Problem

Det roliga först: Christian Berg från Kite/Strip Music/Yvonne ser i den här intervjun exakt ut som jag tänker mig att Micki i Tatuerade tårar ser ut! Han har bara luggen åt andra hållet, och så är ju Micki lite smalare (!).

Sedan det tråkiga: Vad gäller Tatuerade tårar så har jag minst sagt en del bryderier kring det manuset just nu (och som vanligt). Jag har nyligen försökt att läsa igenom det första utkastet (som jag i förra veckan beslöt skulle vara redo för genomläsning av någon annan, dvs min man). Jag kom till ungefär hälften, och under vägen hördes en röst som gick från svaga viskningar till allt högre rop, och den sa:
Det här fungerar verkligen inte!
Det spretar. Det är hattigt. Det är osammanhängande.

Jag försökte låtsas som ingenting ett tag. Sedan gick jag till datorn och öppnade manuset. Eftersom historien är berättad ur två karaktärers perspektiv hade jag en känsla av att problemen kunde ha med det att göra, så jag testade att klippa isär de två perspektiven och lägga dem i två olika dokument.

Så, nu sitter jag alltså här med två olika berättelser som handlar om olika saker, fast ändå inte eftersom de kretsar kring samma karaktärer... och undrar vad jag ska göra.

Fungerar de ihop? Så kändes det inte när jag läste. Problemet är att de två karaktärernas berättelser nog handlar om olika saker. Jag tror det är så, därav känslan av osammanhang.
Men jag vet heller inte om de fungerar var för sig. Kanske ska jag välja en av dem? Satsa på att berätta en historia och göra det så bra jag kan. Då kommer problemet in att jag valt första persons-perspektiv, och när jag klipper bort den andra karaktärens perspektiv försvinner viktiga delar av berättelsen. Fast det går kanske att fixa, antingen genom att låta den andra karaktären glimta in här och där, utan att ta så stor plats, eller på något annat sätt.
Det jag inte vet är om jag orkar göra en omfattande bearbetning till! Den nerklippta berättelsen består bara av ca 25 000 ord. Det blir en väldigt kort roman. Visst tillkommer mer om jag skriver om den. Men orkar jag? Kanske ska jag bara sänka hela projektet och börja på ett nytt?

Å andra sidan, när jag läser manuset tycker jag från och till att det är jättebra. Det är bara det att mina känslor för det kan jämställas med att åka berg-och-dalbana: Stundtals tycker jag att det är fantastiskt, och stundtals att det suger. Kanske är det bara panik över att någon annan ska läsa det, kanske fungerar det inte så dåligt som jag tror? Fast det är inget gott tecken att jag känner så! Så kände jag aldrig med det andra manuset - vilket får mig att tro att jag kan ha byggt in problem i det här som jag inte ens vet om jag kan lösa.

Jag ska smälta det lite, så får vi se vad som händer. Kanske måste jag arbeta med ett annat manus ett tag och låta det här vila. Kanske är det jag som ska vila, jag vet inte.