Något jag lagt märke till många gånger och undrar lite över är varför sentimentalitet räknas som så fult?
Ofta så står det så här i recensioner "/insert valfritt ämne/ skildras helt utan sentimentalitet...".
Jag kan förstå att man vill undvika sliskighet och överdrivet tårdrypande skildringar av saker, men samtidigt kan jag tycka att det är konstigt att sentimentalitet så gott som alltid, helt oreflekterat, utmålas som negativt. Varför är det ett självändamål att inte vara sentimental? Är det oseriöst? Onödigt känslodravel?
Jag har en del sentimentala scener i mina berättelser. Sentimental betyder känslosam. Är känslor dåliga?
Sentimentalitet kan vara ett bra tillstånd för att det pekar ut för en vad som är viktigt.
Känslor är viktiga. Tycker jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hmm, intressant reflektion. Jag tror inte det är "känslor" recensenterna har något emot, alltså jag tror inte att de menar "sentimental" som i bokstavligen "känslomässig". Jag tror ordet slentrianmässigt används för att beskriva en banal stil full av adjektiv, utropstecken och liknelser som snarare förtar än förtätar ämnets känsloladdning. Fast det är förstås inte heller oproblematiskt - jag tycker för min del att det har gått inflation i "hårdkokta" skildringar av "svåra" ämnen, du vet den där registrerande, korthuggna stilen. Den kanske kan fungera som ett alibi mot anklagelser om sentimentalitet när ämnet i sig är "sentimentalt", det vill säga upplagda för att läsaren ska få känna mycket förtvivlan, medlidande, rättmätig vrede etc. Jag tänker på historier om incest, trafficking, ätstörningar, missbruk, misshandel, kidnappning etc men även en mängd revanschhistorier om heroisk manlighet typ "Ondskan". Det är nästan lite farligt det där, med böcker som maskerar ett känslomässigt manipulativt budskap under en "neutral" stil... Då är öppet sentimentala vädjanden till läsaren mer renhåriga! Nu ska jag fundera på om jag skriver sentimentalt...
Ja jag tror att det är nåt ditåt som jag reagerar mot...
Jag har också en lätt aversion mot när något automatiskt räknas som dåligt/bra, högt/lågt. Som i känslosamt och vädjande = dåligt, och korthugget beskrivande = bra.
Jag funderar så klart över det i förhållande till mitt eget skrivande, och är nog en smula ambivalent inför det: Jag antar att vad jag försöker är att väcka känslor, men har nånstans en rädsla för att glida över åt det s.k. sentimentala.
Samtidigt vill jag inte ta en överdriven hänsyn till vad som brukar räknas som bra respektive dåligt.
Det är en svår balansgång.
Skicka en kommentar