Karaktärer

Jag har en tendens att fästa mig - vid fiktiva karaktärer som jag själv hittat på, eller sådana som någon annan skapat... och vid intressanta personer som jag kan betrakta från ett avstånd, t ex medlemmar i band jag tycker om.
Så har det alltid varit. När jag var yngre brukade jag teckna och teckna allt medan jag hittade på berättelser om olika karaktärer. Jag ritade scenerna som spelades upp i mitt huvud.
Jag tog mitt eget namn från en tjej jag hittade på när jag var elva. I tonåren försökte jag göra om mig genom att skapa en ny karaktär åt mig själv. Jag ville byta namn som en indian när jag gick in i ett nytt stadium och bara lägga den gamla rollen bakom mig som ett ömsat skinn.
Kanske började jag med att hitta på karaktärer för att jag var rädd för riktiga människor. De skrämde mig. Men låtsasmänniskor kunde jag ta till mig, ge av mig själv till, och de accepterade mig alltid.
Nu är jag inte lika rädd längre. Men tendensen att fästa mig vid det lite avlägsna finns kvar.
När filmen tar slut saknar jag karaktärerna. Nu saknar jag Alex. Alex påminner mig dessutom om en annan skapelse i mitt huvud som har en realistisk förlaga, en som jag fortfarande måste skriva och skriva om för att... ja jag vet inte varför, det bara är så. Hen dyker upp i mina berättelser, som en bikaraktär lite här och där eller i en mer framträdande roll. Alex påminner mig om henom och det tycker jag om.


Alvaro och Alex