Anathema spelade death/doom från början och jag antar att det är därför inte fler känner till dem. Nu, 18 år senare, spelar de finstämd, skör alternativrock som uttrycker en del desperation. Vincent Cavanagh som sjunger på de flesta låtarna har en av de vackraste manliga röster jag har hört.
Jag såg dem i Köpenhamn för nästan ett år sedan. Just den dagen hade jag läst på livejournal att en person som jag följt ganska nära via nätet hade försökt begå självmord, och jag minns att jag satt och tittade ut genom rutan på tåget och tänkte på honom.
Bandet kom irriterade upp på scen. Jag vet inte varför de var arga, men det skapade en spänning i lokalen - det kändes som om lite vad som helst skulle kunna hända.
En rolig sak med Anathema är att trots att musiken inte alls är metal längre ser de tre bröderna i bandet ut som gamla hårdrockare allihop, med långa lockiga frisyrer.
Efter några låtar råkade Vincent komma in i fel tonart i slutet på en låt, Closer, och då började han skratta och sa: Där fick jag för att jag tar mig själv på alltför stort allvar!
Spelningen var en känslourladdning. Men eftersom de spelade förband till Porcupine Tree körde de bara sju låtar. Vi kunde inte koncentrera oss på Porcupine Tree efteråt.
Jag ser verkligen fram emot spelningen!
Vackra Vincent
...
Alldeles strax börjar en dokumentär på tv (i tvåan) om fotografen David LaChapelle. Den tror jag är sevärd (tack för tipset gayfilmsbloggen). Hans bilder är häftiga!
Edit: Ja bortsett från att jag kände för att strypa kommentatorn så var den ju intressant... :D
Berättarrösten var som hämtad från nån sån där freakshow-dokumentär som brukar gå på kommersiella kanaler. Argh. Jag kände hela tiden: men bara visa hans bilder och vad han gör, håll inte på och överdramatisera. Som om inte bilderna skulle kunna tala för sig själva!
1 kommentar:
Hhaha, jag blev också helt galen på berättarrösten! Det var som hämtat från något barnprogram snarare!
Skicka en kommentar