In i mörkret

Jag känner igen det så väl, ändå blir jag lika överraskad varje år av nedstämdheten som kommer med hösten. Nu gäller det att hålla ut, att stålsätta sig, hoppas på placebo- eller verklig effekt av vitaminerna som jag snart, mycket snart ska införskaffa på närmaste hälsokost/apotek. Jag kanske verkar gilla mörker men riktigt så är det inte.

Jag vill skriva men jag hinner inte. Eller, jag kan inte koncentrera mig. Jag väljer bort det, visst är det så. Att börja på en ny roman när jag har två på vänt är inte lika lockande som när allt var ett blankt blad. Men något fattas mig när jag inte skriver. Jag har bloggat så mycket på Transcenders, känns som jag vrider mig själv ut och in. Vet inte om det är rätt väg jag går. Just nu vill jag mest av allt gömma mig i en grotta (fast den ska vara ljus) med bara människor som känner mig och där offentlighet i form av webbnärvaro är en oupptäckt storhet. Just nu känns det som att jag inte orkar. Hur orkar folk?

Pendlar

Ja, så svänger pendeln och allt känns betydligt bättre.
Jag har lagt in en ny intervju på Transcenders, den här gången med filmskaparen Tove Pils, om hennes spännande projekt PUSH ME.

I helgen ska jag ta det lugnt, äta god mat och umgås med släkt, läskiga typer och pumpagubbar.

Sedan nya tag. Tror jag ska låta mig inspireras av NaNoWriMo även om jag inte ska delta, och kanske börja "smygskriva" lite på nästa projekt. Längtar så efter att arbeta på något nytt, något som inte tragglats och malts sönder och skärskådats in i minsta detalj. Det är ren lyx det!

Slagg

Precis när jag höll på att misströsta totalt om allt och alla kom ett litet bra mail. Det var en av fyra saker som jag väntade på. Känns en liten smula bättre.

Ska åka till stuga i helgen och det ska bli så skönt. Jag är utarbetad som vanligt, förvirrad och ältande, och jag hoppas på att den fria, friska luften där ska rensa ut slaggprodukterna från hjärnan. Vi får se.

Tre ex av Tatuerade tårar har jag skrivit ut och ska lämna till betaläsare. Behöver verkligen feedback.
Nu ska jag se om jag orkar städa lite och packa.

Ett experiment

Jag hatar att vänta. Väntande gör mig olustig och rastlös. Kanske för att det känns som jag inte har kontroll när jag väntar på någon annan. Jag är i den personens händer. Och i stället för att se ovissheten som neutral tänker jag att tystnad från någon beror på att personen ångrat sig, inte vill svara eller nåt sånt.

Behöver kanske träna på att klara ovisshet, att vänta utan att döma och att låta bli att sia om en framtid som jag ändå inte vet nåt om. Det är svårt. Men det är ett onödigt, energikrävande martyrskap att ta ut negativa saker i förskott - särskilt som farhågorna för det mesta inte besannas.

Hoppas att de jag väntar på snart hör av sig. (Det är inte något förlag kanske jag ska klargöra, utan handlar om andra grejer.) Hoppas att jag snart återfår samma känsla som jag hade i lördags då jag flängde genom stan på cykel alldeles hög av roliga tankar och idéer. Hoppas att jag känner mig full av kraft och tillit. Den behöver komma inifrån och inte bara eldas fram av vad andra säger och gör.
Det är ett livslångt projekt det där.
Men alltihop kan ses som ett experiment, och det lättar när jag tänker så. Varför inte experimentera? Det kan misslyckas och det kan lyckas, men om jag inte provar händer ingenting.

Darlings

Sitter och väntar på en grej och nojar mig lite i traditionell anda.
Mycket roligt är på gång den närmaste tiden. Jag ska intervjua några personer för Transcenders. Jag ska se en film på mitt favvoställe Kontrapunkt. Jag ska ha möte på Selfmade. Jag ska ta mig iväg till en plats där (kanske) min målgrupp finns och se om jag vågar möta den. :) Jag vill egentligen inte tänka på allt som händer för då blir det lätt oöverstigligt..!
Men det känns bra och spännande.

Snart börjar NaNoWriMo och jag hade hoppats att jag skulle kunna vara med i år, men det kommer inte att gå. Jo, om jag inte har en ambition att uppnå 50000-ordsmålet förstås. Men då vet jag inte varför jag skulle delta...!?
Jag är nästan framme vid att kunna påbörja manus nummer tre, men det går ändå inte. För jag måste arbeta med synopsis den här gången. Jag måste planera och reka och pussla innan jag kan börja skriva. Det blir en ny upplevelse. Som jag fasar lite för, faktiskt. Men kul också, att göra på ett annorlunda sätt.
Ska några andra romanlöpare delta i NaNoWriMo?

Igår satt jag och tänkte på begreppet kill your darlings, och på hur Tatuerade tårar liksom förkroppsligar det. Hela den idé jag från början byggde på har jag tagit bort. I senaste redigeringen försvann de sista små resterna. För så fort jag kom till de partier där jag försökt trycka in den "gamla" storyn kändes det obekvämt att läsa. Så jag strök bort dem.
Manuset är nåt helt annat än jag tänkte från början, men det känns okej. Döda älsklingar måste man ibland. Jag tror jag blivit bättre på det efter hand, för i senaste redigeringen av Jag är skillnad ändrade jag också på en grej som varit en sådan, ett berättartekniskt grepp.

Jag börjar lita mer på den känsla jag får när jag läser manuset: När det känns krystat eller jobbigt att läsa, då behöver nånting ändras. Då spelar det ingen roll om jag hade tänkt att det skulle vara så. Då är det fel.
Men det kan vara väldigt jobbigt att ändra på grejer. Att erkänna: Jag tänkte fel från början. Det blev inte bra.

Tid och ro

Den här helgen sitter jag inne och skriver. Utanför är det vacker höst, och utan att behöva gå ut anar jag hur frisk och klar luften är.
Att skriva igen känns helt fantastiskt - som att komma hem. Jag har saknat det, men det är först nu som ron har återkommit tillräckligt för att jag ska kunna sitta ner och koncentrera mig. För det kräver skrivandet, tycker jag. Koncentration och tid. Man kan inte bara prata om att hålla igång och pressa ur sig ett visst antal ord per dag.
Det är ett mentalt tillstånd att gå in i. Finns inte lugn och ro, finns inte tid, går det inte ens att ta det steget. För mig.
Men nu. Har jag tid och ro. Och det känns bra!

Hinna känna längtan

Idag har jag en sån där dag när tankarna snurrar och ingenting vill lägga sig till ro. En sån dag när jag inte kan bli nöjd med mig själv och det jag gör. När jag inte kan koncentrera mig. Energin förvinner, går till tankeverksamhet som leder ingenstans.

Eller, som leder till tanken att det inte tjänar någonting till det jag gör, att jag kämpar förgäves... Då vet jag att jag har arbetat, och framför allt, tänkt, för hårt. Då förstår jag diskussionen om "egot" som bara vill ha mer och mer. Förstår tanken om att strävan är det som gör en olycklig. Men att sluta sträva... det går ju rakt emot allt som uppmuntras, allt som "alla" säger att man ska göra. Hmm.

Jag vet att jag har för mycket när jag börjar tänka en massa på vad jag ska göra i stället för att göra sakerna. Jag skriver listor. Ofta samma saker, flera gånger, i listor på olika ställen, i olika filer, i anteckningsblocket... Just när jag skriver ner dem känns det som jag har kontroll. Men sen ska sakerna göras också. Eller?

Nä, kanske inte. Nu pressar jag mig för hårt. Det är de här tankarna och känslorna ett tydligt tecken på. Kanske ska jag inte göra det jag hade tänkt. Kanske ska jag göra nåt helt annat. Se en film eller nåt.

Eller så ska jag göra något som visserligen står på mina listor, men bara för att jag faktiskt längtar efter det. Jag måste ju hinna känna längtan. Om allt bara är prestation och press... då blir det inte roligt. Jag dras med i ett tempo jag inte klarar av. Visst är det härligt att få saker gjorda... men för vems skull ska jag göra dem egentligen? För vem ska jag vara duktig?

Skapa är det bästa jag vet. Jag är väldigt orättvis mot mig själv om jag pressar mig så hårt att det slutar vara kul.

Nya varv

Att säga att jag är trött är ett understatement. Har oroat mig för mycket idag över saker och ting, och det gör mig alltid trött. Tror att jag (som vanligt) använt lite mer energi än vad jag egentligen har. Brukar tyvärr inte upptäcka det förrän efteråt.

Jag är skillnad har vilat i flera månader. Men nu har jag börjat läsa den och - jag vet inte riktigt om jag ska reagera med glädje eller fasa - upptäckt att den behöver redigeras mer. Trodde aldrig att jag skulle orka ge mig på det manuset igen, men nu undrar jag om jag ändå inte ska ge det "sista stöten". Det blir antagligen det sista arbete jag lägger ner på det. Men det finns en del uppenbara grejer att åtgärda som kanske inte ens kommer ta särskilt lång tid. Så jag tror det är värt att göra det. Ska låta lite fler läsa också efter det. Sen får vi se.

Tänker mycket även på Tatuerade Tårar och vad jag kan göra med berättelsen, eftersom jag inte blir nöjd med den. Har kommit fram till att jag antingen behöver låta fler karaktärer komma till tals, eller byta till tredjepersonsperspektiv. Eftersom den är skriven i första person blir det luckor i berättelsen där mina två huvudkaraktärers ögon inte räcker till. De ser ju inte allt, och vissa saker som händer utanför deras perception är viktiga för berättelsen. Vet inte vilken av lösningarna jag ska välja än dock.

Ett tredjedels år

Jag är i chock över hur snabbt de senaste fyra månaderna förflutit. Kanske är det så det blir när man har fullt upp och mer därtill med praktiska göromål. Ändå har jag lite svårt att greppa att ett tredjedels år kan slinka förbi så fort.

Nu har jag i alla fall en ny utsikt, och i takt med att nya lägenheten kommer i ordning hoppas jag att jag kan återgå till mitt skrivande. Med undantag för några dagar, när jag gick igenom ungefär hälften av Tatuerade Tårar, har jag inte hunnit skänka mina manus mer än sporadiska tankar.

Troligtvis kommer jag fortsätta ligga ganska lågt på den här bloggen, eftersom jag prioriterar Transcenders, men jag ska försöka rapportera lite då och då.

Ser tillbaka

Jag har suttit och läst igenom gamla blogginlägg. Oj, jag visste inte att man kunde bli så nostalgisk av det. Läser bakåt och tänker "var det bara ett halvår sen"... Det har hänt så mycket den senaste tiden att det känns som en jättelång tid. Jag har fortfarande mycket framför mig, men jag hoppas att jag ska orka och hinna skriva. Jag saknar det mycket, det är så vilsamt att fly verkligheten på nåt sätt... Och verkligheten har det varit på tok för mycket av den senaste tiden skulle jag vilja säga.. ;)

Länge sen jag skrev...

Det riktiga livet tar upp all min tid och energi. Det finns något bra i att det rör på sig i livet, även om en del av det som händer är jobbigt. Men jag hinner och orkar inte skriva alls. Alla "grand plans" är för närvarande skjutna på framtiden. Fast de kommer väl och knackar på igen, hoppas jag.

Det närmaste jag kommit mitt eget skrivande den senaste tiden är att jag lärt känna en person som påminner mycket om en av karaktärerna i Tatuerade Tårar. Den erfarenheten kan komma till pass när jag ska börja bearbeta manuset igen. När det nu kan bli.

Förrförra veckan fick jag också besked från Stora Förlaget, vilket jag väntat på i fyra månader - tyvärr var det inte positivt. Det var dock intressant, ändå. Eftersom de (få) kommentarer jag fick pekade mot att jag måste leta efter ett mindre, mer nischat förlag. Det positiva var att de trots allt tagit sig tid, läst och funderat ännu en gång. Men synd att resultatet ändå blev ett nej!

Nu tänker jag dyka ner under ytan igen. ;)

Toppar & dalar

Ja, mitt liv är som att åka berg-och-dalbana just nu. Det är mycket ups and downs. En del närmast underjordiska.
Men också bra saker. Jag har mailat sammanfattningar på mitt manus till några förlag och fått bra respons. Jag har haft ett kanonmöte på Selfmade. Jag planerar en sak som kommer att bli väldigt rolig att genomföra, som har med boken/böckerna att göra... mer om det kommer inom de närmaste veckorna. Jag ser allt mycket tydligare framför mig, vad jag ska göra, hur jag ska gå till väga. Det är som ett stort husbygge som jag just har börjat sätta grunden till!

I morgon ska mitt band spela på Pub Anchor i Stockholm, det ska bli kul också. Vi ska packa oss alla fem i en bil tillsammans med gitarrtoppar, cymbaler/stativ och instrument, och antagligen lyssna på dödsmetall en stor del av vägen. Well, livet kunde vara värre. Or so it seems.

Nu ska jag gå och prova kläder.

Mot all förmodan

I morse vaknade jag upp, efter några timmars för kort sömn, såg mig omkring och kände att saker och ting ändå landade ganska bra. Jag gjorde mig inte illa på världen.
Hela dagen har jag fortsatt vara glad. Jag börjar nästan undra om det är nåt skumt. När kommer bakslaget?
Kanske har det bara varit så pass jobbigt nu under en lång tid att jag liksom inte orkar längre. "Äh skit i det!" Släpper det ett tag, och till min förvåning verkar bekymren lyfta och segla iväg över hustaken som en gasballong... Vaddå? Har det jobbiga varit att hålla i snöret? Jag som trodde det var en tyngd som drog ner mig!

Nåväl.
Känslor är inte till för att stanna. De böljar och passerar.
Just nu känns det bra.
Och det känns bra.

Smörjiga tankar

I den bästa av världar:

- Skulle man genom exempelvis en blankett till Försäkringskassan kunna ansöka om att gå i ide sisådär en två månader. Allt i livet skulle pausas och ett meddelande i stil med flyttkort skulle skickas ut till myndigheter, vänner och bekanta samt till andra berörda.
- Skulle man kunna byta ägare, som en restaurang eller affär. "Bobbi har stängt för renovering. Kommer att öppna igen i ny regi och ny skepnad i juni! Väl mött då!"
- Skulle man kunna få framtiden till påseende i säg, tre veckor, med full ångerrätt om den inte var till belåtenhet.
- Skulle ett program likt office-assistenten, fast i form av en livs-assistent, dyka upp och se till att man inte gjorde vissa grejer/tänkte vissa tankar/kände vissa saker, utan bara automagiskt ändra det till "det rätta", så som Word ändrar oxå till också.

(Se också Gunnar Ekelöfs "sonatform denaturerad prosa" för en mer detaljerad beskrivning av ett slags känslotillstånd som tycks mig vagt bekant.)

Fast office-assistenten är ju sjukt irriterande. Och det jobbiga i livet gör ju i alla fall att man känner att man lever.

Febertristess

Jag har varit sjuk i tre dagar. Med lite tur håller det på att ge sig nu. Febern är borta - bara huvudvärken och illamåendet är kvar att bekämpa!
Jag har i alla fall orkat höra på musik medan jag var sjuk. Mina gamla Morrissey-singlar dök upp i en bortglömd hylla och jag lyssnade på b-sidorna. Och sen på Elliott Smith och Lars Winnerbäck och lite mera Smiths. Ja... lite nostalgi. Och Panic at the disco.

Annars har jag inte gjort mycket.
Min man har läst klart Tatuerade Tårar och gett mig feedback. Som jag ska ta tag i när jag blir lite piggare. Det är bra att ha fått några trådar att dra i.

Kollade på Fyra bröllop och en begravning också. Efter det tänkte jag kolla på Tro, hopp, kärlek men då orkade jag inte med mera romantik.

Send me the pillow,
the one that you dream on,
and I'll send you mine

Vår och en massa annat i luften

Jag vaknade tidigt och kunde inte riktigt somna om. Försökte få en glimt genom gardinen för att avgöra om det fina vädret från igår höll i sig, men det gick inte att se. Nu sitter jag vid datorn och konstaterar att det än så länge inte är en sådan vårdag som igår, men att det ändå känns som vår utomhus. Nu går den inte att stoppa, inte att backa. Den är här.

Nästa vecka är påskveckan och jag ska åka till Öland med min familj. Det finns få platser som är så rogivande som norra Öland, och jag längtar verkligen. Har inte varit där sen i höstas.
Min nästa bok kommer delvis att utspela sig där.
Jag tror inte att jag kommer att börja på den ännu på ett tag. Det är för mycket i mitt vanliga liv. Jag och min kollega har en del svåra beslut att ta för vårt företags räkning. Och på fritiden händer det mycket som jag faktiskt vill vara med på, som jag prioriterar högre än att skriva just nu. Ibland har jag kanske skrivit för att få uppleva vissa saker genom karaktärerna i mina berättelser, men plötsligt tillhandahåller verkligheten en massa upplevelser irl... och dem kan jag inte tacka nej till. Och så är det det där nya stället jag går till, en plats där människor möts som arbetar med projekt och idéer, där man får rådgivning och tillgång till nätverk. Jag pratar med dem om Jag är skillnad, om strategier och tankar, och det känns skönt att driva det framåt. Samtidigt gör det att det blir ännu mindre tid till, och fokus på, själva skrivandet. Men jag vill få ut mina böcker också, inte bara skriva dem.

Fullt upp

Well klockan är 22.16 och jag har just recenserat Capote på gayfilmsbloggen.

Det har varit en lugn men ändå händelserik helg. Mycket facebookande och youtubande har det blivit, men jag har också hunnit med fika (två gånger), biblioteket, scifi-mässa, filmtittande och som sagt, recension. Nu ska jag sätta mig och göra lite research för en persons räkning om rådgivning/infomaterial kring transsexualitet. Vart vänder man sig som väldigt ung transperson och vad finns det för stöd och infomaterial för föräldrar? Om någon känner till organisationer, bra böcker eller annat material i ämnet, tipsa mig gärna. Det funkar inte med bloggar för de/n som ska ta del av det här har inte tillgång till internet. :(

Skrivit har jag dock inte gjort. Pausen består. Men det får vara som det är med det.

Ser an

Jag har varit väldigt trött de senaste veckorna, tröttare än vanligt, om det nu är möjligt... Men i kväll har jag haft lite ork. Jag har tittat på synopset till Isa & Rufus och känt ett stråk av lust. Inte tillräckligt för att börja skriva, men för att kunna andas ut i vetskapen om att inspirationen nog återvänder.
Mannen läser Tatuerade tårar och medan han gör det skänker jag inte manuset en tanke. Jag väntar på att få höra vad han säger.

Jag har pratat med en jättetrevlig tjej som arbetar i ett projekt-som-stöttar-folk-som-har-idéer och där finns kanske möjligheter till ett visst stöd om jag väljer att ge ut min bok själv. Jag har inte bestämt än hur jag ska göra, men det känns skönt att veta att sådant finns. Jag måste inte bli utgiven på ett existerande förlag, jag kan kanske starta mitt eget - jag är bara lite rädd för allt arbete det skulle kunna innebära (pga redan överutnyttjade resurser). Men det skadar ju aldrig att reka möjligheter.

Annars ägnar jag mig åt musiken ett tag. Mitt band ska ha spelning på fredag i Malmö och jag har skrivit tre nya texter. Det känns bra eftersom jag har haft skrivkramp så länge på den fronten att jag nästan ville ge upp.

Nu är det bara att vila. Att låta huvudet bli tomt på kvällarna i stället för att fylla det med en massa snurrande tankar.
Jag längtar till Öland, till lugn och ro.

Tro det eller ej

Första utkastet av Tatuerade tårar är utskrivet och snart tilldelat min man som ska läsa! Något som jag trodde skulle ske i oktober... ack vad fel man kan ha. Men nu är det äntligen dags! Ska bli lite nervöst att höra vad han tycker. Själv anser jag fortfarande att den är lite ojämn, men det ska bli skönt att få någon annans åsikt om den, och om vad jag i så fall kan göra.

Skrivandet har verkligen fått stå tillbaka ett tag. Det känns lite trist, men har inte varit så mycket att göra åt. Annat har krävt min uppmärksamhet, både roliga och jobbiga saker. Jag vet inte när det blir lugnare. Därför vet jag inte heller när jag ska sätta igång med det nya manuset. Precis när jag kläckte idén brann det i mig av lust att sätta igång, men sedan har det sjunkit undan lite.
Jag tror jag ska vänta lite till, för särskilt i början av ett projekt vill jag känna lust till skrivandet. Det är då jag bara vill dyka ner i det, skriva en massa, få ner allt jag tänker... I den fasen vill jag inte behöva tvinga mig själv. (Helst inte annars heller, men ibland måste jag för att komma vidare när det är motigt.)

Jag skulle vilja åka på den där researchresan... En resa som skulle ge mig stoff till den nya berättelsen... Hmm, undrar när det ryms i tid och budget..!? :)


Micki, Mija och Danny - huvudpersonerna i Tatuerade tårar

Leva

Jag är så okoncentrerad. Jag önskar jag kunde sätta mig ner och skriva färdigt första utkastet av Tatuerade tårar. Men det vill sig bara inte. Jag hattar omkring på nätet, mellan olika bloggar, facebook, kapitel 1, myspace, helgon osv. och när jag har kollat allt infinner sig mest en tomhetskänsla... som brukade kunna få mig att börja skriva, men det fungerar inte just nu.
Hjärnan är full av annat. Sådant jag brukar skriva om, leva ut i mina berättelser, har plötsligt tagit sig in i det vanliga livet, och det gör mig jätteglad men helt slut.
Men okej, då kanske det är det som gäller. Leva ett tag. Skriva senare.