Igår satt jag och funderade lite på min framtid och vad jag hade för drömmar. Den tedde sig ganska grumlig, framtiden, men en sak kände jag att jag önskade: Ett litet hus, att sitta och skriva i. På en avlägsen plats, där bara vinden skapar ljud, förutom kanske mitt sällskaps tassande steg nånstans i bakgrunden.
Men jag skriver inte. Jag bloggar en hel del, för att få igång min nya Transcenders-blogg - visserligen ett slags skrivande, men det blir inget skrivet på mina manus. Det är Tatuerade Tårar jag ska ta tag i, redigera första utkastet... Har fått en del feedback från min första läsare och vet flera saker på rak arm jag skulle kunna sätta igång med. Men ron vill inte infinna sig. Kanske ska jag fortsätta vänta, tills själva livet lugnar ner sig. Ja, det måste jag väl, jag kan ju ändå inte forcera skrivandet, det funkar inte. Men kanske i det här läget behöver jag något som kan få mig att komma in i det igen. För det kan också vara rogivande att skriva.
Tänkte på min planerade nästa berättelse som jag funderade ut synopsis till i julas. Det verkligen kliade i fingrarna efter att sätta igång, då. Men så ville jag bli klar med Tatuerade Tårar innan jag påbörjade något nytt. Känner en vag längtan efter det nu, efter karaktärerna och deras galna resa. Tanken roar mig. Men det känns avlägset, hela skrivandet känns avlägset.
Så klart ska jag börja igen. Mitt liv har faktiskt gett mig nytt stoff till Tatuerade Tårar. Men om det blir under sommaren eller senare får vi se.
Jag fick en ny refusering av Jag är skillnad helt nyligen, tacksamt nog med lektörsutlåtande. Det stod många intressanta saker i det - de flesta sådana som jag själv redan funderat över. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem, för att åtgärda dem skulle nog betyda att skriva om en stor del av boken. Det tror jag inte att jag kan göra.
Jaja, vi får se vad som händer. Jag får lita på det oväntade så länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar