Första gången jag såg Yvonne var på Emmabodafestivalen sommaren -94. Jag var där med ett gäng kompisar och min bror. Veckan innan hade jag köpt ett par nya jeans som var supertajta i midjan och utsvängda nertill. Jag var väldigt nöjd med dem fast jag knappt kunde knäppa.
När vi kom till festivalen drack jag och min bror en massa. Han däckade i tältet. Det började ösregna. Kände mig inte så hemma bland kompisarna. Det gamla gänget jag brukat umgås med hade jag lämnat för ett nytt. De var coola popkillar och poptjejer som gillade Cardigans... och tjejen i tältet brevid var en sådan som hade målat silverstjärnor på sina kängor och som fick komma upp på scenen och spela tamburin. Sån var inte jag.
Det regnade och regnade och allt var allmän misär. Jag gick omkring ensam. Framåt åttatiden på kvällen kom jag från vätan in i tältet med den lilla scenen. Det var mycket folk, ljust och varmt. Från scenen kom en massiv gitarrmatta och mitt på scenen... krängde han. Kastade sin kropp fram och tillbaka och spottade ur sig ord medan syntharna dånade.
Det var nog den bästa spelning jag sett. Allt ändrade färg. Från att ha varit en eländig kväll blev det helt annorlunda. Det fanns något som var värt att leva för. Stora ord, men så kändes det. När Yvonne gick av scenen, så klart utan att låta sig klappas in för ett extranummer, gick jag ut från tältet och ville bara skrika: Hörde ni det där? Såg ni? Jeansen var blöta upp över knäna men det gjorde inget längre.
Ingen av mina kompisar hade sett bandet. Jag kunde inte dela min upplevelse med någon, men det gjorde inte heller så mycket. Jag bar omkring på den som ett hemligt smycke, om halsen innanför tröjan. I den röda stugan mitt på campingen låg en massa valsedlar utströdda på golvet. Det regnade hela natten.
På biblioteket snodde jag en sida ur en musiktidning
Och jag tecknade och tecknade. Och drömde. :)
Strip music (där Henric de la Cour också sjunger)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar