Nina och min släkt

Min morfar var en udda, charmig man som kunde lägga en skimrande hinna över allt som var vardagligt och trist. Han var inte min riktiga morfar, utan min mormor och han hade träffats när mamma var 17. Morfar hade coola egna barn och coola barnbarn – i mina trettonåriga ögon helt annorlunda än vår rekorderliga släkt.

Coolast av alla var mina två styvkusiner. De hade getingstrumpbyxor och ballongkjol, eller skjorta, slips och kostym... eller var det till och med frackjacka? Den ena hade ljusbrunt hår och den andra mörkt, båda kortklippta i androgyna frisyrer. Och tjejerna var såå långa... så långa att de kunde bli tagna för killar på de klubbar de gick på. Det hörde jag de vuxna prata om, och jag förstod att de gick på ställen som var... queera. Ställen som jag i min småstads torftiga tillvaro bara kunde glömma... att ens drömma om. Jag vet inte hur mycket min fantasi har ändrat om de här sakerna, men en sak vet jag, och det var att de här kusinerna var way out of my league. Jag kände mig som Askungen där hon stod vid sitt fönster och tänkte på balen varje gång jag träffade dem.

Jag lärde inte känna dem särskilt väl, delvis på grund av att vi bodde långt ifrån varandra, och delvis på grund av min blyghet, men också för att vår sida av släkten hade en annan stämpel på sig, en stämpel som gjorde att vissa saker var och förblev onåbara. Så kändes det då.

Idag var vi på Mejeriet och kollade på Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio. Med sitt rättframma sätt, sin charm och sin queera framtoning påminde Nina Ramsby mig om min morfars släkt och mina coola kusiner. Som jag inte vet så mycket om numera. Men just då slog det mig att jag inte längre känner att sådana saker/personer är onåbara för mig.
Det kändes bra.

Nostalgitripp del 2: Morrissey och andra fascinationer

Som en fortsättning på min påbörjade nostalgitripp lyssnade jag på The Smiths när jag gick till jobbet ett par dagar före julledigheten. The World wont listen – som var den andra Smiths-skiva jag köpte, våren 1989.

Från och till slår det mig hur mycket jag tycks ha formats av mitt ”förhållande” till min tonårshjälte Morrissey – en passion och romans som varade i mer än ett år (länge på den tiden) och gav mig mycket glädje, men också ack så djup djup vånda (vilket genererade en ändlös ström dagboksanteckningar, dikter, sångtexter och brev på dålig engelska).

Det jag funderar över är: Hur påverkas man av tonårstiden, av de passioner man upplever då, av den längtan man känner? Skapas det en mall för begär, en karta över vad som är åtråvärt, intressant och spännande – blir man präglad, så som djurungar präglas på den de tror är deras föräldrer?
Är jag på grund av min besatthet av Morrissey i tonåren för evigt dömd att falla för skumma, queera, androgyna, utlevande (och självupptagna) emokaraktärer? Går ränderna aldrig ur?

Morrissey med ränder

Morrissey är för mig en slashighetens urfader, en faghags/smygbögs våta dröm, som parade ihop sig själv med allt och alla: skådespelare (James Dean m fl), artister (T-Rex m fl), författare (Oscar Wilde m fl)… utan att rakt ut säga något mer om sin sexuella läggning än att den var, well, something completely different. Straight (nja), gay eller bi, det var whatever för mig, desto viktigare var att han påstod sig vara asexuell, för det passade mig bra…

Jag tecknade min önskedröm - en platonisk ménage à trois på promenad bland gravstenar (dem orkade jag inte rita) till tonerna av Cemetary Gates.

Även fast min besatthet försvann nästan lika snabbt som den startade under våren 1990 gör han sig påmind allt som oftast. Jag kan inte se ett avsnitt av Jeeves & Wooster utan att tänka på Morrissey, som ju gillade (gillar?) PG Wodehouse, och det får mig att le – Jeeves & Wooster är slashigt så det förslår (här och här).

När jag gjorde en bild av mina största fan girl-crushar såg jag till min förvåning att de såg nästan likadana ut, och det fick mig att fundera. Vad är sådana där bilder för något – drömbilder av karaktärer, var kommer de ifrån?

Varje gång jag fascineras av en sådan person är det som att titta på en karta jag redan försökt att följa ett antal gånger tidigare, för att hitta något jag inte vet vad det är. Och till viss del ser den där kartan likadan ut idag som när jag var femton år. Det förundrar mig, för det mesta i mitt liv har annars förändrats avsevärt!

Men startade det verkligen där? Med Morrissey? Eller skapades min matris långt tidigare?

Hm, retorisk fråga. För den där karaktären (som kanske har lite drag av arketyp/komplex?) fanns där tidigare. När jag var tretton såg jag en utställning av Nils von Dardel på Moderna Muséet i Stockholm, och se där, där var den: Den döende dandyn. En bild av den androgyna excentriska person som fängslade mig så…

Döende dandy

Och för ett par veckor sen kom jag på en annan referens: Skuggan över stenbänken (en bok av Maria Gripe) med den gäckande Carolin, som ibland mystiskt verkade uppträda som man ute på gatan utanför huset där huvudpersonen Berta bodde – en queer drag king/clown som fascinerade enormt (fast jag minns inte om man någonsin fick veta om det var Carolin…? Jag har inte läst/hört ett ord av den berättelsen sedan jag var runt nio, så förlåt mig om jag missminner mig hur den var!)
Jag ritade i alla fall Carolin med en blandning av upphetsning och skam, och med en känsla av hemlighetsmakeri.

Jag hittade inte de gamla teckningarna men jag minns Carolin ungefär som Rachael Stirling till höger på bilden (från Tipping the Velvet)…

Okej, det här är mina ganska obearbetade tankar kring tonårig kändisförälskelse och dess betydelse (för mig) - vilket gör mig nyfiken på andra, mer psykoanalytiska tolkningar av sådana fenomen... men några svar på frågorna har jag inte.
Kanske återknyter alltihop till en väldigt stark dröm jag hade som liten om en mystisk tvillingsjäl, en borttappad vän, som jag skulle kunna hitta om jag bara letade tillräckligt mycket?
Svårt att veta.

En sak är klar – Julen 1989 hade min bror hunnit bli en smula trött på The Smiths och Morrissey...

Mera blogg

Nu skriver jag också på Sodomi - det är svårt att låta bli - en blogg med recensioner av HBTQ-filmer och tv-serier. Tipsa mig gärna om bra filmer/serier!

Kultur!

Jag har haft en riktig kulturhelg medan regnet har vräkt ner... Började i fredags med att se ett genomdrag (premiären är på fredag) av musikalen Jesus Christ Superstar. Sedan har jag varvat min tid mellan att skriva/redigera, läsa Brott av Karin Fossum, och kolla på film. Först Shelter regisserad av Jonah Markowitz på lördagen, sedan Totally Fucked Up av Gregg Araki på söndag morgon. Helgen avslutades med biobesök och XXY, en argentisk film av Lucia Puenzo på söndagkvällen.
Jag känner mig helt fullmatad med upplevelser, och undrar varför jag inte gör så här oftare - varför sitta av tid framför Fab 5 eller Singing Bee, när man kan se en helt underbar film eller läsa en bra bok? Eller skriva en, hehe.

Av de här upplevelserna var det XXY som grep mig mest. Filmen handlar om en pojkflicka i bokstavlig bemärkelse, Alex, som är en 15-årig hermafrodit. Filmen börjar med att Alex mamma bjuder hem en annan familj i vilken pappan är plastikkirurg. Det bakomliggande syftet är att han ska ta sig en titt på Alex för att det slutligen ska avgöras vilket kön Alex ska tillhöra (hen är uppfostrad som en flicka). Med sig har besökarna också sin son, som är ett par år äldre än Alex... Härifrån utvecklas resten av berättelsen, som jag inte vill avslöja alltför mycket om.
Huvudpersonen spelas helt suveränt av Inés Efron - Alex känns verkligen som ett mellanting mellan flicka och pojke. Berättelsen är full av dramatik och intressanta frågeställningar, och karaktärerna dröjer sig kvar länge efter filmens slut - speciellt huvudpersonen. Om du får chansen, se den!


Alex och hens pappa

Som sagt har jag också redigerat, och nu kommit till sidan 125 av 138. Jag har skrivit om en hel del, men har också några svåra partier kvar. Sen ska jag försöka se över alltihop en gång till, puh.
Frågar mig fortfarande: Är jag tillräckligt hård mot texten? Men det är väldigt svårt att svara på.
I dokumentären om David LaChapelle sa han något viktigt, där andemeningen var ungefär att det gäller att ha sin originalvision kvar, att inte låta den "snackas sönder" i en massa diskussioner, för då försvinner det energi från projektet. Det håller jag med om. Nu när jag bearbetar försöker jag därför hamna närmare min originalvision i stället för längre ifrån - som det lätt blir om man lyssnar för mycket på vad andra säger. Det känns bra. För om jag gör berättelsen så som jag tänker mig i mitt huvud - då är jag åtminstone nöjd med den, oavsett vad som händer sedan. Det är någon slags grundförutsättning... :)

Allt går för fort

Tiden går för fort. Livet går för fort. Semestern… går verkligen för fort. Två och en halv vecka har rusat förbi, och jag har en och en halv kvar. Första tio dagarna var vi på norra Öland – intensiva dagar fullspäckade med somriga aktiviteter som båtfärd till Blå Jungfrun, glassätning, grillning, bad varenda dag… och inte en tanke på något skrivande. Sedan hem två dagar innan vi åkte vidare till Stockholm; min mormor, Hedwig and the angry inch och prideparaden.


Johannes Bah Kuhnke gjorde en hjärteknipande Hedwig

Vi kom hem i söndags och sedan dess har både jag och min man suttit klistrade framför var sin dator – han vid Age of Conan och jag vid Fyra Öar. Jag har läst igenom hela berättelsen och listat allt som är kvar att göra på det första utkastet, i ett eget dokument.

Den känns inte fullt lika hopplös längre. Ett tag tvivlade jag på om det skulle bli något av den över huvud taget. Nu känner jag mig i alla fall motiverad att skriva klart första utkastet. Sedan kan jag ju ge det till någon annan, så får jag höra vad en utomstående tycker. Det jag är rädd för är att den är för fragmentarisk och att de olika historierna spretar för mycket. Och att vissa konflikter kanske är lite... banala, på något sätt. Men man ska väl alltid ha sina tvivel. Jag får skriva klart den i alla fall, så får jag se sen vad jag ska göra med den!

En bra dramaserie på tv

Jag kan knappt minnas när jag såg det senast! Inte för att det kanske inte går några, utan för att jag är så dålig på att kolla upp vad som kommer. Men nu har jag hittat gayfilmsbloggen som alltid tipsar om en massa bra... som t ex Berlinerpopplarna! Jag tycker den serien är fantastisk. <3

Gay-kupp på wrestlinggala

Måste bara blogga det här fast det är helt OT..!
Sacha Baron Cohen retade upp 1600 wrestlingfans genom sin kupp, att hångla i buren med motspelaren istället för slåss. Det ryktas bli en del av komikerns nya film (med den inte helt korta titeln) Brüno: Delicious Journeys Through America for the Purpose of Making Heterosexual Males Visibly Uncomfortable in the Presence of a Gay Foreigner in a Mesh T-Shirt.
Det låter helt underbart tycker jag! :D