En bra dramaserie på tv

Jag kan knappt minnas när jag såg det senast! Inte för att det kanske inte går några, utan för att jag är så dålig på att kolla upp vad som kommer. Men nu har jag hittat gayfilmsbloggen som alltid tipsar om en massa bra... som t ex Berlinerpopplarna! Jag tycker den serien är fantastisk. <3

Skriva samma bok

Jag läser Drömstället av Melissa Bank just nu, men det går rätt trögt. Jag älskade hennes debut Flickornas handbok i jakt och fiske, och har läst den minst tre gånger. Den har en melankolisk ton som jag verkligen fastnade för, men när jag nu läser Drömstället kan jag inte låta bli att tänka att det är samma bok - bara inte lika bra.
Huvudpersonen känns mycket lik den andra; hon har liknande karaktärsdrag, uttrycker sig på ungefär samma sätt, och arbetar med liknande saker. Men till skillnad från Flickornas handbok... som har en stark röd tråd trots att den är uppdelad i kortare episoder, har jag inte riktigt kunnat hitta den röda tråden i Drömstället. Än.
Men jag har bara kommit till sidan 134 av 480, så det kan väl fortfarande ändra sig.

Annars är det där något jag funderat över, även när det gäller mitt eget skrivande (som f.ö. går i snigelfart just nu) - hur likt det kan/får bli från en bok till en annan. Jag har lite liknande teman i Fyra öar som i Jag är skillnad, men upplägget är helt annorlunda. I Jag är skillnad följer man en person hela tiden, medan man i Fyra öar följer en hel familj utifrån olika berättarperspektiv.
Det är dock svårt att ändra den språkliga tonen när perspektivet skiftar mellan karaktärerna, och jag vet inte hur bra jag lyckas med det. Men det kan man ju ägna sig mer åt i redigeringen sedan. OM jag nu kommer så långt. (grr)
Kanske är det inte så konstigt att temana liknar varandra, man har väl "sina saker" som ska bearbetas på olika sätt. Men jag skulle inte vilja hamna i att skriva samma bok om och om igen..!

Jag har börjat planera lite för nästa, och den ska i alla fall bli mer annorlunda, har jag tänkt. Å andra sidan finns det säkert också vissa likheter...
Men jag försöker att inte fastna i tankarna på den som en flykt från den jag håller på med, den måste faktiskt bli klar! Åtminstone ett första utkast så att jag kan ta ställning till hur det fungerar. Egentligen hade jag målet att få det där första utkastet klart under semestern (som börjar nästa vecka, tjihoo), men jag tänker inte pressa mig, det får gå som det går. Semester måste få vara semester också.

Gay-kupp på wrestlinggala

Måste bara blogga det här fast det är helt OT..!
Sacha Baron Cohen retade upp 1600 wrestlingfans genom sin kupp, att hångla i buren med motspelaren istället för slåss. Det ryktas bli en del av komikerns nya film (med den inte helt korta titeln) Brüno: Delicious Journeys Through America for the Purpose of Making Heterosexual Males Visibly Uncomfortable in the Presence of a Gay Foreigner in a Mesh T-Shirt.
Det låter helt underbart tycker jag! :D

Söndag

Helgen börjar gå mot sitt slut... en helg där jag knappast gjort något vettigt (om nu inte att pröva spela Rock Band kan räknas som vettigt... fast det kanske det kan? Jag har i alla fall sjungit mig hes).
Känns som jag glömt bort hur man gör för att skriva på boken. Jag öppnade dokumentet alldeles nyss och texten kändes liksom främmande...

Nej, i stället har jag vältrat mig i nätet; läst om Henric de la Cour, bara för att jag skrev om fan girlism tidigare i veckan och blev lite nyfiken på vad som hänt "sen sist"... och jag har lyssnat på mina gamla Yvonne-skivor och en med Strip Music som jag fick för flera år sen av min bror och inte hört på så mycket - men nu upptäckte jag att den var riktigt bra. Man måste väl vara i rätt mode, kanske.

Vad jag inte är i rätt mode för är alltså att skriva, i alla fall på boken. I början på veckan skrev jag en slash-novell. (Jag skrev också ett inlägg om lek och slash fiction på Ozmas blogg). Det var jättekul att skriva på något annat, och idéer till flera noveller dök också upp. Jag gillar slash/fanfic-formatet, eftersom man utgår från karaktärer som redan finns - det blir laddat med nån slags förförståelse. Det finns heller inga krav på att det ska vara speciellt högtstående, och därför blir det kravlöst och lekfullt att skriva.
Nåväl, det är väl bra, men målet att skriva minst 2000 ord i veckan på boken blir ju inte precis uppfyllt av det. Blä. Jag vill ha semester!

Arbeta om?

I går när jag kom hem från after work med jobbet låg ett kuvert från ett förlag på köksbordet. Det var en smula tjockare än ett standard refuseringsbrev, och precis: tillsammans med den hyfsat uppmuntrande refuseringen låg ett ordentligt lektörsutlåtande.
Personen som läst tyckte att boken var för mycket riktad åt människor inom den subkultur som huvudpersonen tillhör, och att jag skulle stryka ner mycket i början av boken, där karaktären presenteras - och på så vis gå snabbare på den del av boken där karaktären utvecklas. Personen tyckte också att karaktärerna inte kändes helt trovärdiga, och att det fanns lite problem med berättarperspektivet/rösten i vissa delar av boken, framför allt i början av boken när huvudpersonen talar med egen röst.

Jag förstår synpunkterna, men samtidigt känns det som att det lektören såg och ville ha är en annan bok än den jag menade att skriva.
Visst skulle jag kunna ge mig på att försöka skriva den boken, med hopp om att kunna få den utgiven på ett stort förlag. Men det är rejäla omarbetningar som ska göras i så fall, och jag kan inte låta bli att tycka att en del av bokens själ går förlorad då.

Det är så himla svårt att veta hur mycket man ska lyssna på andra och hur mycket man ska lyssna på sig själv och sin grundidé.
Jag funderar i alla fall på att försöka ett tag till med den här versionen, och försöka hitta "det rätta förlaget" som kan gilla boken som den är, eller med mindre omarbetningar. Om det inte lyckas får jag väl överväga att arbeta om åt det hållet lektören föreslog.
Jag är i alla fall jätteglad att ha fått riktig respons i stället för ett standardbrev den här gången!

Tänka själv

Nätet på jobbet var nere hela eftermiddagen igår och när jag kom idag var det fortfarande nere!
Det är verkligen hopplöst att jobba då - min hjärna tycks sluta fungera när den inte har chansen att kasta sig ut i cyberrymden vid minsta infall...

Hur tänkte man innan internet fanns?
Jag stirrar in i "servern hittades inte"-skylten som tycks säga "Tänk själv för fan!"
Neej, jag kan inte. :(

Internet är fantastiskt. Det är väl antagligen för att det fungerar likt våra härnor, i det att ett stycke information leder vidare till en annan, i långa associationsbanor.
Men vad gjorde man egentligen innan internet fanns?
Jag tecknade mycket mer. Jag tror att jag kanske fantiserade mer också; när det inte fanns det där eminenta utloppet för varje liten tanke. Så ibland kanske det skulle vara bra med en internetpaus.

Men inte på jobbet.

(Som ni kanske förstår fungerar det igen nu, så nu måste jag sätta igång och göra det jag egentligen skulle.)

Vuxenhetens relativism

Min dotter reste för två veckor sedan till sin mormor och sommarstugan, och blir borta i flera veckor till. Detta har ganska snabbt resulterat i att jag och min man har a) slutat städa lägenheten, b) slutat gå och lägga oss i tid, c) slutat laga mat - som två rebelliska tonåringar.
Vilket igår fick mig att ställa mig frågan i fall vuxenhet är något relativt.
Jag tänker alltså att man kanske behöver någon att vara vuxen i förhållande till för att uppleva sig själv som vuxen - som vi tycks behöva dottern för att kunna "sköta oss". Samtidigt är ju en del av att vara vuxen just det att få lov (ta sig rätten) att göra vad man vill. Det är bara det att man inte känner sig särskilt vuxen när man sitter framför datorn och säger till sitt överjag (med gnällig röst) "jag ska bara...".

En annan sak som får mig att fundera över vuxenhetens relativism är att jag kan känna mig mer eller mindre vuxen i perioder - som om det vore ett flytande stadium att gå in och ut ur, i stället för något man en gång för alla uppnått.
Jag känner detta framför allt i förhållande till min "fan girlism" - som jag alldeles bestämt trodde att jag skulle växa ifrån. Men nej då - en gång fan girl, alltid fan girl! Och eftersom jag haft uppfattningen att vuxna inte är fan girls finns det få saker som får mig att känna mig så o-vuxen som när jag beter mig som en.
Å andra sidan, jag tycker om att känna mig barnslig och tonårig ibland - det är väl för att i den åtföljande känslan av oansvar ligger också känslan av lek, och jag tror att vi har ett grundläggande behov av att leka.

På så vis kan man ju också ursäkta sin flykt från sina "seriösa projekt", genom t ex slashskrivande i stället för romanskrivande, med att det är ett viktigt behov som man behöver uppfylla. Fullträff!

Mina allvarligaste (!?) fan girl crushar:



men okej, jag hade i alla fall en lång, vuxen paus där mellan -94 och -07! ;D