Klipp klipp

Jag har just gjort det - tagit bort två karaktärers egna perspektiv ur Fyra Öar. 19 sidor och 11 482 ord är borta. Och jag är så lättad!
Jag har läst och läst, gruvat och gruvat mig, inte kunnat komma vidare. För ett bra tag sen skrev jag här om karaktären som inte ville öppna sig (och Johanna tipsade om att jag kunde ge karaktären en mindre betydande roll i berättelsen... hihi, det tog mig bara ett halvår att ta till mig det tipset). Den karaktären är nämligen en av dem som är borta nu. Inte borttagen ur berättelsen, men hon har ingen egen röst längre. Inget inre liv som jag måste sätta ord på (utan att lyckas). Puh.
Hoppas jag kommer vidare nu!

Jul, jul, strålande jul

Vi har döpt vår julgran till Christian efter Christian Siriano från Project Runway, eftersom:
- Granen påminner om Christians frisyr, lite svängd och asymmetrisk i sin form.
- Den är lite over the top
- Den är fierce!

God jul!

Berätta ur karaktärens perspektiv

Det svåraste med jag-form för mig är att få en aktiv text. Jag-formen får mig att börja berätta i stället för att gestalta. Hela tiden skriver jag sådant som ”När jag kommer ut från caféet” osv i stället för att bara skildra vad som händer, ”Gatan utanför caféet är…” osv. Det gör att det läggs ett lager ovanpå händelserna som saktar ner tempot. Man hör hela tiden karaktärens röst.
Det behöver inte nödvändigtvis vara fel, men jag tror det skulle skapa en större drivkraft framåt om berättelsen mera berättade sig själv i stället för som ur karaktärens mun - för det blir som att få informationen i andra hand.

”Aktivera texten” och ”gör texten levande” har jag skrivit i marginalerna på manuset till Fyra öar som jag jobbar med just nu, och det är vad som måste göras. Det blir en diger uppgift men det kommer antagligen att göra texten bättre.

Jag tycker att tredje persons-perspektiv var lättare att skriva i än första persons. Jag-perspektivet lurar mig hela tiden in i samma fälla. Men jag tror att förstapersonsperspektivet behövs i denna boken. Så jag får jobba på, tills jag får texten dit jag vill.

Nostalgitrippen börjar här: Love & Rockets

Kanske på grund av Mannen som älskade Yngve har jag haft en nostalgitripp de senaste dagarna. Bl a har jag lyssnat på The Smiths (mer om det i annat blogginlägg, om jag kan få det färdigt), och rotat bland gamla foton, men framför allt har jag läst Love & Rockets-serier med fina Maggie och Hopey.

Jag upptäckte Love & Rockets när vi var i England med familjen sommaren 1990, då var jag femton år. I en stor välsorterad bokhandel stod de där på hyllan, serieböckerna av Jaime Hernandez med bilder av coola punktjejer på framsidan. Whooo... jag som suktade efter allt som andades subkultur kastade mig över Ape Sex och köpte den, fast den var dyr med mina mått mätt.

Maggie och Hopey

Själv tecknade jag mycket på den tiden, och serierna om Maggie och Hopey var nästan som några jag själv hade kunnat hitta på. Jag låg på sängen på hotellrummet och ritade berättelser om mina hjältar - just då Christian och Peter, gänget i huset i Växjö (där prototypen till Fyra Öar kom till), och Tom/Rune - eller så läste jag Ape Sex och lyssnade på Dinosaur Jr. Jag och min bror hann köpa fler serieböcker av både Jaime Hernandez och hans bror Gilbert innan vi åkte hem till Sverige igen.

Sånt som jag ritade:


Punk-Daniel med follower Tom


Nicke och Tom - - - - - - - - - - - - - - - Tom och Rune
(storyn handlade om Rune, ett skinhead-i-garderoben, som blev tillsammans med Tom...)

Men tillbaka till Love & Rockets: Kärlek, drama och superhjältar - jag gillade alltid de mer realistiska avsnitten om Maggie och Hopey bäst, men även i dem finns en liten twist mot det galna och fantastiska som jag tycker om. Gängkrigen och kärleken i The death of Speedy Ortiz är fortfarande hjärtskärande och medryckande fast jag läst den så många gånger. Nostalgi!


Love & Rockets

En dag kvar

Nu är det bara en enda dag kvar innan jag får julledigt... Ändå känns det nästan oöverkomligt - men dagen går säkert fort när den väl är där.

De senaste dagarna har jag fortsatt läsa igenom det (jag trodde var det) första utkastet till Fyra öar. Det visade sig vara väldigt ofullständigt. Massor av scener saknas, och många av dem jag redan skrivit måste skrivas om.
Första halvan av berättelsen är ganska genomarbetad, men i resten känns det som att jag bara hastar igenom allt: "sen hände det, och sen hände det"... Usch.
Jag har så mycket sämre självförtroende när det gäller den här berättelsen än den förra, men jag hoppas ändå att jag kan skriva den färdigt. Jag vill inte ge upp när jag har kommit så långt.
Så jag hoppas att det kommer att gå att bearbeta och utöka den med det som saknas!
Från och till tycker jag i alla fall att den är bra, så hoppet lever. :)

Under ledigheten ska jag ta det lugnt med skrivandet, och allt annat. Den senaste tiden har jag varit alldeles för stressad och pressad, gått över mina egna gränser, fast jag verkligen inte vill göra det. Det gör mig ledsen. Det är bara så oerhört svårt... och det är det värsta med att ha ett eget företag, och jobba med en massa egna, roliga projekt. Jag vill så gärna! Det sägs att vissa är beredda att gå över lik för att få det de vill ha, och ibland känns det som att jag är beredd att gå över mitt eget... Inte bra.

I kväll var det julfest på kontoret men jag har varit hemma med huvudvärk och en låst käke som gör att jag känner en stor medömkan med mig själv. ;) Så pass att jag måste muntra upp mig... det gör jag bäst genom att surfa på nätet, nu för tiden. När jag var yngre brukade jag köpa en Mitt livs novell. ^^


Fest med Kate/Shane

Och så längtar jag efter att gå ut. Dansa och sånt, se ovan.
Varför måste jag vara för trött för det?

Old times

Haha, det här hade jag glömt bort. Eller alltså, jag kom ihåg frisyren, men inte att jag så rakt av hade snott den från någon annan. :)


Joey och Liz från Degrassi High... och härmapan Bobbi

Jag kommer verkligen inte ihåg någonting från den där serien, men när jag tittar på bilder från den på Google så känner jag igen alla karaktärerna. Sånt är skumt. I alla fall för mig som brukar ha bra minne. Men det är några år där i slutet av åttiotalet som är en aning suddiga...

Wild tigers

Jag har just sett Wild tigers I have known, en film av Cam Archer. Åh vad den var bra!
Vacker... handlingen balanserar mellan verklighet och trettonåriga Logans fantasier, och man får aldrig riktigt veta vad som är vad. Logan drömmer om Rodeo, en kille som är ett par år äldre. "Do you think about breaking things? We could break things. Hearts? Don't break my heart..."


Logan

På väg från jobbet funderade jag på en av mina egna berättelser, den om Christian, som jag skrev på innan jag började med Jag är skillnad. Jag hade kommit en bit (skrivit runt 20 000 ord) men så kom jag inte vidare, mycket för att jag inte hade tänkt igenom berättelsens upplägg i tiden och berättarperspektivet ordentligt.
Nu blev jag lite sugen på att ge mig på den igen... och kom på en del idéer kring hur jag skulle kunna göra den bättre. Men då får jag nog skriva om det mesta, för det innebär att en annan karaktär får en större roll och berättelsen ett annat fokus.

Annars har jag inte skrivit mycket på senaste tiden - mer än lite filmrecensioner. Känns som jag har en paus och att jag behöver det. Ska ta det lugnt, se mycket på film, ladda upp mig själv med intryck och bli säkrare på vad jag vill med det jag gör. Hade jag tänkt. :)

Sista rycket

Kära nån vilken dag ...som följde på ännu en jebus-dag!
Idag har jag t ex suttit och väntat på att få komma in till en läkare i 2½ timme, helt i onödan för att personalen hade glömt bort mig. Läkarbesöket tog sen 5 minuter. Sen skyndade jag mig iväg till en annan tid med människohelare, och sen tillbaka till jobbet, men glömde äta lunch... Har iaf avklarat jobbigt förhandlingssamtal med potentiell kund. Önskar att jag någon gång skulle kunna lära mig tycka det är kul att deala om pengar... men det gör jag inte.

Igår var en uppåt tjolahoppsandag men såna är också mustsugande. Positivt möte som kanske leder till jobb, ytterligare grejer på g. Tydligen är vår fe på gott humör, eller åtminstone inte på så uruselt humör som tidigare i höstas.
Sedan ceremoni med utdelning åt de glada bolag som fick utvecklingsstöd av Nordic Game. Inga pengar trillade över scenkanten till oss - men så hade vi heller inte sökt stödet i år. Blodad tand fick vi iaf för att söka nästa gång och julmat och sällskap var gott. Men ikväll räckte inte orken för utlovat besök och julmys hos spelutvecklingskollegor. :(

...och om jag formulerar mig lite konstigt idag så är det för att jag härmar en annan persons sätt att uttrycka sig. Varför då, kan man undra? Har ingen aning, men har inget bättre för mig heller. ;)

Prylar

Jag auktionerar ut lite grejer på Tradera, bl a ett Sony PSP, flera paket med pysselmaterial, markerspennor mm. Gå till auktionerna!

Mera blogg

Nu skriver jag också på Sodomi - det är svårt att låta bli - en blogg med recensioner av HBTQ-filmer och tv-serier. Tipsa mig gärna om bra filmer/serier!

Marknadspotential

Jag fick en refusering helt nyligen, där förlaget skrev något i stil med att de inte kunde ge ut allt de gillade, eftersom det också måste finnas en kommersiell potential - vilket de inte trodde att mitt manus hade. De uppmanade mig att skicka nytt framöver.

Det var på nåt sätt både uppmuntrande och djupt nedslående. Uppenbarligen tyckte de att det fanns något bra/tilltalande med det jag skrivit och det gör mig så klart glad, men samtidigt: att det inte finns någon kommersiell potential är ju egentligen det sista man vill höra, för om det är sant... då kan man glömma att få manuset utgivet av något förlag över huvud taget.
Jag undrar om det är så?

Tävlingsmänniskan i mig hoppar upp och ner och skriker massor av olika saker samtidigt, typ: det ska ni nog få se att det finns... osv. En annan del av mig tänker att om det inte finns någon kommersiell potential så får jag få ut min berättelse till läsare ändå, på något sätt. Jag vill hellre att 300 personer ska läsa den (och förhoppningsvis gilla den) än att ingen ska göra det...!
Och så börjar min hjärna göra upp stora planer på hur jag ska marknadsföra den, allt man kan göra, olika möjligheter, samarbeten hit och dit... sådant som jag är van vid att tänka på, men i nästa stund känner jag: Hur ska jag orka? Det också?

Jag påminns om hur jag alltid gillar det som är underground och smalt: för mig är det mainstream. Jag gillar alternativ metal och udda filmer och jag tycker att de grejerna är bäst. Och så vill jag också skriva.
Jag kan inte tänka på vilken marknadspotential det jag skriver har, det skulle förstöra skapandet för mig. Varje dag arbetar jag med saker som ska ha marknadspotential - i mitt företag Ozma - och skrivandet är mitt andningshål, där jag kan låta bli att tänka på sådant och bara göra det jag har lust med. Jag skriver av passion, för att det finns berättelser i mig som vill bli berättade.

Återigen önskar jag att jag hade engelska som modersmål - eller i alla fall spanska, tyska, franska... Varför ska man bo i ett pytteland där ingenting kan vara udda eller avvikande för då finns ingen marknad. :(

Nu låter jag nog gnällig. Men egentligen ger jag inte upp.
Jag ska tillåta mig att hänga läpp en stund, sen får vi se.