Jag fick en refusering helt nyligen, där förlaget skrev något i stil med att de inte kunde ge ut allt de gillade, eftersom det också måste finnas en kommersiell potential - vilket de inte trodde att mitt manus hade. De uppmanade mig att skicka nytt framöver.
Det var på nåt sätt både uppmuntrande och djupt nedslående. Uppenbarligen tyckte de att det fanns något bra/tilltalande med det jag skrivit och det gör mig så klart glad, men samtidigt: att det inte finns någon kommersiell potential är ju egentligen det sista man vill höra, för om det är sant... då kan man glömma att få manuset utgivet av något förlag över huvud taget.
Jag undrar om det är så?
Tävlingsmänniskan i mig hoppar upp och ner och skriker massor av olika saker samtidigt, typ: det ska ni nog få se att det finns... osv. En annan del av mig tänker att om det inte finns någon kommersiell potential så får jag få ut min berättelse till läsare ändå, på något sätt. Jag vill hellre att 300 personer ska läsa den (och förhoppningsvis gilla den) än att ingen ska göra det...!
Och så börjar min hjärna göra upp stora planer på hur jag ska marknadsföra den, allt man kan göra, olika möjligheter, samarbeten hit och dit... sådant som jag är van vid att tänka på, men i nästa stund känner jag: Hur ska jag orka? Det också?
Jag påminns om hur jag alltid gillar det som är underground och smalt: för mig är det mainstream. Jag gillar alternativ metal och udda filmer och jag tycker att de grejerna är bäst. Och så vill jag också skriva.
Jag kan inte tänka på vilken marknadspotential det jag skriver har, det skulle förstöra skapandet för mig. Varje dag arbetar jag med saker som ska ha marknadspotential - i mitt företag Ozma - och skrivandet är mitt andningshål, där jag kan låta bli att tänka på sådant och bara göra det jag har lust med. Jag skriver av passion, för att det finns berättelser i mig som vill bli berättade.
Återigen önskar jag att jag hade engelska som modersmål - eller i alla fall spanska, tyska, franska... Varför ska man bo i ett pytteland där ingenting kan vara udda eller avvikande för då finns ingen marknad. :(
Nu låter jag nog gnällig. Men egentligen ger jag inte upp.
Jag ska tillåta mig att hänga läpp en stund, sen får vi se.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag känner igen det där från manuset om en subkulturell kille jag nämnt tidigare - förlaget ville att jag skulle skriva mer om hans "normala" klasskamrater så alla kunde känna igen sig i någon, och att jag skulle ta bort eller förklara subkulturella referenser.
Så är det ju tyvärr, finns ingen tillräckligt stor marknad för att ett förlag ska våga satsa på boken så gör det inte... Men ge inte upp! Försök med mindre förlag kanske...? Alternativt tror jag det kan funka om man har skrivit något som man vet HAR en publik, om än en för liten publik för storförlagen, att ge ut boken själv på typ print-on-demand eller som e-bok och marknadsföra via olika nätverk, specialbutiker etc. Den möjligheten har du ju redan berört, men så var det det där med allt jobb och alla pengar man då måste lägga ner själv på korrektur, design, marknadsföring etc...
Fast man kan ju tycka att när förlag faktiskt ger ut diktsamlingar, som de vet kommer sälja i några hundra exemplar, så kan de väl ge ut en subkulturell roman också...?
Hej Bobbi!
Du verkar ha en klar målgrupp för dina berättelser, och en stark drivkraft i ditt skapande - fortsätt skriv och du ska nog se att det dyker upp ett lämpligt förlag. Jag tror på något vis att man vinner på att vara tydlig med sin stil och stå för den, inte försöka anpassa sig till vad läsare kan tänkas vilja läsa. Kanske som Stella föreslår, ett mindre.
Har du kollat igenom alla förlag i t ex Svensk Bokhandels katalog (finns som referensex på de flesta bibliotek).
Stella och Johanna:
tack för era kommentarer och uppmuntran. Jag har inte kollat den där listan med alla förlag, så det finns ju en hel del kvar att testa. :)
Ja, ge inte upp. Det är en helvetes bransch! Jag ramlar ständigt ner i djupa gropar som jag har svårt att ta mej ifrån.
I förlagsbreven har man läst allt från standard svar till att "det märks att du är en van berättare" och den gången var det det första manus jag någonsin skrivit...
Man får minst sagt skinn på näsan.
Less blir jag, men jag har inte gett upp än. //Liz
Skicka en kommentar