Nu har jag kommit fram till att jag ska fortsätta enligt den plan jag tidigare gjort upp: Jag ska skriva färdigt första utkastet av Fyra öar, sedan ska jag ta tag i Jag är skillnad. Det helt nya projektet får vänta tills jag arbetat igenom de två andra lite mer. Jag vill alltid skapa nytt och gå vidare. Men utmaningen är att göra det bästa av de befintliga grejerna!
Det jag har så svårt för är att ta en sak i sänder. Jag vill göra allt på en gång - så har det alltid varit. Hattar från det ena till det andra. Det är kul men tar en massa energi, och i slutändan blir det svårt att få ett resultat som är väl genomarbetat och ordentligt grundat. Jag får försöka lära mig. Att inte vara så rastlös, inuti.
De senaste kvällarna har jag jobbat med Fyra öar. Jag har skrivit på två scener som tagit många timmar. Det beror på att de innehåller en hel del fakta som jag vill ska vara korrekt. Jag läste in mig detaljerat på ämnet för ungefär ett år sedan, men visste inte då att jag skulle använda faktan i mitt skrivande, därför gjorde jag inga anteckningar eller något sånt. När jag skrev första utkastet till scenerna utgick jag från minnet, och tänkte att jag skulle kolla upp detaljerna senare, vilket jag har skjutit upp nu i flera månader.
Nu när jag till slut skulle bita i det sura äpplet visade det sig att faktan jag utgått ifrån hämtats från kanske 25-50 olika källor, utspridda över hela internet (hihi), och de var inte precis någon barnlek att återfinna!
Så det har tagit timmar, timmar att bara försöka lokalisera dem. Fortfarande har jag en del overifierade detaljer kvar - sånt som jag tror mig ha läst någonstans men som inte vill dyka upp igen. Suck. Och en av de där scenerna vet jag inte ens om den kommer bli kvar i slutändan. Men jag vill ändå skriva den klar, innan jag bestämmer mig.
En del säger att de älskar att göra research till sina berättelser, och det kan jag också göra om jag är inspirerad. Men om jag måste kolla upp saker i efterskott är det jättejobbigt. Jag skjuter alltid upp det till sista stund. Skriver gärna först ett utkast utan att göra research så att jag sen får ändra.
Till Fyra öar måste jag prata med en del folk, och det skjuter jag också gärna upp. Jag gillar inte att kontakta okända människor. Men nu börjar jag komma till den punkt när jag måste göra det för att komma vidare.
Jag måste åka till Lund och Staffanstorp för att se ut var personerna bor, vilken skola de går i, var de har bott förut och sånt. Jag måste ta reda på mer om en del vårdrelaterade grejer, och jag måste veta mer om hur en tatuerare jobbar.
Det blir nog kul när jag väl tar tag i det, men just nu känns det som surdegar. :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det där känner jag så väl igen, att ta itu med en mängd olika projekt hellre än att avsluta de gamla! Man blir ju rädd att förlora inspirationen och inte komma igång alls om man inte gör det genast när man har lust också... Men ska man skicka till förlag ska det ju vara genomarbetat och så gott som färdigt, så färdigt man kan få det på egen hand utan redaktörsutlåtanden. Kanske drar man på det också just för att man är rädd för refuseringar?
Vad gäller research - åk för all del runt och prata med folk om du vill, men är det verkligen nödvändigt? Var går gränsen? Måste du använda existerande skolor och stadsdelar? Och i så fall, är gatan påhittad? Huset? Samtliga karaktärer? Även om dina karaktärer bor i en existerande lägenhet eller går i en existerande klass så är ju de fiktion - i själva verket bodde en annan familj där på den tiden, i själva verket bestod klassen av andra personer... Så länge man skriver skönlitteratur och inte fackböcker eller biografi tycker jag gott man kan fråga sig om detaljerad research verkligen tillför något till historien? Gör den det för dig och/eller läsaren ska du naturligtvis göra researchen, annars är det kanske inte nödvändigt? Vad gäller fakta om sådant som diagnoser och sjukvård är det en annan sak, den typen av research förstår jag mycket väl att man vill göra ordentligt!
Själv gör jag mest research om sådant jag själv tycker är kul, snubblar över av en slump och/eller kan använda litterärt (alltså att informationen inte är "överflödig" utan att det har betydelse för handligen att huset stod just där etc.). Men i och med att mina böcker är historiska så kan jag ju skylla på det - vad hjälper det mig att åka till en ort och titta hur den ser ut NU? Jag försöker få till historiska fakta som vilka yrken man hade, hur man titulerade varandra, stora drag i världspolitiken, kända byggnader som existerade etc, sådant som kunniga läsare annars kan reta sig på, men jag försöker också undvika att slänga in fakta i onödan. Framför allt inspireras jag nog av litteratur, musik och film från eller om tiden för att få till tidsandan och sättet att resonera och konversera.
Ett exempel på en roman där jag tycker att researchen känns ytlig, ointressant, osmält och dåligt integrerad är Ann Lagerhammars "Det ögat ser". Där känns det som att författaren dels borde ha begränsat researchen till det som verkligen är viktigt för handlingen och fördjupat sig mer i det i stället för att slänga in en massa irrelevanta fakta om olika saker, dels borde ha koncentrerat sig mer på själva berättandet och karakteriseringen.
Jag hatar research. Inte min grej alls, men vad hjälper det? Jag försöker blanda in påhittade platser i redan existerande städer.
Jag har hur många påbörjade manus som helst. För mej fungerar det så att jag håller lågan uppe om jag kan växla mellan olika projekt.
Stella:
Ibland tycker jag att det kan vara svårt att avgöra vilka fakta som tillför något och vilka som inte gör det.
När det gäller var huset, skolan och sånt ligger så har det kanske större betydelse för mig än för läsaren: Att kunna visualisera personernas vardag gör att de blir verkligare för mig när jag skriver. Om faktan sedan kommer med i boken är lite tveksamt. Så även fast jag tycker det kan vara trist att göra den typen av research (åtminstone innan jag kommer igång) så är den ibland ändå viktig för mig.
Å andra sidan kan jag ha en tendens att övervärdera hur "korrekt" allting ska vara. Kanske är det lärdomarna från gamla journalistikkurser (jag pluggade medieproduktion tidigare) som sitter i? Som gör att jag tror att jag håller på med journalistik i stället för skönlitteratur...
När jag skrev det andra manuset tyckte jag att det var en jättehärlig känsla att liksom veta allt om min huvudkaraktär: Jag visste var han bodde, vart han brukade gå, var hans kompisar bodde etc. Det blev så levande för mig att jag kunde förvänta mig att få syn på honom om jag gick till en viss plats. Men återigen hade det nog större betydelse för mig än för läsaren. Och det är väl det som är knepet, kanske. Att försöka avgöra vilket som är vilket.
Liz:
Jag hittar på vissa grejer, som t ex en klubb som inte finns osv. Men jag skulle säkert kunna förhålla mig friare till verkligheten än vad jag gör. Kanske skulle prova. :)
Bobbi - Jag förstår den där känslan, att kunna veta att "aha, just på den där bänken i den parken satt han i den scenen". Om det tillför något för dig i ditt skrivande ska du såklart fortsätta, även om det inte märks så mycket för läsaren i den slutgiltiga boken! Det kan ju också vara kul för de läsare som är från orten och kan identifiera parken i fråga. Samtidigt är väl risken att det blir en genväg - att man skriver "Vitabergsparken" i stället för att beskriva parken i fråga som man skulle göra med en fiktiv miljö, och det blir ju tråkigt för de läsare som inte är bekanta med platsen... Så tycker jag tyvärr att det är i alltför många Stockholmsromaner, och jag tycker också att det finns en olycklig tendens i samtiden att blanda samman skönlitteratur med andra genrer som reportage eller biografi. Det går ju uppenbarligen hem med "sanna berättelser" och fiktionaliserade skildringar av t.ex. samhällsproblem, men personligen har jag inte mycket till övers för det. Jag kanske är gammaldags men jag tycker det känns lite som att fuska i två genrer i stället för att göra en ordentligt. Jag menar förstås inte att du gör det, det är bara allmänna reflektioner!
Research - ja ...
Jag försöker nog oftast att undvika att beskriva detaljer som måste kollas upp, men jag höll nyligen på att begå ett saftigt misstag i ett manus. A skulle be B att köra fram och tillbaka längs Broadway: Det är bara det att den gatan är enkelriktad. Min intuition fick mig dock att kolla upp saken dagen innan jag skickade iväg manuset.
Stella: Hehe, fast det kanske jag gör!? ;)
Nej, jag vet inte, men jag gillar ofta det som är realistiskt och skildrande. En del böcker i gränslandet mellan reportage och skönlitteratur har jag tyckt mycket om, tex Johan Hiltons "No tears for Queers". Men olika genrer passar ju för olika ändamål - valet beror på vad man vill berätta och varför, tycker jag.
Håkan: Kul exempel! Bra att du hade en pålitlig intuition! :D
Skicka en kommentar