Jag har precis varit och fikat med en tjej som driver ett annat bokprojekt. Kul att utbyta erfarenheter och tankar. Tidigare i veckan pratade jag i telefon med en kille som gjort resan att ge ut en bok på eget förlag. Det var intressant att höra mer om vad det innebär.
I måndags träffade jag en liten grupp med folk som gav mig feedback på mina idéer kring Jag är skillnad. Peppande! En del människor är sådana att de får allting att låta enkelt, och jag gick från mötet med den känslan. Skulle vara skönt att stanna där, i känslan av att det inte är så svårt att genomföra saker.
I morgon ska jag skriva ut ett ex av boken och låta min vän med de långa ögonfransarna läsa. Det är lite oroligt. Men också spännande.
Jag börjar bli trött på att vänta svar från de förlag jag har manuset ute hos. Vill att något ska hända!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Låter skönt att få utbyte med andra skrivande och bra feedback på texten! Hoppas känslan håller i sig och du kommer igång igen snart.
Hos mig droppar de förtryckta refuseringsbreven in fortare än jag skulle önska... Har i stort sett givit upp om mina två färdiga romaner, accepterat att gruppen som vill läsa den sortens berättelser är alltför liten, oavsett de brister i manusen som går att åtgärda. Då har jag i och för sig inte prövat på varenda förlag i landet - det blir helt enkelt för dyrt med utskrifter och porto. Om de förlag som tackar nej var mer positiva kanske, skrev någon rad om potential, då skulle det kännas värt det att försöka med fler...
Men som det är nu känns det mer aktuellt att börja om på nytt med en ny roman. Om jag bara kunde! Det finns faktiskt ingen tid över till annat än jobb och sömn just nu. Jag kan inte skriva en roman på en miljard små bloggpauser, vad än skrivartipsen optimistiskt påstår. Det kräver lite mer samling än så.
Jag håller med dig så om tid. Finns inte tid till koncentration så funkar det inte att skriva för mig heller. Det är liksom ett arbete att ta sig in i en berättelse och en text, och det räcker inte bara med några minuter här och där. Det är som ett "state of mind" som kräver lite ansträngning att uppmå. För egen del så får det vara som det är just nu - bättre att vänta tills saker lättar upp än att tvinga sig till något. Men jag har börjat känna längtan efter att skriva i alla fall. Tänker att jag väntar tills den växer sig lite större innan jag gör nåt.
Tråkigt att det känns uppgivet med dina berättelser. Det är jättejobbigt att hålla på och skicka ut till förlag, särskilt om man inte får någon feedback!
Det är ganska jobbigt att få feedback också skulle jag vilja påstå! Men ju fler intetsägande refuseringar man får desto mer uppskattar man ansträngningen...
Jag har inte skickat ut till och fått svar från precis alla förlag jag tänkt mig än, men det ser mörkt ut. Fördelen med alla refuseringar är i alla fall att man helt slutar förvänta sig något annat och skulle bli helt chockad om någon faktiskt nappade, i stället för tvärtom, att man har uppskruvade förväntningar och blir besviken! Men jag föreställer mig att om ett manus är av en sådan kaliber att något förlag faktiskt kan tänkas nappa märker man det på att man får lite fler lektörsutlåtanden från de som tackar nej...
Det känns bara så surt att inte ha tid att skriva när jag ändå har en ny berättelse jag är ganska inne i mentalt och antecknar en och annan idé till. Men jag får väl se det som en sorts förberedande jobb i alla fall!
Det är fan så bittert med alla refuseringsbrev. Hade inte Kalla Kulor och ett till förlag uppmuntrat mej (vilket kom som en total överraskning) vet jag inte om jag orkat så mycket mer.
Nu vet jag att jag kan fortsätta att skriva ett tag till. Men det är tungt och dyrt som Stella skriver.
Som jag sagt tidigare; detta var en hård skola.
Skicka en kommentar