Vuxenhetens relativism

Min dotter reste för två veckor sedan till sin mormor och sommarstugan, och blir borta i flera veckor till. Detta har ganska snabbt resulterat i att jag och min man har a) slutat städa lägenheten, b) slutat gå och lägga oss i tid, c) slutat laga mat - som två rebelliska tonåringar.
Vilket igår fick mig att ställa mig frågan i fall vuxenhet är något relativt.
Jag tänker alltså att man kanske behöver någon att vara vuxen i förhållande till för att uppleva sig själv som vuxen - som vi tycks behöva dottern för att kunna "sköta oss". Samtidigt är ju en del av att vara vuxen just det att få lov (ta sig rätten) att göra vad man vill. Det är bara det att man inte känner sig särskilt vuxen när man sitter framför datorn och säger till sitt överjag (med gnällig röst) "jag ska bara...".

En annan sak som får mig att fundera över vuxenhetens relativism är att jag kan känna mig mer eller mindre vuxen i perioder - som om det vore ett flytande stadium att gå in och ut ur, i stället för något man en gång för alla uppnått.
Jag känner detta framför allt i förhållande till min "fan girlism" - som jag alldeles bestämt trodde att jag skulle växa ifrån. Men nej då - en gång fan girl, alltid fan girl! Och eftersom jag haft uppfattningen att vuxna inte är fan girls finns det få saker som får mig att känna mig så o-vuxen som när jag beter mig som en.
Å andra sidan, jag tycker om att känna mig barnslig och tonårig ibland - det är väl för att i den åtföljande känslan av oansvar ligger också känslan av lek, och jag tror att vi har ett grundläggande behov av att leka.

På så vis kan man ju också ursäkta sin flykt från sina "seriösa projekt", genom t ex slashskrivande i stället för romanskrivande, med att det är ett viktigt behov som man behöver uppfylla. Fullträff!

Mina allvarligaste (!?) fan girl crushar:



men okej, jag hade i alla fall en lång, vuxen paus där mellan -94 och -07! ;D