Ett experiment

Jag hatar att vänta. Väntande gör mig olustig och rastlös. Kanske för att det känns som jag inte har kontroll när jag väntar på någon annan. Jag är i den personens händer. Och i stället för att se ovissheten som neutral tänker jag att tystnad från någon beror på att personen ångrat sig, inte vill svara eller nåt sånt.

Behöver kanske träna på att klara ovisshet, att vänta utan att döma och att låta bli att sia om en framtid som jag ändå inte vet nåt om. Det är svårt. Men det är ett onödigt, energikrävande martyrskap att ta ut negativa saker i förskott - särskilt som farhågorna för det mesta inte besannas.

Hoppas att de jag väntar på snart hör av sig. (Det är inte något förlag kanske jag ska klargöra, utan handlar om andra grejer.) Hoppas att jag snart återfår samma känsla som jag hade i lördags då jag flängde genom stan på cykel alldeles hög av roliga tankar och idéer. Hoppas att jag känner mig full av kraft och tillit. Den behöver komma inifrån och inte bara eldas fram av vad andra säger och gör.
Det är ett livslångt projekt det där.
Men alltihop kan ses som ett experiment, och det lättar när jag tänker så. Varför inte experimentera? Det kan misslyckas och det kan lyckas, men om jag inte provar händer ingenting.