Coolast av alla var mina två styvkusiner. De hade getingstrumpbyxor och ballongkjol, eller skjorta, slips och kostym... eller var det till och med frackjacka? Den ena hade ljusbrunt hår och den andra mörkt, båda kortklippta i androgyna frisyrer. Och tjejerna var såå långa... så långa att de kunde bli tagna för killar på de klubbar de gick på. Det hörde jag de vuxna prata om, och jag förstod att de gick på ställen som var... queera. Ställen som jag i min småstads torftiga tillvaro bara kunde glömma... att ens drömma om. Jag vet inte hur mycket min fantasi har ändrat om de här sakerna, men en sak vet jag, och det var att de här kusinerna var way out of my league. Jag kände mig som Askungen där hon stod vid sitt fönster och tänkte på balen varje gång jag träffade dem.
Jag lärde inte känna dem särskilt väl, delvis på grund av att vi bodde långt ifrån varandra, och delvis på grund av min blyghet, men också för att vår sida av släkten hade en annan stämpel på sig, en stämpel som gjorde att vissa saker var och förblev onåbara. Så kändes det då.
Idag var vi på Mejeriet och kollade på Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio. Med sitt rättframma sätt, sin charm och sin queera framtoning påminde Nina Ramsby mig om min morfars släkt och mina coola kusiner. Som jag inte vet så mycket om numera. Men just då slog det mig att jag inte längre känner att sådana saker/personer är onåbara för mig.
Det kändes bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar