Jag har just gjort det - tagit bort två karaktärers egna perspektiv ur Fyra Öar. 19 sidor och 11 482 ord är borta. Och jag är så lättad!
Jag har läst och läst, gruvat och gruvat mig, inte kunnat komma vidare. För ett bra tag sen skrev jag här om karaktären som inte ville öppna sig (och Johanna tipsade om att jag kunde ge karaktären en mindre betydande roll i berättelsen... hihi, det tog mig bara ett halvår att ta till mig det tipset). Den karaktären är nämligen en av dem som är borta nu. Inte borttagen ur berättelsen, men hon har ingen egen röst längre. Inget inre liv som jag måste sätta ord på (utan att lyckas). Puh.
Hoppas jag kommer vidare nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det låter som om du har fattat rätt beslut! Jag ska förresten själv skriva i första person (dagboksform) i romanen jag har börjat så smått på, efter att hittills ha skrivit i tredje person. Det bara kom till mig under en vinternattspromenad: huvudpersonens röst dök upp i mitt huvud och jag förstod att det var den formen berättelsen krävde. Väldigt kul och inspirerande att få en sådan uppenbarelse, men jag misstänker att det blir betydligt svårare att hålla formen rätt igenom! Det är en svår balansgång att skriva trovärdigt i första person och ändå ge läsaren all nödvändig information som huvudpersonen förstås redan känner till...
Förresten, jag kan maila eboksversionen av "Working Girls" till dig gratis om du vill?
Ja, det känns absolut som rätt beslut - jag har redan börjat skriva om scener utifrån de nya förutsättningarna och det går mycket lättare nu.
Mitt förra manus kom till just så där som du beskriver: Att jag plötsligt hörde huvudpersonens röst i huvudet. Det är väldigt inspirerande när en karaktär visar sig så tydligt.
I det manuset valde jag sedan att bara skriva vissa stycken i första person och sedan resten i tredje. Första person är verkligen en utmaning, men det är kul också. Jag blev förvånad över att det skiljer sig så mycket från att skriva ur tredje person. Vissa berättelser kräver första person, tror jag, men det är för mig lätt att hamna i att karaktären beskriver sitt inre i stället för det som händer runt omkring, och då kan texten bli tung och ganska händelselös. Men det går ju alltid att skriva om när man blivit uppmärksam på det.
Åh, jag blir jätteglad om jag får e-boken! Adressen är bobbisand(at)gmail.com :)
Skicka en kommentar