge till en läsare. Det är en massa små hål kvar, överallt. Känns som berättelsen är en stickning full av löpande maskor.
Jag är så osäker på den här berättelsen. Den är fragmentarisk, kommer så att vara även när första utkastet är klart och jag har tätat några av hålen.
Det är ju ett medvetet grepp från början, men fungerar det? Jag har ingen aning.
Underskattar jag dem som ska läsa? De kanske kan bygga ihop fragmenten till en hel berättelse i sina huvuden, så som jag tänkt.
Och då är frågan mera: Håller den som berättelse betraktat?
Det vet jag inte heller.
Men ett första utkast är ju också ett utkast. Inte färdigt.

Men jag är rädd för det där sista. Färdigställandet. För det är det jag är osäker på om jag klarar.

Och när jag är klar med Fyra öar (den här vändan alltså) ska jag ta tag i Jag är skillnad igen, och det är jag också rädd för. Det tar emot att ens öppna den.

Men jag tänker för mycket. Det är bättre att bara jobba på, så gott det går. Jag har så fullt upp på jobbet att jag inte hinner arbeta mycket med manusen, men det blir en stund här och där. Framåt i snigelfart. Men framåt ändå...

Synas

2008-09-04T21:37:00.000+02:00

När jag var 15 år klippte jag mig i en sådan frisyr som en del skinheadtjejer har: kort på hela huvudet, blekt pannlugg och en liten kant av blekt hår bak i nacken.
Det var precis när sommarlovet hade börjat, och jag gick runt på stan med hörlurar och Napalm Death skrikande i öronen. Det var en fantastisk känsla, att se alla vanliga där utanför, och veta att jag hade min egen hemliga värld, i musiken. Min egen skrikande värld.
Jag passerade parkbänkarna inne i centrum, och två skinheads vinkade mig till sig, frågade: "Vad heter du, vad lyssnar du på?"
Napalm Death var nog egentligen inte rätt svar, för det var grindcore - politiskt mer åt extrem vänster än höger, men det brydde sig inte skinheadsen om.
I augusti åkte jag på min första Hultsfredsfestival. När min bror och jag vandrade från tågstationen till festivalen var det som i ett lyckorus: Vi gick i ett lämmeltåg, en vällande massa, ett oräkneligt antal färgglada, annorlunda människor. Jag kunde inte tro mina ögon.
Under den festivalen drack jag för första gången, fast bara tre folköl. Aldrig någonsin hade jag fått så mycket uppmärksamhet. Jag var liten till växten och såg nog inte äldre ut än tretton, fjorton; så folk skulle skydda mig i mosh piten framför scenen, de skulle lyfta upp mig så att jag såg bandet. Stora sluddrande skinheads med solglasögon haffade mig utanför mataffären, jag fattade aldrig vad de ville, men de ville mig något. De pratade med mig!
För jag var fullkomligt svältfödd på uppmärksamhet. Jag hade inga vänner alls. Familjelivet hade stelnat i en tragikomisk grimas, alldeles orörligt.
Det var betydelselöst vilka de var, det enda som betydde något var att när ögonen såg på mig fick de liv, och personen öppnade munnen och talade till mig.
Jag tecknade människor från festivalen i månader efteråt.
På vintern ett halvår senare flyttade jag till en husockupation. Då hade jag bytt ut skinheadfrisyren mot en mera gångbar tuppkam.

Beslut och research

2008-09-04T12:48:00.000+02:00

Nu har jag kommit fram till att jag ska fortsätta enligt den plan jag tidigare gjort upp: Jag ska skriva färdigt första utkastet av Fyra öar, sedan ska jag ta tag i Jag är skillnad. Det helt nya projektet får vänta tills jag arbetat igenom de två andra lite mer. Jag vill alltid skapa nytt och gå vidare. Men utmaningen är att göra det bästa av de befintliga grejerna!
Det jag har så svårt för är att ta en sak i sänder. Jag vill göra allt på en gång - så har det alltid varit. Hattar från det ena till det andra. Det är kul men tar en massa energi, och i slutändan blir det svårt att få ett resultat som är väl genomarbetat och ordentligt grundat. Jag får försöka lära mig. Att inte vara så rastlös, inuti.

De senaste kvällarna har jag jobbat med Fyra öar. Jag har skrivit på två scener som tagit många timmar. Det beror på att de innehåller en hel del fakta som jag vill ska vara korrekt. Jag läste in mig detaljerat på ämnet för ungefär ett år sedan, men visste inte då att jag skulle använda faktan i mitt skrivande, därför gjorde jag inga anteckningar eller något sånt. När jag skrev första utkastet till scenerna utgick jag från minnet, och tänkte att jag skulle kolla upp detaljerna senare, vilket jag har skjutit upp nu i flera månader.
Nu när jag till slut skulle bita i det sura äpplet visade det sig att faktan jag utgått ifrån hämtats från kanske 25-50 olika källor, utspridda över hela internet (hihi), och de var inte precis någon barnlek att återfinna!
Så det har tagit timmar, timmar att bara försöka lokalisera dem. Fortfarande har jag en del overifierade detaljer kvar - sånt som jag tror mig ha läst någonstans men som inte vill dyka upp igen. Suck. Och en av de där scenerna vet jag inte ens om den kommer bli kvar i slutändan. Men jag vill ändå skriva den klar, innan jag bestämmer mig.

En del säger att de älskar att göra research till sina berättelser, och det kan jag också göra om jag är inspirerad. Men om jag måste kolla upp saker i efterskott är det jättejobbigt. Jag skjuter alltid upp det till sista stund. Skriver gärna först ett utkast utan att göra research så att jag sen får ändra.
Till Fyra öar måste jag prata med en del folk, och det skjuter jag också gärna upp. Jag gillar inte att kontakta okända människor. Men nu börjar jag komma till den punkt när jag måste göra det för att komma vidare.
Jag måste åka till Lund och Staffanstorp för att se ut var personerna bor, vilken skola de går i, var de har bott förut och sånt. Jag måste ta reda på mer om en del vårdrelaterade grejer, och jag måste veta mer om hur en tatuerare jobbar.
Det blir nog kul när jag väl tar tag i det, men just nu känns det som surdegar. :)

Jag fattar inte

2008-09-04T12:36:00.000+02:00

När jag skriver på min mac och ska kopiera in text i editfönstret på bloggen, så vägrar texten hamna där - i stället lägger den sig under fönstret, längst ner på sidan. Irriterande!

Det har hänt förut också, men då har jag till slut på nåt sätt lyckats få texten på rätt plats. Men nu går det bara inte!?! :(

Edit: Jag lyckades. :D

Behövde bara byta från "Skriv"-läget till "Redigera HTML"-läget.

Orka

2008-09-01T22:00:00.000+02:00

Aah jag är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag skulle vilja fortsätta på min bok men det går inte. Bara mitt vanliga jobb orkar jag med, och det är med nöd och näppe. Jo, det är klart att det blir vatten över huvudet när man försöker göra så många saker samtidigt. :(

Jag började på en lista över åtgärder för Jag är skillnad baserade på lektörsutlåtandet jag fick i somras, men jag körde fast ganska snart. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra, vad jag ska bearbeta, vad som ska få vara kvar. Får nog vänta ytterligare ett tag.
Orken räcker inte till.