fredag 30 januari 2009

Ett nytt ord

Ofta när jag är ute och går och ser ord på skyltar etc. så får jag får mig att jag ska läsa dem baklänges och se vad det blir. På vägen från mig till jobbet finns en butik (?) som heter Sögreni. Vänder man på det blir det inergös. Det ledde till att jag tänkte ut det nya ordet energös. Det är en blandning av energisk och religiös, men betyder inte någon som är religiös på ett energiskt sätt, utan någon som ser på energi och skapandekraft nästan som en religion. Som jag, kanske.

Jag hade en vän som hette Oscar och han brukade kalla det att vara kreaktiv, men jag tycker energös beskriver det bättre. Precis som religiösa människor ibland kan bli alltför rättrogna kan man gå till överdrift även som energös. Det känner jag väl till. Det gäller att lära sig balansera krafterna för att få ut det mesta möjliga - utan att för den skull bränna ut sig. För då blir man inte längre energös, utan energilös.

...fånigt, jag vet. ^^

torsdag 29 januari 2009

Gnääll

Jag mår ont: halsen och huvudet har lätt värk och hjärnan.... den gråter över förlorade chanser till kul fast det var mitt eget val att avstå. Trötthet. Jag hatar trötthet. Den senaste tiden har jag var varit förunnad en piggare känsla, men så de sista dagarna... är det som innan igen. Tröttheten är som tårar bakom ögonlocken.
Tre veckor av pigghet, och sedan ner på marken igen med ett splasch.

Jag vill alltid vara pigg, alltid. Jag vill alltid kunna hänga med, jag vill inte missa ett dugg, jag vill ta alla chanser... Saknas någonting i mitt liv eftersom jag måste söka kickar? Eller är många som jag innerst inne?
Nu vill jag att jag skulle ha kastat alla duktiga beslut från igår kväll åt hell och följt med, för alla andra verkar ha haft så kul. Blä.

Livet borde vara lite roligare. I alla fall just nu.

Edit: Oj vad gnällig jag var. Nu är jag glad igen. Fast jag har fortfarande huvudvärk.

onsdag 28 januari 2009

Resor och mysterier

Jag har roat mig med att skriva ett synopsis till berättelsen som nu har arbetsnamnet Isa & Rufus, från ö till ö (jag gillar öar).
I den ingår en resa tvärs över landet som jag nu funderar på om jag själv behöver göra, för att få stoff/inspiration... Så jag har suttit och sökt lite på nätet. Verkar som att jag måste bestämma mig ganska snart, i alla fall om jag ska göra resan i sommar, eftersom resmålen tillhör västkustens populäraste..! :)

Synopset (hur böjer man?) jag skrev är mer detaljerat än vanligt (nästan ett A4, hehe), men ändå återstår en stor sak som jag måste klura ordentligt på innan jag kan börja skriva. Det är något av ett mysterium som jag måste lösa, dvs hitta på, och det är nog bäst att jag gör det innan jag sätter igång, eftersom det är helt centralt för berättelsen. Å andra sidan ska jag ju också skriva färdigt Tatuerade tårar innan jag börjar med den, så jag har nog tid att klura.

Buhu. Jag vill börja nu. Fast jag får se det som att jag har nåt att se fram emot i stället.

söndag 25 januari 2009

Lita på det oväntade

Vissa berättelser kommer, inte färdiga, men nästan. Handlingen presenterar sig, och sedan gäller det mest att skriva ner det "som det var".
Det gäller inte Tatuerade tårar (den som tidigare var Fyra öar). Jag trodde att jag visste hur berättelsen skulle vara, men det visade sig vara fel. Inte i grunden kanske, men mycket i hur den skulle berättas var tvunget att ändras. Ordningen på händelser. Syftet med händelserna. Fortfarande dyker nya grejer upp, fast jag närmar mig ett fullständigt första utkast, aha-upplevelser som förklarar meningen med det jag tänkt att berätta, som jag inte fattade från början.

Det är rätt fantastiskt att en berättelse kan överraska en trots att man hittat på den själv.
Det får mig att tänka att det antagligen är så att både medvetna och omedvetna delar av hjärnan aktiveras när man skriver.
Ibland, om jag känner mig fantasilös, tänker jag på att allt det där fantastiska man kan hitta på när man drömmer faktiskt finns där hela tiden. Att all den förmåga till fantasi som finns i drömtillståndet - när hjärnan leker? - egentligen finns tillgänglig hela tiden, om man bara kan hitta den.
Och jag tänker också att det är tur att vi har en massa hemligheter för oss själva, som man liksom kan nosa upp genom att t ex skriva eller hålla på med bilder eller musik. För det är spännande och kul!

Det är nog därför jag delvis vänder mig emot att man (läs jag) skulle kunna hitta en metod för att skriva som går ut på att planlägga det skrivna väldigt noga i förväg. Det skulle vara så tråkigt. Jag tycker om att överraskas. Jag vill lita på det oväntade.
Fast ibland blir det ju lite mer av det än vad man hade tänkt sig. Hur som helst så har jag hopp för min berättelse. Men det är nog två månader kvar innan första utkastet är klart. Puh.

onsdag 21 januari 2009

Att bli mottagen

Första gången jag hade för avsikt att skriva en bok var när jag var runt sex, sju år. Den handlade om en professor som upptäckte några guldbönor i en helt vanlig bönskida. Jag skrev på vår militärgröna Facit-maskin och berättelsen blev väl ungefär en A4-sida lång.
I trean hade vi fri skrivning i skolan och varje vecka skrev jag ett nytt kapitel i min äventyrsberättelse om en mus och hans brorsöner (ehrm, tycker att det kanske liknar någonting annat…) som blev fast i en snögrotta med alltför lite mat.
Under en ganska lång period i fjärde klass planerade jag och min bästa kompis den deckare vi skulle skriva, om två flickor som hittade ett lik på en strand. Men det blev mest snack och inte så mycket snickrat.

Jag ville skriva och berätta, och jag hittade på historier för jämnan – men själva skrivandet var ett problem. Jag har alltid varit oerhört otålig och fantasin gick så mycket snabbare än vad det gjorde att forma ord på papper. Det blev teckningar av alla historier i stället. Min dröm om att bli författare blev blekare efter hand som bilden av mig själv som bärande på tusentals historier jag inte förmådde berätta blev starkare.

När jag var nitton började jag på folkhögskola. Det var i stället för gymnasiet, för mig som kraschade under högstadietiden och hoppade av skolan då. Andra året på folkhögskolan fick vi en ny svenskalärare. Han var barsk, tyckte jag, och jag var nästan lite rädd för honom i början. Men ganska snart in på terminen fick vi börja skriva.

Redan första gången jag skrev en novell till honom märkte jag att det hände något med mitt sätt att skriva. Berättelsen tog form på ett helt nytt sätt, språket betedde sig annorlunda. Allt för att den var till för hans ögon.
Han gav små handskrivna lappar som feedback, där stod sådant som att karaktärerna grep tag i honom, att språket levde. Det fick mig att längta efter att berätta mer, att vara helt ärlig i det jag skrev. Jag hade något jag ville säga till just honom.

Ibland tänker jag att jag fortfarande skriver till honom. Det är min förhoppning att någon annan skulle kunna ta emot mina texter på det sätt han gjorde.
Tyvärr finns min lärare inte kvar i den här världen längre. Annars skulle jag vilja berätta för honom vad han betytt, för mig och mitt skrivande. Jag skulle vilja visa manuset jag arbetar på just nu, som jag en gång läste upp en prototypversion av i novellform på en svenskalektion på folkhögskolan.
Efter den lektionen uppmanade han mig att gå vidare med texten, att skicka den till en tidning. Det var jag alldeles för rädd för på den tiden. För även om han godtog mig och det jag skrev, så visste jag inte hur det skulle bli om jag visade mina texter för någon annan. Det tog mig lång tid att komma dithän, men en första förutsättning var nog just att bli sedd och accepterad av någon som jag beundrade och respekterade så mycket.


Jag målade en tavla till Örjan, i mitt rum i stugan jag hyrde i närheten av skolan. Fast det fick han aldrig veta.

måndag 19 januari 2009

Paranoid Park

Har just kollat på Gus van Sants Paranoid Park. Den handlar om en tonåring som av misstag råkar orsaka en säkerhetsvakts död, när han en lördagskväll åkt till skejtparken Paranoid Park. Filmen var bra, fast det var lite frustrerande att den inte ville bjuda på någon riktig upplösning. Samtidigt tycker jag att det är skönt, som omväxling mot alla "vanliga" filmer, med en som är berättad på ett annorlunda sätt. Nu när man ofta får höra att det finns "ett optimalt sätt" att berätta en historia, är det tillfredställande att se att det går att avvika från mallen och ändå skapa spänning. I längden blir det ganska tröttsamt med modellen anslag, upptrappning, vändpunkt etc.

För mig känns det som att van Sant i den här filmen försöker göra det som är så svårt i filmiskt berättande: att skildra vad som sker på insidan av en karaktär. Med musik, foto, långa tagningar och närbilder på ansikten försöker han förmedla vad som händer inuti huvudkaraktären Alex. Jag tycker att det är en väldigt bra ansats, man ändå blir jag inte så gripen som jag skulle önska. Jag kan inte riktigt förklara varför.

Det förvånade mig lite hur lik Paranoid Park är Wild tigers I have known i sin form. För Wild tigers är Gus van Sant executive producer, och jag vet inte vem som inspirerats av vem - Gus van Sant av Cam Archer eller tvärtom. Jag tycker dock att Cam Archer lyckas bättre i Wild tigers att med liknande medel (färg, ljud, foto) skapa närhet till huvudpersonen och skildra vad som händer inuti honom.


Alex i Paranoid Park

fredag 16 januari 2009

Livspusslet

Jag tittade på svt-dokumentären Livspusslet. Den handlade om det nya arbetslivets förutsättningar och de krav som ställs på människor idag - krav som ofta kan tyckas komma från individen själv: Man arbetar på kvällar eller åker till jobbet på helgen trots att ingen beordrat en. Man förkovrar sig i sitt yrkesområde på fritiden. Gränserna suddas ut, och man känner ett inre tvång att prestera och arbeta mera.
Men när massor av individer ställer sådana krav på sig själva kan man fråga hur självvalt det egentligen är.

De avlutande orden i dokumentären var av Annika Härenstam, professor i arbetsvetenskap, och handlade just om att detta är ett samhällsproblem som man inte kan räkna med att finna individuella lösningar på. Det var skönt att höra - om än lite nedslående, eftersom hon också sa att det kan ta ett par decennier för ett samhälle att hitta nya strukturer. Hmm. Jag som behöver hjälp med det här nu! Det betyder nog att det inte finns så mycket annat val än att försöka hitta en individuell lösning i alla fall..!

Kanske är den omställning av samhället som skett de senaste 15-20 åren mycket större än vi kunnat ana? Jag menar då framför allt den omställning som den digitala informationsteknologin skapat. Man ser inte förändringen för att den sker rakt framför näsan på en. Nu är det möjligt för oss att kommunicera (som jag skrev om sist) dygnets alla timmar. Vi har också tillgång till all världens information - bara språket och ens egen tid sätter gränserna (och tidens gränser är vi ju många som inte riktigt tycks vilja acceptera). Och alldeles dessförinnan skedde den förändring av strukturerna som innebar att alla vuxna nu förväntas förvärvsarbeta på heltid.

Jag har hört så många säga att det inte egentligen är genomförbart, det vi håller på med (och försöker genomföra med bravur)... och jag tror verkligen att det är sant. Det är ett destruktivt förhållningssätt förklätt till självförverkligande.
Det svåra är bara att veta hur man sätter stopp för det.

tisdag 13 januari 2009

Stackars hjärna

Har nyss slutat jobba för dagen så jag är duktigt övertrött - men ganska nöjd med mig själv, att jag överlevt något som var en så stor pärs för mig!
Nu känns det som att jag kan klara det mesta. :)

Egentligen vet jag att jag har gjort saker i livet som var betydligt svårare än det jag har gjort nu - som handlat mycket om att kommunicera med människor på ett ganska intensivt sätt, och att sätta gränser samtidigt som vara tillmötesgående - t ex har jag fött barn, vilket borde ha varit jobbigare. Och jag har stuckit hemifrån när jag var 16, till ett ställe där jag inte kände en enda människa, på vinst och förlust. Jag har tagit tag i väldigt jobbiga saker - och ändå - är kommunicera med andra något av det svåraste jag vet. Inte för att jag är dålig på det. Jag tror till och med att jag är rätt bra på det. Men det tar så oerhört mycket energi.

Jag känner det som att jag bara inte är gjord för att klara så mycket kontakt. T ex, när jag och familjen i höstas stod på loppis hela dagen... det var massor med folk som frågade om priser, prutade etc. Och efter ett par timmar ville jag bara dra ner en rullgardin framför ansiktet. Jag orkade inte mer. Jag ville bara vara inuti huvudet, onåbar för andras blickar, andras ord.

Vet inte varför det är så. Ibland tänker jag att jag bara är sådan och får lära mig att leva med det. Ibland, som nu, när jag ändå har klarat det ganska bra, tänker jag att det går att ändra på, att det är en vanesak. Jag vet faktiskt inte.

En författare som skriver om något ditåt är Jenny Diski, t ex i Främling på tåg. Jag känner igen mig i henne. Dessutom skriver hon fantastiskt.

Nu när jobbsituationen varit över alla gränser har jag förstås inte hunnit skriva något. Men jag har tänkt mycket, framför allt på historien om Rufus och Isa. Det där har med att jag kommit till en jobbig fas i Fyra Öar (som jag för övrigt tänker byta namn på) igen, och inte riktigt vet vad som behöver göras.
Undrar om det manuset någonsin blir klart? Jag hoppas det i alla fall.

Men den här veckan blir det nog inte mycket skrivet, jag måste vila hjärnan.

måndag 12 januari 2009

Sist av alla… men ändå: Året var 2008

Jag har velat skriva en summering av 2008 men inte riktigt kommit till skott. Men här kommer den till slut, med hjälp av lite random frågor som jag tagit från andras bloggar.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag var på Copenhagen Zombie Crawl.

2. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Mitt 2008 började med att jag kom tillbaka till jobbet efter julledigheten och upptäckte att jag inte kunde jobba. Det gick bara inte. Jag satt framför datorn, men kunde inte få något alls gjort. Under hösten 2007 hade jag och min kollega genomfört ett oerhört stressigt projekt och hela tiden tänkte jag: Jag ska bara stå ut till jul. Längre än så hade jag inte tänkt. Det visade sig att julledigheten inte alls räckt som återhämtning och i början på 2008 blev jag sjukskriven för utmattning. Jag var sjukskriven på halvtid under några månader och jobbade sedan 75 % fram till sommaren.

3. Vad spenderade du mest pengar på?
Terapi!

4. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jag träffade många människor som gjorde mig glad. I verkligheten och på nätet. Jag hittade Johnny Scharonne och gayfilmsbloggen och har sett på jättemycket bra film sen dess, och recenserat några.

5. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Jag minns inte vilket datum det var, men händelsen kommer jag alltid att minnas – dock inte dela med mig av. ;)

6. Vad var din största framgång 2008?
Jag avslutade mitt första bokmanus och skickade in det till förlag. Jag postade buntarna (tre stycken) efter jobbet och jag och mannen gick till Möllan och drack öl och åt hamburgertallrik. Jag hurrade för mig själv och för Maxi, min huvudkaraktär som bodde rakt över gatan från där vi satt.

7. Största misstaget?
Jag tycker inte jag har gjort något stort misstag, men många små, och de består till stor del av att inte ta tillräckligt mycket hjälp av andra, av att kommunicera för lite och tro att jag ska klara mer än vad jag egentligen klarar.

8. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008?
Anathema har funnits där hela tiden och sjungit för mig, och den 19e oktober fick jag se dem live för andra gången.


9. Årets bästa film?

XXY, utan tvekan.

10. Bästa boken du läste i år?
Jag läste om Dansa på min grav av Aidan Chambers, en bok som jag inte läst sedan tonåren. Den var nästan ännu bättre än jag mindes den.

11. Hur tillbringade du julen?
Hemma med familjen och alla hangarounds: min man och hans föräldrar, min dotter, dotterns pappa, hans ex och deras två barn, mina föräldrar och min bror. Tomten är far till alla barnen, någon?

12. Vilken kändis var du mest sugen på?
Haha, den frågan måste bara vara med!
I början av året var det fortfarande Nero Bellum. Sedan Vincent Cavanagh. Och i slutet Kate Moennig. Mina kändisar är inte jättekända men jag tycker om dem ändå, och jag kan inte bara välja en, inte!


Söta eller hur?

13. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
2008 har varit ett år när jag har kämpat väldigt mycket. Jag hoppas att 2009 kommer att innehålla mindre av kamp och mera av vila, lugn och tillit. Och lite kul också.


t ex zombies.

söndag 11 januari 2009

Orimliga förväntningar

Känner mig som en liten våt trasa idag. Har jobbat en stor del av helgen, men på grund av saker utanför min kontroll blir det som ska vara färdigt imorgon ändå inte klart i tid.
Jag har svårt med att göra folk besvikna och inte leva upp till förväntningar. Inte ens när det finns goda skäl känner jag att det finns ursäkter att svika.
Det är som att jag kan få lov att finnas på den här jorden bara under vissa förutsättningar: att jag ser till att göra människor glada, lever upp till deras krav och överträffar deras förväntningar. Annars... annars vet jag inte vad som händer. Men det är något som får mig att må dåligt i alla fall!

Nu finns det inte mer jag kan göra för att den här saken ska ordna sig. Jag skulle behöva ha magiska krafter för att fixa det, och tyvärr, några sådana har inte anmält sig. Ändå ältas det i mitt huvud, och jag är rädd att sömnen inte kommer bli den bästa i natt.
Om jag kunde lära mig, om jag kunde förstå... att ingen människa är perfekt, inte jag, inte någon annan.
Perfektion är tråkigt. Perfektion är förutsägbart. Perfektion är total kontroll. Men något inom mig eftersträvar det trots att det egentligen gör livet urtrist. Kontroll är väl trygghet, trygghet och makt. Jag har upplevt för mycket av otrygghet för att njuta av det oplanerade.
Fast just nu minns jag titeln på en bok av Gunnel Linde som jag tyckte mycket om när jag var yngre: Lita på det oväntade. Och så minns jag ordet som jag valde för 2009, det som jag inte vill avslöja...
Det får mig att tänka att människor kanske kan överträffa mina förväntningar: De kanske kan ha förståelse för att man inte kan förutse allt. De kanske kan se att ansträngningar har gjorts för att det inte skulle bli på det sätt som det ändå blev... Kanske.

Och jag ser att det inte bara är så att omvärlden har orimligt höga förväntningar på mig, utan jag har också, som det verkar, orimligt låga förväntningar på andra. Kanske för att inte bli besviken. Om man inte förväntar sig något har man ju inget att förlora.
Jo, det jag har att förlora är självrespekt. För när jag våndas över vad andra ska tänka och tycka om mig och mina göromål, och över att inte duga i deras ögon, nöts min självrespekt ner till noll.

Jag hörde en gång att depressioner grundas i att man förlorar sin självrespekt. Det tror jag kan stämma.
Saknar jag stolthet? Det är så svårt att vara stolt över sig själv när ingen har lärt en, men kanske kan det ändå gå?
Håll tummarna för mig när jag ska göra det här jobbiga. Att allt känns bättre inorgon när det otrevliga samtalet är avklarat. Att självrespekten finns kvar och att människor har visat sig vara... just människor.

onsdag 7 januari 2009

Är det kul backstage?

Idag sa en person att jag såg ut lite som Broder Daniel dvs Henrik Berggren... Jag blev jätteglad.

Det försatte mig också genast i nostalgimode - för en gång i mina som mest Henric de la Cour-besatta dagar lyckades jag snika till mig Henrik Berggrens backstagepass, när både Yvonne och Broder Daniel spelade på en minifestival i Tranås sommaren 95.
Jag åkte på den festivalen ensam - med den enda föresatsen att ta någon form av kontakt med bandet i mina drömmer, och framför allt deras sångare då. Men för att göra det så måste man ju backstage!

Det var ganska lite folk. De roliga banden hade redan spelat, och den enda jag kände på stället var en flera år yngre kille som jag egentligen knappt kunde påstå att jag kände. Om inte kvällen skulle rinna ut i ingenting var det dags att agera.
Broder Daniel-Henrik stod en bit bort och rökte, ensam, liten, med ögonskugga och stjärnor under ögonen. Inte så farlig att prata med kanske? Jag tror jag sa något så fånigt som "Är det kul backstage?"
Han svarade inte - möjligtvis gruffade han att det var det inte alls - men drog av bandet han hade om halsen och räckte det inplastade passet åt mig.
I dörren till backstage kollade de mitt pass och lät mig gå in som Henrik Berggren.

...i slutändan så klart för blyg för att prata med den dyrkade, men jag träffade andra trevliga människor den kvällen *vinkar* :)

Back to life, back to reality

Nu är jag tillbaka på jobbet... och det känns inte alls så hemskt som jag trodde att det skulle göra. Inte ens fast jag låg sömnlös en stor del av natten på grund av två koppar kaffe allt för sent på kvällen (klockan 19 - jag har blivit hyperkänslig mot koffein den senaste tiden).

När jag inte kunde sova passade jag på att tänka på mitt nästa manus som jag håller på att planera nu. Att jag började planera det var inte alls planerat - i stället hoppade det på mig härom dagen och sa: Så här har jag tänkt att du ska skriva mig! Och i natt drog det verkligen igång, då kom hela historien rasande, och jag fick skynda mig att skriva stolpar.
För mig kommer det blandat i scener, övergripande story, fantasier om karaktärerna och färdig text/dialog. Slutet kommer, om inte först, så väldigt tidigt. Jag kan inte ta fram en berättelse om jag inte vet hur den ska sluta!

Den här idén hade jag vaga tankar kring innan också, men nu har den tagit form i två karaktärer: Isa och Rufus. Jag är väldigt upphetsad över deras historia för jag tror att den kan bli jättebra! :) Men så måste det kanske kännas om man ska orka umgås med dem i en hel bok?

Att ha huvudkaraktärer som inte inspirerade har jag ju provat - tills helt nyligen när jag fick stryka bort dem ur manuset jag jobbar på just nu... Direkt när jag hade tagit beslutet gick jag in i en skrivardimma så djup att jag knappt kommer ihåg vad jag gjort de senaste 14 dagarna. När min dotter var bortrest satt jag framför datorn från morgon (okej, förmiddag då) till kväll, tills hon turligt nog kom hem och räddade mig från att dega ihop totalt. Sedan har jag vilat lite från skrivandet eftersom det höll på att bli lite väl mycket.

Jag tror alltid att jag ska kunna göra färdigt saker med en gång om jag bara fortsätter lite till. Fast den sansade delen av mig vet att det kanske kommer att ta två månader innan jag är klar, så tänker den andra, lite mer självsvåldiga: Om jag bara fortsätter lite till ikväll så blir jag snart färdig!

Andra i Romanloppet har skrivit om att välja ett ord för 2009 och jag funderade på att ta balans - det är ju något som jag skulle behöva mer av... men sen kom jag på ett annat ord som kändes ännu viktigare. Tror jag ska behålla det för mig själv dock, så att det inte förlorar sin magiska kraft...! ;)

söndag 4 januari 2009

Nostalgitripp del 2: Morrissey och andra fascinationer

Som en fortsättning på min påbörjade nostalgitripp lyssnade jag på The Smiths när jag gick till jobbet ett par dagar före julledigheten. The World wont listen – som var den andra Smiths-skiva jag köpte, våren 1989.

Från och till slår det mig hur mycket jag tycks ha formats av mitt ”förhållande” till min tonårshjälte Morrissey – en passion och romans som varade i mer än ett år (länge på den tiden) och gav mig mycket glädje, men också ack så djup djup vånda (vilket genererade en ändlös ström dagboksanteckningar, dikter, sångtexter och brev på dålig engelska).

Det jag funderar över är: Hur påverkas man av tonårstiden, av de passioner man upplever då, av den längtan man känner? Skapas det en mall för begär, en karta över vad som är åtråvärt, intressant och spännande – blir man präglad, så som djurungar präglas på den de tror är deras föräldrer?
Är jag på grund av min besatthet av Morrissey i tonåren för evigt dömd att falla för skumma, queera, androgyna, utlevande (och självupptagna) emokaraktärer? Går ränderna aldrig ur?


Morrissey med ränder

Morrissey är för mig en slashighetens urfader, en faghags/smygbögs våta dröm, som parade ihop sig själv med allt och alla: skådespelare (James Dean m fl), artister (T-Rex m fl), författare (Oscar Wilde m fl)… utan att rakt ut säga något mer om sin sexuella läggning än att den var, well, something completely different. Straight (nja), gay eller bi, det var whatever för mig, desto viktigare var att han påstod sig vara asexuell, för det passade mig bra…

Jag tecknade min önskedröm - en platonisk ménage à trois på promenad bland gravstenar (dem orkade jag inte rita) till tonerna av Cemetary Gates.

Även fast min besatthet försvann nästan lika snabbt som den startade under våren 1990 gör han sig påmind allt som oftast. Jag kan inte se ett avsnitt av Jeeves & Wooster utan att tänka på Morrissey, som ju gillade (gillar?) PG Wodehouse, och det får mig att le – Jeeves & Wooster är slashigt så det förslår (här och här).

När jag gjorde en bild av mina största fan girl-crushar såg jag till min förvåning att de såg nästan likadana ut, och det fick mig att fundera. Vad är sådana där bilder för något – drömbilder av karaktärer, var kommer de ifrån?

Varje gång jag fascineras av en sådan person är det som att titta på en karta jag redan försökt att följa ett antal gånger tidigare, för att hitta något jag inte vet vad det är. Och till viss del ser den där kartan likadan ut idag som när jag var femton år. Det förundrar mig, för det mesta i mitt liv har annars förändrats avsevärt!

Men startade det verkligen där? Med Morrissey? Eller skapades min matris långt tidigare?

Hm, retorisk fråga. För den där karaktären (som kanske har lite drag av arketyp/komplex?) fanns där tidigare. När jag var tretton såg jag en utställning av Nils von Dardel på Moderna Muséet i Stockholm, och se där, där var den: Den döende dandyn. En bild av den androgyna excentriska person som fängslade mig så…

Döende dandy

Och för ett par veckor sen kom jag på en annan referens: Skuggan över stenbänken (en bok av Maria Gripe) med den gäckande Carolin, som ibland mystiskt verkade uppträda som man ute på gatan utanför huset där huvudpersonen Berta bodde – en queer drag king/clown som fascinerade enormt (fast jag minns inte om man någonsin fick veta om det var Carolin…? Jag har inte läst/hört ett ord av den berättelsen sedan jag var runt nio, så förlåt mig om jag missminner mig hur den var!)
Jag ritade i alla fall Carolin med en blandning av upphetsning och skam, och med en känsla av hemlighetsmakeri.

Jag hittade inte de gamla teckningarna men jag minns Carolin ungefär som Rachael Stirling till höger på bilden (från Tipping the Velvet)…

Okej, det här är mina ganska obearbetade tankar kring tonårig kändisförälskelse och dess betydelse (för mig) - vilket gör mig nyfiken på andra, mer psykoanalytiska tolkningar av sådana fenomen... men några svar på frågorna har jag inte.
Kanske återknyter alltihop till en väldigt stark dröm jag hade som liten om en mystisk tvillingsjäl, en borttappad vän, som jag skulle kunna hitta om jag bara letade tillräckligt mycket?
Svårt att veta.

En sak är klar – Julen 1989 hade min bror hunnit bli en smula trött på The Smiths och Morrissey...