Tid och ro

Den här helgen sitter jag inne och skriver. Utanför är det vacker höst, och utan att behöva gå ut anar jag hur frisk och klar luften är.
Att skriva igen känns helt fantastiskt - som att komma hem. Jag har saknat det, men det är först nu som ron har återkommit tillräckligt för att jag ska kunna sitta ner och koncentrera mig. För det kräver skrivandet, tycker jag. Koncentration och tid. Man kan inte bara prata om att hålla igång och pressa ur sig ett visst antal ord per dag.
Det är ett mentalt tillstånd att gå in i. Finns inte lugn och ro, finns inte tid, går det inte ens att ta det steget. För mig.
Men nu. Har jag tid och ro. Och det känns bra!

Hinna känna längtan

Idag har jag en sån där dag när tankarna snurrar och ingenting vill lägga sig till ro. En sån dag när jag inte kan bli nöjd med mig själv och det jag gör. När jag inte kan koncentrera mig. Energin förvinner, går till tankeverksamhet som leder ingenstans.

Eller, som leder till tanken att det inte tjänar någonting till det jag gör, att jag kämpar förgäves... Då vet jag att jag har arbetat, och framför allt, tänkt, för hårt. Då förstår jag diskussionen om "egot" som bara vill ha mer och mer. Förstår tanken om att strävan är det som gör en olycklig. Men att sluta sträva... det går ju rakt emot allt som uppmuntras, allt som "alla" säger att man ska göra. Hmm.

Jag vet att jag har för mycket när jag börjar tänka en massa på vad jag ska göra i stället för att göra sakerna. Jag skriver listor. Ofta samma saker, flera gånger, i listor på olika ställen, i olika filer, i anteckningsblocket... Just när jag skriver ner dem känns det som jag har kontroll. Men sen ska sakerna göras också. Eller?

Nä, kanske inte. Nu pressar jag mig för hårt. Det är de här tankarna och känslorna ett tydligt tecken på. Kanske ska jag inte göra det jag hade tänkt. Kanske ska jag göra nåt helt annat. Se en film eller nåt.

Eller så ska jag göra något som visserligen står på mina listor, men bara för att jag faktiskt längtar efter det. Jag måste ju hinna känna längtan. Om allt bara är prestation och press... då blir det inte roligt. Jag dras med i ett tempo jag inte klarar av. Visst är det härligt att få saker gjorda... men för vems skull ska jag göra dem egentligen? För vem ska jag vara duktig?

Skapa är det bästa jag vet. Jag är väldigt orättvis mot mig själv om jag pressar mig så hårt att det slutar vara kul.

Nya varv

Att säga att jag är trött är ett understatement. Har oroat mig för mycket idag över saker och ting, och det gör mig alltid trött. Tror att jag (som vanligt) använt lite mer energi än vad jag egentligen har. Brukar tyvärr inte upptäcka det förrän efteråt.

Jag är skillnad har vilat i flera månader. Men nu har jag börjat läsa den och - jag vet inte riktigt om jag ska reagera med glädje eller fasa - upptäckt att den behöver redigeras mer. Trodde aldrig att jag skulle orka ge mig på det manuset igen, men nu undrar jag om jag ändå inte ska ge det "sista stöten". Det blir antagligen det sista arbete jag lägger ner på det. Men det finns en del uppenbara grejer att åtgärda som kanske inte ens kommer ta särskilt lång tid. Så jag tror det är värt att göra det. Ska låta lite fler läsa också efter det. Sen får vi se.

Tänker mycket även på Tatuerade Tårar och vad jag kan göra med berättelsen, eftersom jag inte blir nöjd med den. Har kommit fram till att jag antingen behöver låta fler karaktärer komma till tals, eller byta till tredjepersonsperspektiv. Eftersom den är skriven i första person blir det luckor i berättelsen där mina två huvudkaraktärers ögon inte räcker till. De ser ju inte allt, och vissa saker som händer utanför deras perception är viktiga för berättelsen. Vet inte vilken av lösningarna jag ska välja än dock.