Jag har just gjort det - tagit bort två karaktärers egna perspektiv ur Fyra Öar. 19 sidor och 11 482 ord är borta. Och jag är så lättad!
Jag har läst och läst, gruvat och gruvat mig, inte kunnat komma vidare. För ett bra tag sen skrev jag här om karaktären som inte ville öppna sig (och Johanna tipsade om att jag kunde ge karaktären en mindre betydande roll i berättelsen... hihi, det tog mig bara ett halvår att ta till mig det tipset). Den karaktären är nämligen en av dem som är borta nu. Inte borttagen ur berättelsen, men hon har ingen egen röst längre. Inget inre liv som jag måste sätta ord på (utan att lyckas). Puh.
Hoppas jag kommer vidare nu!
lördag 27 december 2008
onsdag 24 december 2008
Jul, jul, strålande jul
Vi har döpt vår julgran till Christian efter Christian Siriano från Project Runway, eftersom:
- Granen påminner om Christians frisyr, lite svängd och asymmetrisk i sin form.
- Den är lite over the top
- Den är fierce!
God jul!
- Granen påminner om Christians frisyr, lite svängd och asymmetrisk i sin form.
- Den är lite over the top
- Den är fierce!
God jul!
söndag 21 december 2008
Berätta ur karaktärens perspektiv
Det svåraste med jag-form för mig är att få en aktiv text. Jag-formen får mig att börja berätta i stället för att gestalta. Hela tiden skriver jag sådant som ”När jag kommer ut från caféet” osv i stället för att bara skildra vad som händer, ”Gatan utanför caféet är…” osv. Det gör att det läggs ett lager ovanpå händelserna som saktar ner tempot. Man hör hela tiden karaktärens röst.
Det behöver inte nödvändigtvis vara fel, men jag tror det skulle skapa en större drivkraft framåt om berättelsen mera berättade sig själv i stället för som ur karaktärens mun - för det blir som att få informationen i andra hand.
”Aktivera texten” och ”gör texten levande” har jag skrivit i marginalerna på manuset till Fyra öar som jag jobbar med just nu, och det är vad som måste göras. Det blir en diger uppgift men det kommer antagligen att göra texten bättre.
Jag tycker att tredje persons-perspektiv var lättare att skriva i än första persons. Jag-perspektivet lurar mig hela tiden in i samma fälla. Men jag tror att förstapersonsperspektivet behövs i denna boken. Så jag får jobba på, tills jag får texten dit jag vill.
fredag 19 december 2008
Nostalgitrippen börjar här: Love & Rockets
Kanske på grund av Mannen som älskade Yngve har jag haft en nostalgitripp de senaste dagarna. Bl a har jag lyssnat på The Smiths (mer om det i annat blogginlägg, om jag kan få det färdigt), och rotat bland gamla foton, men framför allt har jag läst Love & Rockets-serier med fina Maggie och Hopey.
Maggie och Hopey
Själv tecknade jag mycket på den tiden, och serierna om Maggie och Hopey var nästan som några jag själv hade kunnat hitta på. Jag låg på sängen på hotellrummet och ritade berättelser om mina hjältar - just då Christian och Peter, gänget i huset i Växjö (där prototypen till Fyra Öar kom till), och Tom/Rune - eller så läste jag Ape Sex och lyssnade på Dinosaur Jr. Jag och min bror hann köpa fler serieböcker av både Jaime Hernandez och hans bror Gilbert innan vi åkte hem till Sverige igen.
Sånt som jag ritade:
Punk-Daniel med follower Tom
Nicke och Tom - - - - - - - - - - - - - - - Tom och Rune
(storyn handlade om Rune, ett skinhead-i-garderoben, som blev tillsammans med Tom...)
Men tillbaka till Love & Rockets: Kärlek, drama och superhjältar - jag gillade alltid de mer realistiska avsnitten om Maggie och Hopey bäst, men även i dem finns en liten twist mot det galna och fantastiska som jag tycker om. Gängkrigen och kärleken i The death of Speedy Ortiz är fortfarande hjärtskärande och medryckande fast jag läst den så många gånger. Nostalgi!
Love & Rockets
Jag upptäckte Love & Rockets när vi var i England med familjen sommaren 1990, då var jag femton år. I en stor välsorterad bokhandel stod de där på hyllan, serieböckerna av Jaime Hernandez med bilder av coola punktjejer på framsidan. Whooo... jag som suktade efter allt som andades subkultur kastade mig över Ape Sex och köpte den, fast den var dyr med mina mått mätt.
Maggie och Hopey
Själv tecknade jag mycket på den tiden, och serierna om Maggie och Hopey var nästan som några jag själv hade kunnat hitta på. Jag låg på sängen på hotellrummet och ritade berättelser om mina hjältar - just då Christian och Peter, gänget i huset i Växjö (där prototypen till Fyra Öar kom till), och Tom/Rune - eller så läste jag Ape Sex och lyssnade på Dinosaur Jr. Jag och min bror hann köpa fler serieböcker av både Jaime Hernandez och hans bror Gilbert innan vi åkte hem till Sverige igen.
Sånt som jag ritade:
Punk-Daniel med follower Tom
Nicke och Tom - - - - - - - - - - - - - - - Tom och Rune
(storyn handlade om Rune, ett skinhead-i-garderoben, som blev tillsammans med Tom...)
Men tillbaka till Love & Rockets: Kärlek, drama och superhjältar - jag gillade alltid de mer realistiska avsnitten om Maggie och Hopey bäst, men även i dem finns en liten twist mot det galna och fantastiska som jag tycker om. Gängkrigen och kärleken i The death of Speedy Ortiz är fortfarande hjärtskärande och medryckande fast jag läst den så många gånger. Nostalgi!
Love & Rockets
torsdag 18 december 2008
En dag kvar
Nu är det bara en enda dag kvar innan jag får julledigt... Ändå känns det nästan oöverkomligt - men dagen går säkert fort när den väl är där.
De senaste dagarna har jag fortsatt läsa igenom det (jag trodde var det) första utkastet till Fyra öar. Det visade sig vara väldigt ofullständigt. Massor av scener saknas, och många av dem jag redan skrivit måste skrivas om.
Första halvan av berättelsen är ganska genomarbetad, men i resten känns det som att jag bara hastar igenom allt: "sen hände det, och sen hände det"... Usch.
Jag har så mycket sämre självförtroende när det gäller den här berättelsen än den förra, men jag hoppas ändå att jag kan skriva den färdigt. Jag vill inte ge upp när jag har kommit så långt.
Så jag hoppas att det kommer att gå att bearbeta och utöka den med det som saknas!
Från och till tycker jag i alla fall att den är bra, så hoppet lever. :)
Under ledigheten ska jag ta det lugnt med skrivandet, och allt annat. Den senaste tiden har jag varit alldeles för stressad och pressad, gått över mina egna gränser, fast jag verkligen inte vill göra det. Det gör mig ledsen. Det är bara så oerhört svårt... och det är det värsta med att ha ett eget företag, och jobba med en massa egna, roliga projekt. Jag vill så gärna! Det sägs att vissa är beredda att gå över lik för att få det de vill ha, och ibland känns det som att jag är beredd att gå över mitt eget... Inte bra.
I kväll var det julfest på kontoret men jag har varit hemma med huvudvärk och en låst käke som gör att jag känner en stor medömkan med mig själv. ;) Så pass att jag måste muntra upp mig... det gör jag bäst genom att surfa på nätet, nu för tiden. När jag var yngre brukade jag köpa en Mitt livs novell. ^^
Fest med Kate/Shane
Och så längtar jag efter att gå ut. Dansa och sånt, se ovan.
Varför måste jag vara för trött för det?
De senaste dagarna har jag fortsatt läsa igenom det (jag trodde var det) första utkastet till Fyra öar. Det visade sig vara väldigt ofullständigt. Massor av scener saknas, och många av dem jag redan skrivit måste skrivas om.
Första halvan av berättelsen är ganska genomarbetad, men i resten känns det som att jag bara hastar igenom allt: "sen hände det, och sen hände det"... Usch.
Jag har så mycket sämre självförtroende när det gäller den här berättelsen än den förra, men jag hoppas ändå att jag kan skriva den färdigt. Jag vill inte ge upp när jag har kommit så långt.
Så jag hoppas att det kommer att gå att bearbeta och utöka den med det som saknas!
Från och till tycker jag i alla fall att den är bra, så hoppet lever. :)
Under ledigheten ska jag ta det lugnt med skrivandet, och allt annat. Den senaste tiden har jag varit alldeles för stressad och pressad, gått över mina egna gränser, fast jag verkligen inte vill göra det. Det gör mig ledsen. Det är bara så oerhört svårt... och det är det värsta med att ha ett eget företag, och jobba med en massa egna, roliga projekt. Jag vill så gärna! Det sägs att vissa är beredda att gå över lik för att få det de vill ha, och ibland känns det som att jag är beredd att gå över mitt eget... Inte bra.
I kväll var det julfest på kontoret men jag har varit hemma med huvudvärk och en låst käke som gör att jag känner en stor medömkan med mig själv. ;) Så pass att jag måste muntra upp mig... det gör jag bäst genom att surfa på nätet, nu för tiden. När jag var yngre brukade jag köpa en Mitt livs novell. ^^
Fest med Kate/Shane
Och så längtar jag efter att gå ut. Dansa och sånt, se ovan.
Varför måste jag vara för trött för det?
tisdag 16 december 2008
Old times
Haha, det här hade jag glömt bort. Eller alltså, jag kom ihåg frisyren, men inte att jag så rakt av hade snott den från någon annan. :)
Joey och Liz från Degrassi High... och härmapan Bobbi
Jag kommer verkligen inte ihåg någonting från den där serien, men när jag tittar på bilder från den på Google så känner jag igen alla karaktärerna. Sånt är skumt. I alla fall för mig som brukar ha bra minne. Men det är några år där i slutet av åttiotalet som är en aning suddiga...
Joey och Liz från Degrassi High... och härmapan Bobbi
Jag kommer verkligen inte ihåg någonting från den där serien, men när jag tittar på bilder från den på Google så känner jag igen alla karaktärerna. Sånt är skumt. I alla fall för mig som brukar ha bra minne. Men det är några år där i slutet av åttiotalet som är en aning suddiga...
fredag 12 december 2008
Wild tigers
Jag har just sett Wild tigers I have known, en film av Cam Archer. Åh vad den var bra!
Vacker... handlingen balanserar mellan verklighet och trettonåriga Logans fantasier, och man får aldrig riktigt veta vad som är vad. Logan drömmer om Rodeo, en kille som är ett par år äldre. "Do you think about breaking things? We could break things. Hearts? Don't break my heart..."
Logan
På väg från jobbet funderade jag på en av mina egna berättelser, den om Christian, som jag skrev på innan jag började med Jag är skillnad. Jag hade kommit en bit (skrivit runt 20 000 ord) men så kom jag inte vidare, mycket för att jag inte hade tänkt igenom berättelsens upplägg i tiden och berättarperspektivet ordentligt.
Nu blev jag lite sugen på att ge mig på den igen... och kom på en del idéer kring hur jag skulle kunna göra den bättre. Men då får jag nog skriva om det mesta, för det innebär att en annan karaktär får en större roll och berättelsen ett annat fokus.
Annars har jag inte skrivit mycket på senaste tiden - mer än lite filmrecensioner. Känns som jag har en paus och att jag behöver det. Ska ta det lugnt, se mycket på film, ladda upp mig själv med intryck och bli säkrare på vad jag vill med det jag gör. Hade jag tänkt. :)
Vacker... handlingen balanserar mellan verklighet och trettonåriga Logans fantasier, och man får aldrig riktigt veta vad som är vad. Logan drömmer om Rodeo, en kille som är ett par år äldre. "Do you think about breaking things? We could break things. Hearts? Don't break my heart..."
Logan
På väg från jobbet funderade jag på en av mina egna berättelser, den om Christian, som jag skrev på innan jag började med Jag är skillnad. Jag hade kommit en bit (skrivit runt 20 000 ord) men så kom jag inte vidare, mycket för att jag inte hade tänkt igenom berättelsens upplägg i tiden och berättarperspektivet ordentligt.
Nu blev jag lite sugen på att ge mig på den igen... och kom på en del idéer kring hur jag skulle kunna göra den bättre. Men då får jag nog skriva om det mesta, för det innebär att en annan karaktär får en större roll och berättelsen ett annat fokus.
Annars har jag inte skrivit mycket på senaste tiden - mer än lite filmrecensioner. Känns som jag har en paus och att jag behöver det. Ska ta det lugnt, se mycket på film, ladda upp mig själv med intryck och bli säkrare på vad jag vill med det jag gör. Hade jag tänkt. :)
torsdag 11 december 2008
Sista rycket
Kära nån vilken dag ...som följde på ännu en jebus-dag!
Idag har jag t ex suttit och väntat på att få komma in till en läkare i 2½ timme, helt i onödan för att personalen hade glömt bort mig. Läkarbesöket tog sen 5 minuter. Sen skyndade jag mig iväg till en annan tid med människohelare, och sen tillbaka till jobbet, men glömde äta lunch... Har iaf avklarat jobbigt förhandlingssamtal med potentiell kund. Önskar att jag någon gång skulle kunna lära mig tycka det är kul att deala om pengar... men det gör jag inte.
Igår var en uppåt tjolahoppsandag men såna är också mustsugande. Positivt möte som kanske leder till jobb, ytterligare grejer på g. Tydligen är vår fe på gott humör, eller åtminstone inte på så uruselt humör som tidigare i höstas.
Sedan ceremoni med utdelning åt de glada bolag som fick utvecklingsstöd av Nordic Game. Inga pengar trillade över scenkanten till oss - men så hade vi heller inte sökt stödet i år. Blodad tand fick vi iaf för att söka nästa gång och julmat och sällskap var gott. Men ikväll räckte inte orken för utlovat besök och julmys hos spelutvecklingskollegor. :(
...och om jag formulerar mig lite konstigt idag så är det för att jag härmar en annan persons sätt att uttrycka sig. Varför då, kan man undra? Har ingen aning, men har inget bättre för mig heller. ;)
Idag har jag t ex suttit och väntat på att få komma in till en läkare i 2½ timme, helt i onödan för att personalen hade glömt bort mig. Läkarbesöket tog sen 5 minuter. Sen skyndade jag mig iväg till en annan tid med människohelare, och sen tillbaka till jobbet, men glömde äta lunch... Har iaf avklarat jobbigt förhandlingssamtal med potentiell kund. Önskar att jag någon gång skulle kunna lära mig tycka det är kul att deala om pengar... men det gör jag inte.
Igår var en uppåt tjolahoppsandag men såna är också mustsugande. Positivt möte som kanske leder till jobb, ytterligare grejer på g. Tydligen är vår fe på gott humör, eller åtminstone inte på så uruselt humör som tidigare i höstas.
Sedan ceremoni med utdelning åt de glada bolag som fick utvecklingsstöd av Nordic Game. Inga pengar trillade över scenkanten till oss - men så hade vi heller inte sökt stödet i år. Blodad tand fick vi iaf för att söka nästa gång och julmat och sällskap var gott. Men ikväll räckte inte orken för utlovat besök och julmys hos spelutvecklingskollegor. :(
...och om jag formulerar mig lite konstigt idag så är det för att jag härmar en annan persons sätt att uttrycka sig. Varför då, kan man undra? Har ingen aning, men har inget bättre för mig heller. ;)
måndag 8 december 2008
Prylar
Jag auktionerar ut lite grejer på Tradera, bl a ett Sony PSP, flera paket med pysselmaterial, markerspennor mm. Gå till auktionerna!
lördag 6 december 2008
Mera blogg
Nu skriver jag också på Sodomi - det är svårt att låta bli - en blogg med recensioner av HBTQ-filmer och tv-serier. Tipsa mig gärna om bra filmer/serier!
torsdag 4 december 2008
Marknadspotential
Jag fick en refusering helt nyligen, där förlaget skrev något i stil med att de inte kunde ge ut allt de gillade, eftersom det också måste finnas en kommersiell potential - vilket de inte trodde att mitt manus hade. De uppmanade mig att skicka nytt framöver.
Det var på nåt sätt både uppmuntrande och djupt nedslående. Uppenbarligen tyckte de att det fanns något bra/tilltalande med det jag skrivit och det gör mig så klart glad, men samtidigt: att det inte finns någon kommersiell potential är ju egentligen det sista man vill höra, för om det är sant... då kan man glömma att få manuset utgivet av något förlag över huvud taget.
Jag undrar om det är så?
Tävlingsmänniskan i mig hoppar upp och ner och skriker massor av olika saker samtidigt, typ: det ska ni nog få se att det finns... osv. En annan del av mig tänker att om det inte finns någon kommersiell potential så får jag få ut min berättelse till läsare ändå, på något sätt. Jag vill hellre att 300 personer ska läsa den (och förhoppningsvis gilla den) än att ingen ska göra det...!
Och så börjar min hjärna göra upp stora planer på hur jag ska marknadsföra den, allt man kan göra, olika möjligheter, samarbeten hit och dit... sådant som jag är van vid att tänka på, men i nästa stund känner jag: Hur ska jag orka? Det också?
Jag påminns om hur jag alltid gillar det som är underground och smalt: för mig är det mainstream. Jag gillar alternativ metal och udda filmer och jag tycker att de grejerna är bäst. Och så vill jag också skriva.
Jag kan inte tänka på vilken marknadspotential det jag skriver har, det skulle förstöra skapandet för mig. Varje dag arbetar jag med saker som ska ha marknadspotential - i mitt företag Ozma - och skrivandet är mitt andningshål, där jag kan låta bli att tänka på sådant och bara göra det jag har lust med. Jag skriver av passion, för att det finns berättelser i mig som vill bli berättade.
Återigen önskar jag att jag hade engelska som modersmål - eller i alla fall spanska, tyska, franska... Varför ska man bo i ett pytteland där ingenting kan vara udda eller avvikande för då finns ingen marknad. :(
Nu låter jag nog gnällig. Men egentligen ger jag inte upp.
Jag ska tillåta mig att hänga läpp en stund, sen får vi se.
Det var på nåt sätt både uppmuntrande och djupt nedslående. Uppenbarligen tyckte de att det fanns något bra/tilltalande med det jag skrivit och det gör mig så klart glad, men samtidigt: att det inte finns någon kommersiell potential är ju egentligen det sista man vill höra, för om det är sant... då kan man glömma att få manuset utgivet av något förlag över huvud taget.
Jag undrar om det är så?
Tävlingsmänniskan i mig hoppar upp och ner och skriker massor av olika saker samtidigt, typ: det ska ni nog få se att det finns... osv. En annan del av mig tänker att om det inte finns någon kommersiell potential så får jag få ut min berättelse till läsare ändå, på något sätt. Jag vill hellre att 300 personer ska läsa den (och förhoppningsvis gilla den) än att ingen ska göra det...!
Och så börjar min hjärna göra upp stora planer på hur jag ska marknadsföra den, allt man kan göra, olika möjligheter, samarbeten hit och dit... sådant som jag är van vid att tänka på, men i nästa stund känner jag: Hur ska jag orka? Det också?
Jag påminns om hur jag alltid gillar det som är underground och smalt: för mig är det mainstream. Jag gillar alternativ metal och udda filmer och jag tycker att de grejerna är bäst. Och så vill jag också skriva.
Jag kan inte tänka på vilken marknadspotential det jag skriver har, det skulle förstöra skapandet för mig. Varje dag arbetar jag med saker som ska ha marknadspotential - i mitt företag Ozma - och skrivandet är mitt andningshål, där jag kan låta bli att tänka på sådant och bara göra det jag har lust med. Jag skriver av passion, för att det finns berättelser i mig som vill bli berättade.
Återigen önskar jag att jag hade engelska som modersmål - eller i alla fall spanska, tyska, franska... Varför ska man bo i ett pytteland där ingenting kan vara udda eller avvikande för då finns ingen marknad. :(
Nu låter jag nog gnällig. Men egentligen ger jag inte upp.
Jag ska tillåta mig att hänga läpp en stund, sen får vi se.
torsdag 27 november 2008
Meh
Oh, hjelp vad jag är trött.
Imorgon ska jag åka till Gotland över dagen, sedan massa grejer att göra på helgen.
... Det kommer bara att kännas som att knäppa med fingrarna, så kommer det att vara jul.
Jag måste skriva om en hel del i Fyra Öar, märker jag när jag läser den. Fast det är ingen överraskning precis.
Idag har jag börjat på en sångkurs. Hoppas det ska hjälpa mig att släppa tankarna på jobb och andra prestationer. Det verkar onekligen som att jag tror att jag kan påverka saker med tankekraft, så som jag håller på och ältar allting hela tiden.
Tja, får väl återkomma när jag har hjärnceller.
Imorgon ska jag åka till Gotland över dagen, sedan massa grejer att göra på helgen.
... Det kommer bara att kännas som att knäppa med fingrarna, så kommer det att vara jul.
Jag måste skriva om en hel del i Fyra Öar, märker jag när jag läser den. Fast det är ingen överraskning precis.
Idag har jag börjat på en sångkurs. Hoppas det ska hjälpa mig att släppa tankarna på jobb och andra prestationer. Det verkar onekligen som att jag tror att jag kan påverka saker med tankekraft, så som jag håller på och ältar allting hela tiden.
Tja, får väl återkomma när jag har hjärnceller.
måndag 17 november 2008
Du stavar som...
Jag älskar att köra words stavningskontroll. Office-assistenten (eller vem det nu är som bestämmer) tycker fortfarande att jag borde ändra "en pojke med lingult hår" till "en pojke med likgult hår". Hahaha, jag tycker det är helt underbart. Däremot accepterade den nu "hon var jätteful" i stället för att föreslå "hon var jättekul" som sist. Alltid något.
Ett annat förslag assistensen kom med var B-loggen istället för bloggen... försöker den insinuera något kanske...?
Ett annat förslag assistensen kom med var B-loggen istället för bloggen... försöker den insinuera något kanske...?
söndag 16 november 2008
Hooray for me!
Dagen-efter-flummig och ändå - jag har redigerat färdigt!
Det känns overkligt, för den här gången har det tagit riktigt mycket tid. Jag vet inte varför, för det känns som att jag inte ändrat så mycket, men nu handlar det om nyanser och att täcka in så mycket som möjligt av den historia som jag från början ville berätta.
Jag tycker att jag har lyckats ganska bra nu, och jag är väldigt tveksam till om jag på eget initiativ skulle kunna göra den bättre än så här. Så det känns bra. Jag har gjort mitt bästa. Vi får se hur det bär.
Hurra i alla fall! :)
Det känns overkligt, för den här gången har det tagit riktigt mycket tid. Jag vet inte varför, för det känns som att jag inte ändrat så mycket, men nu handlar det om nyanser och att täcka in så mycket som möjligt av den historia som jag från början ville berätta.
Jag tycker att jag har lyckats ganska bra nu, och jag är väldigt tveksam till om jag på eget initiativ skulle kunna göra den bättre än så här. Så det känns bra. Jag har gjort mitt bästa. Vi får se hur det bär.
Hurra i alla fall! :)
fredag 14 november 2008
Hjulet snurrar men hamstern är död...
Jag är helt urblåst och sitter och flummar framför datorn. Alla andra, läs resten av min lilla familj, är borta ikväll så jag ska... ja jag vet inte om jag egentligen ska göra något alls, mest bara njuta av att vara ensam hemma!
Surfar runt och varvar wikipedialäsning med att ladda hem bilder på androgyna sötnosar. Ja ja...
Får väl se på idol sen, det verkar vara vad min hjärnkapacitet klarar. Låta tonåringen i mig komma fram (eh, som om det skulle vara nåt ovanligt) och smygskrika lite på Johan Palm.
Och ja, jag vet att den här bloggen skulle handla om skrivande, men det kommer nog dröja nån vecka innan min trötthetsindränkta hjärna kommer ovanför ytan igen...
Shane
Förresten, oturen nådde sin kulmen igår när jag tappade mina favorit-emo-vantar på vägen till jobbet. Jag utgjöt mig över att jag inte längre kunde vara emo (omöjligt utan vantarna) för en person på jobbet som sa: Men då får du väl bli glad då!
Neh. Jag vill ha mina emo-vantar. :/
---
Edit: haha omg vad slashigt det blev i idol ikväll med duetter #^^#
Surfar runt och varvar wikipedialäsning med att ladda hem bilder på androgyna sötnosar. Ja ja...
Får väl se på idol sen, det verkar vara vad min hjärnkapacitet klarar. Låta tonåringen i mig komma fram (eh, som om det skulle vara nåt ovanligt) och smygskrika lite på Johan Palm.
Och ja, jag vet att den här bloggen skulle handla om skrivande, men det kommer nog dröja nån vecka innan min trötthetsindränkta hjärna kommer ovanför ytan igen...
Shane
Förresten, oturen nådde sin kulmen igår när jag tappade mina favorit-emo-vantar på vägen till jobbet. Jag utgjöt mig över att jag inte längre kunde vara emo (omöjligt utan vantarna) för en person på jobbet som sa: Men då får du väl bli glad då!
Neh. Jag vill ha mina emo-vantar. :/
---
Edit: haha omg vad slashigt det blev i idol ikväll med duetter #^^#
onsdag 12 november 2008
tisdag 11 november 2008
Argh
...med den här hastigt påkomna depressionen ska det bli skönt att aggrodansa till tysk hårdsynth på lördag. Hoppas jag orkar ta mig iväg till Köpenhamn bara..... och att galendanskarna inte dansar ihäl mig.
SAM
SAM
Tungsinne
Jag är hyggligt trött... det vill säga ohyggligt trött.
Försöker koncentrera mig på att läsa min bok - jag ska bara läsa igenom den en enda gång till (och ta bort en så där 1000 kommatecken) - sen är den KLAR för den här gången. Jag tragglar, flyter iväg på andras bloggar, kan inte koncentrera mig. Tror jag har läst den där berättelsen en gång för mycket - den säger mig absolut ingenting längre. Eller så är det tröttheten.
På mitt jobb är det tungt just nu, både otur och dumsnåla beslut ligger till grund för det... men vad annat kan man göra än att kämpa på?
Försöker koncentrera mig på att läsa min bok - jag ska bara läsa igenom den en enda gång till (och ta bort en så där 1000 kommatecken) - sen är den KLAR för den här gången. Jag tragglar, flyter iväg på andras bloggar, kan inte koncentrera mig. Tror jag har läst den där berättelsen en gång för mycket - den säger mig absolut ingenting längre. Eller så är det tröttheten.
På mitt jobb är det tungt just nu, både otur och dumsnåla beslut ligger till grund för det... men vad annat kan man göra än att kämpa på?
torsdag 6 november 2008
Klysch
Argh, sexscener är svårt att skriva tycker jag. Det blir så lätt klyschigt. Vågor av värme som strömmar genom kroppen, blaj blaj osv, ni fattar. Argh.
Karaktärer
Jag har en tendens att fästa mig - vid fiktiva karaktärer som jag själv hittat på, eller sådana som någon annan skapat... och vid intressanta personer som jag kan betrakta från ett avstånd, t ex medlemmar i band jag tycker om.
Så har det alltid varit. När jag var yngre brukade jag teckna och teckna allt medan jag hittade på berättelser om olika karaktärer. Jag ritade scenerna som spelades upp i mitt huvud.
Jag tog mitt eget namn från en tjej jag hittade på när jag var elva. I tonåren försökte jag göra om mig genom att skapa en ny karaktär åt mig själv. Jag ville byta namn som en indian när jag gick in i ett nytt stadium och bara lägga den gamla rollen bakom mig som ett ömsat skinn.
Kanske började jag med att hitta på karaktärer för att jag var rädd för riktiga människor. De skrämde mig. Men låtsasmänniskor kunde jag ta till mig, ge av mig själv till, och de accepterade mig alltid.
Nu är jag inte lika rädd längre. Men tendensen att fästa mig vid det lite avlägsna finns kvar.
När filmen tar slut saknar jag karaktärerna. Nu saknar jag Alex. Alex påminner mig dessutom om en annan skapelse i mitt huvud som har en realistisk förlaga, en som jag fortfarande måste skriva och skriva om för att... ja jag vet inte varför, det bara är så. Hen dyker upp i mina berättelser, som en bikaraktär lite här och där eller i en mer framträdande roll. Alex påminner mig om henom och det tycker jag om.
Alvaro och Alex
Så har det alltid varit. När jag var yngre brukade jag teckna och teckna allt medan jag hittade på berättelser om olika karaktärer. Jag ritade scenerna som spelades upp i mitt huvud.
Jag tog mitt eget namn från en tjej jag hittade på när jag var elva. I tonåren försökte jag göra om mig genom att skapa en ny karaktär åt mig själv. Jag ville byta namn som en indian när jag gick in i ett nytt stadium och bara lägga den gamla rollen bakom mig som ett ömsat skinn.
Kanske började jag med att hitta på karaktärer för att jag var rädd för riktiga människor. De skrämde mig. Men låtsasmänniskor kunde jag ta till mig, ge av mig själv till, och de accepterade mig alltid.
Nu är jag inte lika rädd längre. Men tendensen att fästa mig vid det lite avlägsna finns kvar.
När filmen tar slut saknar jag karaktärerna. Nu saknar jag Alex. Alex påminner mig dessutom om en annan skapelse i mitt huvud som har en realistisk förlaga, en som jag fortfarande måste skriva och skriva om för att... ja jag vet inte varför, det bara är så. Hen dyker upp i mina berättelser, som en bikaraktär lite här och där eller i en mer framträdande roll. Alex påminner mig om henom och det tycker jag om.
Alvaro och Alex
söndag 2 november 2008
Nej, inte jag heller
Jag ska inte vara med i nanowrimo. Jag var lite sugen ett tag - det verkar vara kul, och ett bra sätt att kickstarta ett projekt, men jag behöver bli färdig med manusen jag arbetar med. Inte ge mig in i nåt nytt. Inte än.
Men det känns lite trist. Jag är en tävlingsmänniska, så jag tror formen skulle funka bra för mig. Å andra sidan är det kanske just därför jag inte bör delta: ibland har jag en tendens att tävla mig långt förbi mitt eget bästa. Även när jag "bara" tävlar med (mot?) mig själv...
Jag ska skriva färdigt Jag är skillnad. Sen ska jag ägna mig åt att skriva texter till mitt bands låtar ett tag innan jag tar tag i Fyra öar igen, för det har jag försummat och det börjar bli herrans trist att repa samma gamla låtar om och om igen..!
Lycka till alla som deltar i nanowrimo!
Men det känns lite trist. Jag är en tävlingsmänniska, så jag tror formen skulle funka bra för mig. Å andra sidan är det kanske just därför jag inte bör delta: ibland har jag en tendens att tävla mig långt förbi mitt eget bästa. Även när jag "bara" tävlar med (mot?) mig själv...
Jag ska skriva färdigt Jag är skillnad. Sen ska jag ägna mig åt att skriva texter till mitt bands låtar ett tag innan jag tar tag i Fyra öar igen, för det har jag försummat och det börjar bli herrans trist att repa samma gamla låtar om och om igen..!
Lycka till alla som deltar i nanowrimo!
måndag 27 oktober 2008
Kultur!
Jag har haft en riktig kulturhelg medan regnet har vräkt ner... Började i fredags med att se ett genomdrag (premiären är på fredag) av musikalen Jesus Christ Superstar. Sedan har jag varvat min tid mellan att skriva/redigera, läsa Brott av Karin Fossum, och kolla på film. Först Shelter regisserad av Jonah Markowitz på lördagen, sedan Totally Fucked Up av Gregg Araki på söndag morgon. Helgen avslutades med biobesök och XXY, en argentisk film av Lucia Puenzo på söndagkvällen.
Jag känner mig helt fullmatad med upplevelser, och undrar varför jag inte gör så här oftare - varför sitta av tid framför Fab 5 eller Singing Bee, när man kan se en helt underbar film eller läsa en bra bok? Eller skriva en, hehe.
Av de här upplevelserna var det XXY som grep mig mest. Filmen handlar om en pojkflicka i bokstavlig bemärkelse, Alex, som är en 15-årig hermafrodit. Filmen börjar med att Alex mamma bjuder hem en annan familj i vilken pappan är plastikkirurg. Det bakomliggande syftet är att han ska ta sig en titt på Alex för att det slutligen ska avgöras vilket kön Alex ska tillhöra (hen är uppfostrad som en flicka). Med sig har besökarna också sin son, som är ett par år äldre än Alex... Härifrån utvecklas resten av berättelsen, som jag inte vill avslöja alltför mycket om.
Huvudpersonen spelas helt suveränt av Inés Efron - Alex känns verkligen som ett mellanting mellan flicka och pojke. Berättelsen är full av dramatik och intressanta frågeställningar, och karaktärerna dröjer sig kvar länge efter filmens slut - speciellt huvudpersonen. Om du får chansen, se den!
Alex och hens pappa
Som sagt har jag också redigerat, och nu kommit till sidan 125 av 138. Jag har skrivit om en hel del, men har också några svåra partier kvar. Sen ska jag försöka se över alltihop en gång till, puh.
Frågar mig fortfarande: Är jag tillräckligt hård mot texten? Men det är väldigt svårt att svara på.
I dokumentären om David LaChapelle sa han något viktigt, där andemeningen var ungefär att det gäller att ha sin originalvision kvar, att inte låta den "snackas sönder" i en massa diskussioner, för då försvinner det energi från projektet. Det håller jag med om. Nu när jag bearbetar försöker jag därför hamna närmare min originalvision i stället för längre ifrån - som det lätt blir om man lyssnar för mycket på vad andra säger. Det känns bra. För om jag gör berättelsen så som jag tänker mig i mitt huvud - då är jag åtminstone nöjd med den, oavsett vad som händer sedan. Det är någon slags grundförutsättning... :)
Jag känner mig helt fullmatad med upplevelser, och undrar varför jag inte gör så här oftare - varför sitta av tid framför Fab 5 eller Singing Bee, när man kan se en helt underbar film eller läsa en bra bok? Eller skriva en, hehe.
Av de här upplevelserna var det XXY som grep mig mest. Filmen handlar om en pojkflicka i bokstavlig bemärkelse, Alex, som är en 15-årig hermafrodit. Filmen börjar med att Alex mamma bjuder hem en annan familj i vilken pappan är plastikkirurg. Det bakomliggande syftet är att han ska ta sig en titt på Alex för att det slutligen ska avgöras vilket kön Alex ska tillhöra (hen är uppfostrad som en flicka). Med sig har besökarna också sin son, som är ett par år äldre än Alex... Härifrån utvecklas resten av berättelsen, som jag inte vill avslöja alltför mycket om.
Huvudpersonen spelas helt suveränt av Inés Efron - Alex känns verkligen som ett mellanting mellan flicka och pojke. Berättelsen är full av dramatik och intressanta frågeställningar, och karaktärerna dröjer sig kvar länge efter filmens slut - speciellt huvudpersonen. Om du får chansen, se den!
Alex och hens pappa
Som sagt har jag också redigerat, och nu kommit till sidan 125 av 138. Jag har skrivit om en hel del, men har också några svåra partier kvar. Sen ska jag försöka se över alltihop en gång till, puh.
Frågar mig fortfarande: Är jag tillräckligt hård mot texten? Men det är väldigt svårt att svara på.
I dokumentären om David LaChapelle sa han något viktigt, där andemeningen var ungefär att det gäller att ha sin originalvision kvar, att inte låta den "snackas sönder" i en massa diskussioner, för då försvinner det energi från projektet. Det håller jag med om. Nu när jag bearbetar försöker jag därför hamna närmare min originalvision i stället för längre ifrån - som det lätt blir om man lyssnar för mycket på vad andra säger. Det känns bra. För om jag gör berättelsen så som jag tänker mig i mitt huvud - då är jag åtminstone nöjd med den, oavsett vad som händer sedan. Det är någon slags grundförutsättning... :)
måndag 20 oktober 2008
Traggel
Jag redigerar och redigerar - tycker inte jag ändrar så himla mycket, men det tar ändå jättelång tid. Framför allt på grund av alla tusentals komman som jag har envisats med att trycka in överallt som en liten extra krydda :/.
Nu har jag kommit till sidan 60 av 140 - och det är nu det verkligt svåra börjar, för det är härifrån och framåt som jag ska göra en del knepiga ändringar.
Jo, det är rätt kul, men det tar låång tid. Och jag har inget tålamod!
Anathema igår var helt fantastiska. De var lika skumt galna som förra gången, och Vincent lika arg som sist när han kom in på scen - fast efter ca halva spelningen blev han jätteglad. Det var ungefär lika svårt att förstå anledningen till båda känsloyttringarna... Någon frågade "How are you?" och han svarade "Well, I'm in a strange mood", och man tänkte ja, vi märker det! Men det är medryckande - man dras in i hans personliga sfär, och vad ska man säga... den är i alla fall intressant!
Ovanpå det kan man lägga att han har en fantastisk sångröst och en scennärvaro som nästan ingen annan.
Om jag inte redan hade skrivit en historia om en sångare i ett band skulle jag lockas mycket av att försöka undersöka insidan på huvudet på någon som han. Hmm. Fast det blir ju bara en massa spekulationer.
Vincent, vem är du?
Nu har jag kommit till sidan 60 av 140 - och det är nu det verkligt svåra börjar, för det är härifrån och framåt som jag ska göra en del knepiga ändringar.
Jo, det är rätt kul, men det tar låång tid. Och jag har inget tålamod!
Anathema igår var helt fantastiska. De var lika skumt galna som förra gången, och Vincent lika arg som sist när han kom in på scen - fast efter ca halva spelningen blev han jätteglad. Det var ungefär lika svårt att förstå anledningen till båda känsloyttringarna... Någon frågade "How are you?" och han svarade "Well, I'm in a strange mood", och man tänkte ja, vi märker det! Men det är medryckande - man dras in i hans personliga sfär, och vad ska man säga... den är i alla fall intressant!
Ovanpå det kan man lägga att han har en fantastisk sångröst och en scennärvaro som nästan ingen annan.
Om jag inte redan hade skrivit en historia om en sångare i ett band skulle jag lockas mycket av att försöka undersöka insidan på huvudet på någon som han. Hmm. Fast det blir ju bara en massa spekulationer.
Vincent, vem är du?
fredag 10 oktober 2008
Märkligheter och annat
Jag längtar till den 19e. Då kommer Anathema till Köpenhamn.
Anathema spelade death/doom från början och jag antar att det är därför inte fler känner till dem. Nu, 18 år senare, spelar de finstämd, skör alternativrock som uttrycker en del desperation. Vincent Cavanagh som sjunger på de flesta låtarna har en av de vackraste manliga röster jag har hört.
Jag såg dem i Köpenhamn för nästan ett år sedan. Just den dagen hade jag läst på livejournal att en person som jag följt ganska nära via nätet hade försökt begå självmord, och jag minns att jag satt och tittade ut genom rutan på tåget och tänkte på honom.
Bandet kom irriterade upp på scen. Jag vet inte varför de var arga, men det skapade en spänning i lokalen - det kändes som om lite vad som helst skulle kunna hända.
En rolig sak med Anathema är att trots att musiken inte alls är metal längre ser de tre bröderna i bandet ut som gamla hårdrockare allihop, med långa lockiga frisyrer.
Efter några låtar råkade Vincent komma in i fel tonart i slutet på en låt, Closer, och då började han skratta och sa: Där fick jag för att jag tar mig själv på alltför stort allvar!
Spelningen var en känslourladdning. Men eftersom de spelade förband till Porcupine Tree körde de bara sju låtar. Vi kunde inte koncentrera oss på Porcupine Tree efteråt.
Jag ser verkligen fram emot spelningen!
Vackra Vincent
...
Alldeles strax börjar en dokumentär på tv (i tvåan) om fotografen David LaChapelle. Den tror jag är sevärd (tack för tipset gayfilmsbloggen). Hans bilder är häftiga!
Edit: Ja bortsett från att jag kände för att strypa kommentatorn så var den ju intressant... :D
Berättarrösten var som hämtad från nån sån där freakshow-dokumentär som brukar gå på kommersiella kanaler. Argh. Jag kände hela tiden: men bara visa hans bilder och vad han gör, håll inte på och överdramatisera. Som om inte bilderna skulle kunna tala för sig själva!
Anathema spelade death/doom från början och jag antar att det är därför inte fler känner till dem. Nu, 18 år senare, spelar de finstämd, skör alternativrock som uttrycker en del desperation. Vincent Cavanagh som sjunger på de flesta låtarna har en av de vackraste manliga röster jag har hört.
Jag såg dem i Köpenhamn för nästan ett år sedan. Just den dagen hade jag läst på livejournal att en person som jag följt ganska nära via nätet hade försökt begå självmord, och jag minns att jag satt och tittade ut genom rutan på tåget och tänkte på honom.
Bandet kom irriterade upp på scen. Jag vet inte varför de var arga, men det skapade en spänning i lokalen - det kändes som om lite vad som helst skulle kunna hända.
En rolig sak med Anathema är att trots att musiken inte alls är metal längre ser de tre bröderna i bandet ut som gamla hårdrockare allihop, med långa lockiga frisyrer.
Efter några låtar råkade Vincent komma in i fel tonart i slutet på en låt, Closer, och då började han skratta och sa: Där fick jag för att jag tar mig själv på alltför stort allvar!
Spelningen var en känslourladdning. Men eftersom de spelade förband till Porcupine Tree körde de bara sju låtar. Vi kunde inte koncentrera oss på Porcupine Tree efteråt.
Jag ser verkligen fram emot spelningen!
Vackra Vincent
...
Alldeles strax börjar en dokumentär på tv (i tvåan) om fotografen David LaChapelle. Den tror jag är sevärd (tack för tipset gayfilmsbloggen). Hans bilder är häftiga!
Edit: Ja bortsett från att jag kände för att strypa kommentatorn så var den ju intressant... :D
Berättarrösten var som hämtad från nån sån där freakshow-dokumentär som brukar gå på kommersiella kanaler. Argh. Jag kände hela tiden: men bara visa hans bilder och vad han gör, håll inte på och överdramatisera. Som om inte bilderna skulle kunna tala för sig själva!
onsdag 8 oktober 2008
Uttråkad
Jag har inget att göra.
Fast det är nog bara för att jag är för trött för att göra något...
Min dotter ligger ute på balkongen, på dynorna invirad i en filt, med en tänd fotogenlampa brevid sig och lyssnar på musik från mobilen.
Hon längtar så förfärligt till julen. Varje dag går hon in på en sajt där man kan se en nedräkning på hur många dagar det är kvar, samtidigt som en julmelodi spelas.
Min man spelar Guitar Hero, han tränar inför after worken i morgon. Jag orkar inte ens spela spel.
Jag läste ut Jag är skillnad igår kväll och har kommit fram till att jag visst inte var riktigt färdig med alla karaktärerna. De behöver arbetas igenom mer (precis som, ähum, lektören påpekade). Jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga, men det ska nog gå på nåt sätt. Promenader brukar ofta vara bra, men jag kanske också måste anteckna och klura lite... och teckna dem, det brukar hjälpa.
Det var trevligt att tillbringa tid med Jonathan igen. Jag saknar honom.
... Ibland undrar jag hur det gick sen. :)
Fast det är nog bara för att jag är för trött för att göra något...
Min dotter ligger ute på balkongen, på dynorna invirad i en filt, med en tänd fotogenlampa brevid sig och lyssnar på musik från mobilen.
Hon längtar så förfärligt till julen. Varje dag går hon in på en sajt där man kan se en nedräkning på hur många dagar det är kvar, samtidigt som en julmelodi spelas.
Min man spelar Guitar Hero, han tränar inför after worken i morgon. Jag orkar inte ens spela spel.
Jag läste ut Jag är skillnad igår kväll och har kommit fram till att jag visst inte var riktigt färdig med alla karaktärerna. De behöver arbetas igenom mer (precis som, ähum, lektören påpekade). Jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga, men det ska nog gå på nåt sätt. Promenader brukar ofta vara bra, men jag kanske också måste anteckna och klura lite... och teckna dem, det brukar hjälpa.
Det var trevligt att tillbringa tid med Jonathan igen. Jag saknar honom.
... Ibland undrar jag hur det gick sen. :)
tisdag 7 oktober 2008
Vardagsängel
En del människor är bara så outsägligt trevliga, skarpa, intresserade och intressanta, att man baxnar! Som nån slags änglar som plötsligt dyker upp i ens vardag, mitt bland arbetsluncher, stress och slit...
Jag har träffat en sådan idag! <3
Jag har träffat en sådan idag! <3
lördag 4 oktober 2008
God natt
Här kommer lite udda bilder som gör mig glad:
Hedwig och Tommy
Nero och Filip
Torres och Ramos
Slash på er och god natt!
Hedwig och Tommy
Nero och Filip
Torres och Ramos
Slash på er och god natt!
Sentimentalitet
Något jag lagt märke till många gånger och undrar lite över är varför sentimentalitet räknas som så fult?
Ofta så står det så här i recensioner "/insert valfritt ämne/ skildras helt utan sentimentalitet...".
Jag kan förstå att man vill undvika sliskighet och överdrivet tårdrypande skildringar av saker, men samtidigt kan jag tycka att det är konstigt att sentimentalitet så gott som alltid, helt oreflekterat, utmålas som negativt. Varför är det ett självändamål att inte vara sentimental? Är det oseriöst? Onödigt känslodravel?
Jag har en del sentimentala scener i mina berättelser. Sentimental betyder känslosam. Är känslor dåliga?
Sentimentalitet kan vara ett bra tillstånd för att det pekar ut för en vad som är viktigt.
Känslor är viktiga. Tycker jag.
Ofta så står det så här i recensioner "/insert valfritt ämne/ skildras helt utan sentimentalitet...".
Jag kan förstå att man vill undvika sliskighet och överdrivet tårdrypande skildringar av saker, men samtidigt kan jag tycka att det är konstigt att sentimentalitet så gott som alltid, helt oreflekterat, utmålas som negativt. Varför är det ett självändamål att inte vara sentimental? Är det oseriöst? Onödigt känslodravel?
Jag har en del sentimentala scener i mina berättelser. Sentimental betyder känslosam. Är känslor dåliga?
Sentimentalitet kan vara ett bra tillstånd för att det pekar ut för en vad som är viktigt.
Känslor är viktiga. Tycker jag.
En bit på väg
Jag har läst hela kvällen och hunnit med halva manuset. Det finns faktiskt saker att bearbeta i det!
Det visste jag, men jag var rädd att jag inte skulle hitta dem, att jag liksom kommit till vägs ände, nått så långt jag kunde med den här berättelsen. Det känns skönt att det inte är så.
Jag tror jag behöver tona ner min målfokusering och försöka ta en sak i sänder i stället. Det går lättare om jag tänker "nu ska jag göra den bättre" i stället för "nu ska jag göra den slutgiltiga bearbetningen och sen skicka den till tre förlag till". Hehe.
Det visste jag, men jag var rädd att jag inte skulle hitta dem, att jag liksom kommit till vägs ände, nått så långt jag kunde med den här berättelsen. Det känns skönt att det inte är så.
Jag tror jag behöver tona ner min målfokusering och försöka ta en sak i sänder i stället. Det går lättare om jag tänker "nu ska jag göra den bättre" i stället för "nu ska jag göra den slutgiltiga bearbetningen och sen skicka den till tre förlag till". Hehe.
fredag 3 oktober 2008
Växla mellan projekt
Jag har skrivit ut en version av Fyra Öar som jag ska ge till min man. Han är den första som får läsa. I och med det hoppas jag att jag ska kunna släppa tankarna på det manuset och ägna mig åt det andra igen - trots att det är massor av saker jag skulle vilja förändra i Fyra Öar just nu.
Det där är det svåra med att arbeta på två manus samtidigt: Jag blir så inne i det jag håller på med att det känns jättesvårt att växla till det andra. Men mitt första manus skriker också efter uppmärksamhet nu! Jag har i alla fall skrivit ut det och ska läsa igenom det i helgen.
Den här gången ska jag försöka vara hård mot mig själv och verkligen överväga vad som kan/ska bearbetas, även fast jag tycker det är jättesvårt. Det känns som jag själv måste ta kontrollen över det, visserligen med andras åsikter i beaktande, men jag måste själv ta de slutgiltiga besluten kring vad som ska göras.
Om jag fortfarande känner mig lika förvirard efter att ha läst igenom det igen funderar jag på att ta hjälp av en lektör. Någon som har erfarenhet av detta?
Det där är det svåra med att arbeta på två manus samtidigt: Jag blir så inne i det jag håller på med att det känns jättesvårt att växla till det andra. Men mitt första manus skriker också efter uppmärksamhet nu! Jag har i alla fall skrivit ut det och ska läsa igenom det i helgen.
Den här gången ska jag försöka vara hård mot mig själv och verkligen överväga vad som kan/ska bearbetas, även fast jag tycker det är jättesvårt. Det känns som jag själv måste ta kontrollen över det, visserligen med andras åsikter i beaktande, men jag måste själv ta de slutgiltiga besluten kring vad som ska göras.
Om jag fortfarande känner mig lika förvirard efter att ha läst igenom det igen funderar jag på att ta hjälp av en lektör. Någon som har erfarenhet av detta?
onsdag 24 september 2008
Lite allmänt gnäll
Igår på vägen hem från jobbet tänkte jag ut ett blogginlägg jag ville skriva, men sen när jag kom hem orkade jag inte. Ibland är det synd att man inte har automatisk överföring från hjärnan till datorn. Undrar om det blir så en dag?
Idag har jag suttit i möte konstant mellan 9.30-16.40. Till och med under lunchen. På eftermiddagen ett riktigt viktigt möte med en massa svåra beslut som ska tas. Nu känns det som om mitt huvud malts i en köttkvarn. När jag blir så där fullständigt utmattad blir jag gråtfärdig, tårarna känns vid ögonlockskanten, men jag kan omöjligt få fram dem ändå. Kommer hem så övertrött att jag inte kan vila: det enda som känns bekvämt är att fortsätta jobba. Jag vet att jag måste vara försiktig med min hälsa, men det är så svårt att anstränga sig lagom. Ibland vill jag bara backa och säga till någon: Nu orkar jag inte vara företagsledare på ett tag, kan du ta över?
Idag har jag suttit i möte konstant mellan 9.30-16.40. Till och med under lunchen. På eftermiddagen ett riktigt viktigt möte med en massa svåra beslut som ska tas. Nu känns det som om mitt huvud malts i en köttkvarn. När jag blir så där fullständigt utmattad blir jag gråtfärdig, tårarna känns vid ögonlockskanten, men jag kan omöjligt få fram dem ändå. Kommer hem så övertrött att jag inte kan vila: det enda som känns bekvämt är att fortsätta jobba. Jag vet att jag måste vara försiktig med min hälsa, men det är så svårt att anstränga sig lagom. Ibland vill jag bara backa och säga till någon: Nu orkar jag inte vara företagsledare på ett tag, kan du ta över?
onsdag 17 september 2008
Färdigställandet
Jag försöker få ihop Fyra Öar till ett utkast tillräckligt sammanhållet för att ge till en läsare. Det är en massa små hål kvar, överallt. Känns som berättelsen är en stickning full av löpande maskor.
Jag är så osäker på den här berättelsen. Den är fragmentarisk, kommer så att vara även när första utkastet är klart och jag har tätat några av hålen.
Det är ju ett medvetet grepp från början, men fungerar det? Jag har ingen aning.
Underskattar jag dem som ska läsa? De kanske kan bygga ihop fragmenten till en hel berättelse i sina huvuden, så som jag tänkt.
Och då är frågan mera: Håller den som berättelse betraktat?
Det vet jag inte heller.
Men ett första utkast är ju också ett utkast. Inte färdigt.
Men jag är rädd för det där sista. Färdigställandet. För det är det jag är osäker på om jag klarar.
Och när jag är klar med Fyra öar (den här vändan alltså) ska jag ta tag i Jag är skillnad igen, och det är jag också rädd för. Det tar emot att ens öppna den.
Men jag tänker för mycket. Det är bättre att bara jobba på, så gott det går. Jag har så fullt upp på jobbet att jag inte hinner arbeta mycket med manusen, men det blir en stund här och där. Framåt i snigelfart. Men framåt ändå...
Jag är så osäker på den här berättelsen. Den är fragmentarisk, kommer så att vara även när första utkastet är klart och jag har tätat några av hålen.
Det är ju ett medvetet grepp från början, men fungerar det? Jag har ingen aning.
Underskattar jag dem som ska läsa? De kanske kan bygga ihop fragmenten till en hel berättelse i sina huvuden, så som jag tänkt.
Och då är frågan mera: Håller den som berättelse betraktat?
Det vet jag inte heller.
Men ett första utkast är ju också ett utkast. Inte färdigt.
Men jag är rädd för det där sista. Färdigställandet. För det är det jag är osäker på om jag klarar.
Och när jag är klar med Fyra öar (den här vändan alltså) ska jag ta tag i Jag är skillnad igen, och det är jag också rädd för. Det tar emot att ens öppna den.
Men jag tänker för mycket. Det är bättre att bara jobba på, så gott det går. Jag har så fullt upp på jobbet att jag inte hinner arbeta mycket med manusen, men det blir en stund här och där. Framåt i snigelfart. Men framåt ändå...
torsdag 4 september 2008
Synas
När jag var 15 år klippte jag mig i en sådan frisyr som en del skinheadtjejer har: kort på hela huvudet, blekt pannlugg och en liten kant av blekt hår bak i nacken.
Det var precis när sommarlovet hade börjat, och jag gick runt på stan med hörlurar och Napalm Death skrikande i öronen. Det var en fantastisk känsla, att se alla vanliga där utanför, och veta att jag hade min egen hemliga värld, i musiken. Min egen skrikande värld.
Jag passerade parkbänkarna inne i centrum, och två skinheads vinkade mig till sig, frågade: "Vad heter du, vad lyssnar du på?"
Napalm Death var nog egentligen inte rätt svar, för det var grindcore - politiskt mer åt extrem vänster än höger, men det brydde sig inte skinheadsen om.
I augusti åkte jag på min första Hultsfredsfestival. När min bror och jag vandrade från tågstationen till festivalen var det som i ett lyckorus: Vi gick i ett lämmeltåg, en vällande massa, ett oräkneligt antal färgglada, annorlunda människor. Jag kunde inte tro mina ögon.
Under den festivalen drack jag för första gången, fast bara tre folköl. Aldrig någonsin hade jag fått så mycket uppmärksamhet. Jag var liten till växten och såg nog inte äldre ut än tretton, fjorton; så folk skulle skydda mig i mosh piten framför scenen, de skulle lyfta upp mig så att jag såg bandet. Stora sluddrande skinheads med solglasögon haffade mig utanför mataffären, jag fattade aldrig vad de ville, men de ville mig något. De pratade med mig!
För jag var fullkomligt svältfödd på uppmärksamhet. Jag hade inga vänner alls. Familjelivet hade stelnat i en tragikomisk grimas, alldeles orörligt.
Det var betydelselöst vilka de var, det enda som betydde något var att när ögonen såg på mig fick de liv, och personen öppnade munnen och talade till mig.
Jag tecknade människor från festivalen i månader efteråt.
På vintern ett halvår senare flyttade jag till en husockupation. Då hade jag bytt ut skinheadfrisyren mot en mera gångbar tuppkam.
Det var precis när sommarlovet hade börjat, och jag gick runt på stan med hörlurar och Napalm Death skrikande i öronen. Det var en fantastisk känsla, att se alla vanliga där utanför, och veta att jag hade min egen hemliga värld, i musiken. Min egen skrikande värld.
Jag passerade parkbänkarna inne i centrum, och två skinheads vinkade mig till sig, frågade: "Vad heter du, vad lyssnar du på?"
Napalm Death var nog egentligen inte rätt svar, för det var grindcore - politiskt mer åt extrem vänster än höger, men det brydde sig inte skinheadsen om.
I augusti åkte jag på min första Hultsfredsfestival. När min bror och jag vandrade från tågstationen till festivalen var det som i ett lyckorus: Vi gick i ett lämmeltåg, en vällande massa, ett oräkneligt antal färgglada, annorlunda människor. Jag kunde inte tro mina ögon.
Under den festivalen drack jag för första gången, fast bara tre folköl. Aldrig någonsin hade jag fått så mycket uppmärksamhet. Jag var liten till växten och såg nog inte äldre ut än tretton, fjorton; så folk skulle skydda mig i mosh piten framför scenen, de skulle lyfta upp mig så att jag såg bandet. Stora sluddrande skinheads med solglasögon haffade mig utanför mataffären, jag fattade aldrig vad de ville, men de ville mig något. De pratade med mig!
För jag var fullkomligt svältfödd på uppmärksamhet. Jag hade inga vänner alls. Familjelivet hade stelnat i en tragikomisk grimas, alldeles orörligt.
Det var betydelselöst vilka de var, det enda som betydde något var att när ögonen såg på mig fick de liv, och personen öppnade munnen och talade till mig.
Jag tecknade människor från festivalen i månader efteråt.
På vintern ett halvår senare flyttade jag till en husockupation. Då hade jag bytt ut skinheadfrisyren mot en mera gångbar tuppkam.
Beslut och research
Nu har jag kommit fram till att jag ska fortsätta enligt den plan jag tidigare gjort upp: Jag ska skriva färdigt första utkastet av Fyra öar, sedan ska jag ta tag i Jag är skillnad. Det helt nya projektet får vänta tills jag arbetat igenom de två andra lite mer. Jag vill alltid skapa nytt och gå vidare. Men utmaningen är att göra det bästa av de befintliga grejerna!
Det jag har så svårt för är att ta en sak i sänder. Jag vill göra allt på en gång - så har det alltid varit. Hattar från det ena till det andra. Det är kul men tar en massa energi, och i slutändan blir det svårt att få ett resultat som är väl genomarbetat och ordentligt grundat. Jag får försöka lära mig. Att inte vara så rastlös, inuti.
De senaste kvällarna har jag jobbat med Fyra öar. Jag har skrivit på två scener som tagit många timmar. Det beror på att de innehåller en hel del fakta som jag vill ska vara korrekt. Jag läste in mig detaljerat på ämnet för ungefär ett år sedan, men visste inte då att jag skulle använda faktan i mitt skrivande, därför gjorde jag inga anteckningar eller något sånt. När jag skrev första utkastet till scenerna utgick jag från minnet, och tänkte att jag skulle kolla upp detaljerna senare, vilket jag har skjutit upp nu i flera månader.
Nu när jag till slut skulle bita i det sura äpplet visade det sig att faktan jag utgått ifrån hämtats från kanske 25-50 olika källor, utspridda över hela internet (hihi), och de var inte precis någon barnlek att återfinna!
Så det har tagit timmar, timmar att bara försöka lokalisera dem. Fortfarande har jag en del overifierade detaljer kvar - sånt som jag tror mig ha läst någonstans men som inte vill dyka upp igen. Suck. Och en av de där scenerna vet jag inte ens om den kommer bli kvar i slutändan. Men jag vill ändå skriva den klar, innan jag bestämmer mig.
En del säger att de älskar att göra research till sina berättelser, och det kan jag också göra om jag är inspirerad. Men om jag måste kolla upp saker i efterskott är det jättejobbigt. Jag skjuter alltid upp det till sista stund. Skriver gärna först ett utkast utan att göra research så att jag sen får ändra.
Till Fyra öar måste jag prata med en del folk, och det skjuter jag också gärna upp. Jag gillar inte att kontakta okända människor. Men nu börjar jag komma till den punkt när jag måste göra det för att komma vidare.
Jag måste åka till Lund och Staffanstorp för att se ut var personerna bor, vilken skola de går i, var de har bott förut och sånt. Jag måste ta reda på mer om en del vårdrelaterade grejer, och jag måste veta mer om hur en tatuerare jobbar.
Det blir nog kul när jag väl tar tag i det, men just nu känns det som surdegar. :)
Det jag har så svårt för är att ta en sak i sänder. Jag vill göra allt på en gång - så har det alltid varit. Hattar från det ena till det andra. Det är kul men tar en massa energi, och i slutändan blir det svårt att få ett resultat som är väl genomarbetat och ordentligt grundat. Jag får försöka lära mig. Att inte vara så rastlös, inuti.
De senaste kvällarna har jag jobbat med Fyra öar. Jag har skrivit på två scener som tagit många timmar. Det beror på att de innehåller en hel del fakta som jag vill ska vara korrekt. Jag läste in mig detaljerat på ämnet för ungefär ett år sedan, men visste inte då att jag skulle använda faktan i mitt skrivande, därför gjorde jag inga anteckningar eller något sånt. När jag skrev första utkastet till scenerna utgick jag från minnet, och tänkte att jag skulle kolla upp detaljerna senare, vilket jag har skjutit upp nu i flera månader.
Nu när jag till slut skulle bita i det sura äpplet visade det sig att faktan jag utgått ifrån hämtats från kanske 25-50 olika källor, utspridda över hela internet (hihi), och de var inte precis någon barnlek att återfinna!
Så det har tagit timmar, timmar att bara försöka lokalisera dem. Fortfarande har jag en del overifierade detaljer kvar - sånt som jag tror mig ha läst någonstans men som inte vill dyka upp igen. Suck. Och en av de där scenerna vet jag inte ens om den kommer bli kvar i slutändan. Men jag vill ändå skriva den klar, innan jag bestämmer mig.
En del säger att de älskar att göra research till sina berättelser, och det kan jag också göra om jag är inspirerad. Men om jag måste kolla upp saker i efterskott är det jättejobbigt. Jag skjuter alltid upp det till sista stund. Skriver gärna först ett utkast utan att göra research så att jag sen får ändra.
Till Fyra öar måste jag prata med en del folk, och det skjuter jag också gärna upp. Jag gillar inte att kontakta okända människor. Men nu börjar jag komma till den punkt när jag måste göra det för att komma vidare.
Jag måste åka till Lund och Staffanstorp för att se ut var personerna bor, vilken skola de går i, var de har bott förut och sånt. Jag måste ta reda på mer om en del vårdrelaterade grejer, och jag måste veta mer om hur en tatuerare jobbar.
Det blir nog kul när jag väl tar tag i det, men just nu känns det som surdegar. :)
Jag fattar inte
När jag skriver på min mac och ska kopiera in text i editfönstret på bloggen, så vägrar texten hamna där - i stället lägger den sig under fönstret, längst ner på sidan. Irriterande!
Det har hänt förut också, men då har jag till slut på nåt sätt lyckats få texten på rätt plats. Men nu går det bara inte!?! :(
Edit: Jag lyckades. :D
Behövde bara byta från "Skriv"-läget till "Redigera HTML"-läget.
måndag 1 september 2008
Orka
Aah jag är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag skulle vilja fortsätta på min bok men det går inte. Bara mitt vanliga jobb orkar jag med, och det är med nöd och näppe. Jo, det är klart att det blir vatten över huvudet när man försöker göra så många saker samtidigt. :(
Jag började på en lista över åtgärder för Jag är skillnad baserade på lektörsutlåtandet jag fick i somras, men jag körde fast ganska snart. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra, vad jag ska bearbeta, vad som ska få vara kvar. Får nog vänta ytterligare ett tag.
Orken räcker inte till.
Jag skulle vilja fortsätta på min bok men det går inte. Bara mitt vanliga jobb orkar jag med, och det är med nöd och näppe. Jo, det är klart att det blir vatten över huvudet när man försöker göra så många saker samtidigt. :(
Jag började på en lista över åtgärder för Jag är skillnad baserade på lektörsutlåtandet jag fick i somras, men jag körde fast ganska snart. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra, vad jag ska bearbeta, vad som ska få vara kvar. Får nog vänta ytterligare ett tag.
Orken räcker inte till.
onsdag 27 augusti 2008
Fierce!
Min dotter myntade ett nytt uttryck under finalen av Project Runway:
"Rätta till glasögonen och tänk fierce!"
Jag kommer att sakna dem. Speciellt Christian <3
"Rätta till glasögonen och tänk fierce!"
Jag kommer att sakna dem. Speciellt Christian <3
tisdag 26 augusti 2008
Hålla ut
Det här med refuseringar är tufft. Jag undrar hur många förlag jag ska försöka med innan jag skriver om.
Jag tänker inte ge upp. Men det har varit svårare att hantera refuseringarna än jag trodde. Självförtroendet vacklar. Har mina testläsare fel? Är de partiska bara för att de känner mig?
Jag vet vilken lyckträff det vore om jag fick ett manus antaget, konkurrensen är ju benhård, samtidigt skulle jag inte skicka in något om jag inte trodde på det. Men det gör förstås alla andra tusentals aspirerande författare också.
Gäller det mest att hitta rätt förlag? Eller gäller det att skriva om?
Livet är hårt just nu. Fast jag åstadkommer mycket har jag svårt att hålla humöret uppe. Jag tycker jag kämpar och kämpar, men inget vill sig riktigt. Kommer det? Och vad spelar det egentligen för roll?
Ska man bita ihop, kämpa på? Jag biter ihop så hårt att käkarna gör ont.
Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet.
Jag tänker inte ge upp. Men det har varit svårare att hantera refuseringarna än jag trodde. Självförtroendet vacklar. Har mina testläsare fel? Är de partiska bara för att de känner mig?
Jag vet vilken lyckträff det vore om jag fick ett manus antaget, konkurrensen är ju benhård, samtidigt skulle jag inte skicka in något om jag inte trodde på det. Men det gör förstås alla andra tusentals aspirerande författare också.
Gäller det mest att hitta rätt förlag? Eller gäller det att skriva om?
Livet är hårt just nu. Fast jag åstadkommer mycket har jag svårt att hålla humöret uppe. Jag tycker jag kämpar och kämpar, men inget vill sig riktigt. Kommer det? Och vad spelar det egentligen för roll?
Ska man bita ihop, kämpa på? Jag biter ihop så hårt att käkarna gör ont.
Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet.
måndag 18 augusti 2008
Komman, komman, komman
Jag kommaterar mina texter väldigt mycket. Försöker låta bli, men då tycker jag att rytmen blir konstig. När jag läser andra författares texter ser jag att vissa skriver som jag, medan andra låter meningarna flöda i långa sjok utan nästan några komman alls, utan att det blir konstigt för det. Mina meningar är ofta korta, som om texten hade bråttom.
Jag vet inte hur mycket man ska analysera sitt skrivande medan man håller på, kanske är det bara kreativitetsdödande. Men redan nu – när jag håller på med mitt andra manus – kan jag se hur vissa stildrag hos mig själv går igen, och hur jag använder vissa uttryck och metaforer till leda.
Fast det är ändå inte något viktigt problem just nu – redigera kan man ju göra i efterskott. Det viktiga är att skriva, oavsett hurdan texten blir i första vändan. Kanske ägnar man sig åt sånt som kommatering bara för at slippa undan att skriva vissa jobbiga partier?
Jag har haft en paus från mitt skrivande på över en vecka, en ofrivillig paus – min dotter blev sjuk. Ibland är det bra med pauser för mig, jag arbetar inte så bra under långvarig press, dvs det är svårt för mig att tvinga mig att skriva ett visst antal ord per dag eller i veckan. När det går trögt är det oftast bäst att pausa lite. Och försöka lita på att jag kan vara rejält produktiv då och då - med jämna mellanrum.
torsdag 7 augusti 2008
Allt går för fort
Tiden går för fort. Livet går för fort. Semestern… går verkligen för fort. Två och en halv vecka har rusat förbi, och jag har en och en halv kvar. Första tio dagarna var vi på norra Öland – intensiva dagar fullspäckade med somriga aktiviteter som båtfärd till Blå Jungfrun, glassätning, grillning, bad varenda dag… och inte en tanke på något skrivande. Sedan hem två dagar innan vi åkte vidare till Stockholm; min mormor, Hedwig and the angry inch och prideparaden.
Johannes Bah Kuhnke gjorde en hjärteknipande Hedwig
Johannes Bah Kuhnke gjorde en hjärteknipande Hedwig
Vi kom hem i söndags och sedan dess har både jag och min man suttit klistrade framför var sin dator – han vid Age of Conan och jag vid Fyra Öar. Jag har läst igenom hela berättelsen och listat allt som är kvar att göra på det första utkastet, i ett eget dokument.
Den känns inte fullt lika hopplös längre. Ett tag tvivlade jag på om det skulle bli något av den över huvud taget. Nu känner jag mig i alla fall motiverad att skriva klart första utkastet. Sedan kan jag ju ge det till någon annan, så får jag höra vad en utomstående tycker. Det jag är rädd för är att den är för fragmentarisk och att de olika historierna spretar för mycket. Och att vissa konflikter kanske är lite... banala, på något sätt. Men man ska väl alltid ha sina tvivel. Jag får skriva klart den i alla fall, så får jag se sen vad jag ska göra med den!
torsdag 17 juli 2008
En bra dramaserie på tv
Jag kan knappt minnas när jag såg det senast! Inte för att det kanske inte går några, utan för att jag är så dålig på att kolla upp vad som kommer. Men nu har jag hittat gayfilmsbloggen som alltid tipsar om en massa bra... som t ex Berlinerpopplarna! Jag tycker den serien är fantastisk. <3
onsdag 16 juli 2008
Skriva samma bok
Jag läser Drömstället av Melissa Bank just nu, men det går rätt trögt. Jag älskade hennes debut Flickornas handbok i jakt och fiske, och har läst den minst tre gånger. Den har en melankolisk ton som jag verkligen fastnade för, men när jag nu läser Drömstället kan jag inte låta bli att tänka att det är samma bok - bara inte lika bra.
Huvudpersonen känns mycket lik den andra; hon har liknande karaktärsdrag, uttrycker sig på ungefär samma sätt, och arbetar med liknande saker. Men till skillnad från Flickornas handbok... som har en stark röd tråd trots att den är uppdelad i kortare episoder, har jag inte riktigt kunnat hitta den röda tråden i Drömstället. Än.
Men jag har bara kommit till sidan 134 av 480, så det kan väl fortfarande ändra sig.
Annars är det där något jag funderat över, även när det gäller mitt eget skrivande (som f.ö. går i snigelfart just nu) - hur likt det kan/får bli från en bok till en annan. Jag har lite liknande teman i Fyra öar som i Jag är skillnad, men upplägget är helt annorlunda. I Jag är skillnad följer man en person hela tiden, medan man i Fyra öar följer en hel familj utifrån olika berättarperspektiv.
Det är dock svårt att ändra den språkliga tonen när perspektivet skiftar mellan karaktärerna, och jag vet inte hur bra jag lyckas med det. Men det kan man ju ägna sig mer åt i redigeringen sedan. OM jag nu kommer så långt. (grr)
Kanske är det inte så konstigt att temana liknar varandra, man har väl "sina saker" som ska bearbetas på olika sätt. Men jag skulle inte vilja hamna i att skriva samma bok om och om igen..!
Jag har börjat planera lite för nästa, och den ska i alla fall bli mer annorlunda, har jag tänkt. Å andra sidan finns det säkert också vissa likheter...
Men jag försöker att inte fastna i tankarna på den som en flykt från den jag håller på med, den måste faktiskt bli klar! Åtminstone ett första utkast så att jag kan ta ställning till hur det fungerar. Egentligen hade jag målet att få det där första utkastet klart under semestern (som börjar nästa vecka, tjihoo), men jag tänker inte pressa mig, det får gå som det går. Semester måste få vara semester också.
Huvudpersonen känns mycket lik den andra; hon har liknande karaktärsdrag, uttrycker sig på ungefär samma sätt, och arbetar med liknande saker. Men till skillnad från Flickornas handbok... som har en stark röd tråd trots att den är uppdelad i kortare episoder, har jag inte riktigt kunnat hitta den röda tråden i Drömstället. Än.
Men jag har bara kommit till sidan 134 av 480, så det kan väl fortfarande ändra sig.
Annars är det där något jag funderat över, även när det gäller mitt eget skrivande (som f.ö. går i snigelfart just nu) - hur likt det kan/får bli från en bok till en annan. Jag har lite liknande teman i Fyra öar som i Jag är skillnad, men upplägget är helt annorlunda. I Jag är skillnad följer man en person hela tiden, medan man i Fyra öar följer en hel familj utifrån olika berättarperspektiv.
Det är dock svårt att ändra den språkliga tonen när perspektivet skiftar mellan karaktärerna, och jag vet inte hur bra jag lyckas med det. Men det kan man ju ägna sig mer åt i redigeringen sedan. OM jag nu kommer så långt. (grr)
Kanske är det inte så konstigt att temana liknar varandra, man har väl "sina saker" som ska bearbetas på olika sätt. Men jag skulle inte vilja hamna i att skriva samma bok om och om igen..!
Jag har börjat planera lite för nästa, och den ska i alla fall bli mer annorlunda, har jag tänkt. Å andra sidan finns det säkert också vissa likheter...
Men jag försöker att inte fastna i tankarna på den som en flykt från den jag håller på med, den måste faktiskt bli klar! Åtminstone ett första utkast så att jag kan ta ställning till hur det fungerar. Egentligen hade jag målet att få det där första utkastet klart under semestern (som börjar nästa vecka, tjihoo), men jag tänker inte pressa mig, det får gå som det går. Semester måste få vara semester också.
torsdag 10 juli 2008
Gay-kupp på wrestlinggala
Måste bara blogga det här fast det är helt OT..!
Sacha Baron Cohen retade upp 1600 wrestlingfans genom sin kupp, att hångla i buren med motspelaren istället för slåss. Det ryktas bli en del av komikerns nya film (med den inte helt korta titeln) Brüno: Delicious Journeys Through America for the Purpose of Making Heterosexual Males Visibly Uncomfortable in the Presence of a Gay Foreigner in a Mesh T-Shirt.
Det låter helt underbart tycker jag! :D
Sacha Baron Cohen retade upp 1600 wrestlingfans genom sin kupp, att hångla i buren med motspelaren istället för slåss. Det ryktas bli en del av komikerns nya film (med den inte helt korta titeln) Brüno: Delicious Journeys Through America for the Purpose of Making Heterosexual Males Visibly Uncomfortable in the Presence of a Gay Foreigner in a Mesh T-Shirt.
Det låter helt underbart tycker jag! :D
söndag 6 juli 2008
Söndag
Helgen börjar gå mot sitt slut... en helg där jag knappast gjort något vettigt (om nu inte att pröva spela Rock Band kan räknas som vettigt... fast det kanske det kan? Jag har i alla fall sjungit mig hes).
Känns som jag glömt bort hur man gör för att skriva på boken. Jag öppnade dokumentet alldeles nyss och texten kändes liksom främmande...
Nej, i stället har jag vältrat mig i nätet; läst om Henric de la Cour, bara för att jag skrev om fan girlism tidigare i veckan och blev lite nyfiken på vad som hänt "sen sist"... och jag har lyssnat på mina gamla Yvonne-skivor och en med Strip Music som jag fick för flera år sen av min bror och inte hört på så mycket - men nu upptäckte jag att den var riktigt bra. Man måste väl vara i rätt mode, kanske.
Vad jag inte är i rätt mode för är alltså att skriva, i alla fall på boken. I början på veckan skrev jag en slash-novell. (Jag skrev också ett inlägg om lek och slash fiction på Ozmas blogg). Det var jättekul att skriva på något annat, och idéer till flera noveller dök också upp. Jag gillar slash/fanfic-formatet, eftersom man utgår från karaktärer som redan finns - det blir laddat med nån slags förförståelse. Det finns heller inga krav på att det ska vara speciellt högtstående, och därför blir det kravlöst och lekfullt att skriva.
Nåväl, det är väl bra, men målet att skriva minst 2000 ord i veckan på boken blir ju inte precis uppfyllt av det. Blä. Jag vill ha semester!
Känns som jag glömt bort hur man gör för att skriva på boken. Jag öppnade dokumentet alldeles nyss och texten kändes liksom främmande...
Nej, i stället har jag vältrat mig i nätet; läst om Henric de la Cour, bara för att jag skrev om fan girlism tidigare i veckan och blev lite nyfiken på vad som hänt "sen sist"... och jag har lyssnat på mina gamla Yvonne-skivor och en med Strip Music som jag fick för flera år sen av min bror och inte hört på så mycket - men nu upptäckte jag att den var riktigt bra. Man måste väl vara i rätt mode, kanske.Vad jag inte är i rätt mode för är alltså att skriva, i alla fall på boken. I början på veckan skrev jag en slash-novell. (Jag skrev också ett inlägg om lek och slash fiction på Ozmas blogg). Det var jättekul att skriva på något annat, och idéer till flera noveller dök också upp. Jag gillar slash/fanfic-formatet, eftersom man utgår från karaktärer som redan finns - det blir laddat med nån slags förförståelse. Det finns heller inga krav på att det ska vara speciellt högtstående, och därför blir det kravlöst och lekfullt att skriva.
Nåväl, det är väl bra, men målet att skriva minst 2000 ord i veckan på boken blir ju inte precis uppfyllt av det. Blä. Jag vill ha semester!
lördag 5 juli 2008
Arbeta om?
I går när jag kom hem från after work med jobbet låg ett kuvert från ett förlag på köksbordet. Det var en smula tjockare än ett standard refuseringsbrev, och precis: tillsammans med den hyfsat uppmuntrande refuseringen låg ett ordentligt lektörsutlåtande.
Personen som läst tyckte att boken var för mycket riktad åt människor inom den subkultur som huvudpersonen tillhör, och att jag skulle stryka ner mycket i början av boken, där karaktären presenteras - och på så vis gå snabbare på den del av boken där karaktären utvecklas. Personen tyckte också att karaktärerna inte kändes helt trovärdiga, och att det fanns lite problem med berättarperspektivet/rösten i vissa delar av boken, framför allt i början av boken när huvudpersonen talar med egen röst.
Jag förstår synpunkterna, men samtidigt känns det som att det lektören såg och ville ha är en annan bok än den jag menade att skriva.
Visst skulle jag kunna ge mig på att försöka skriva den boken, med hopp om att kunna få den utgiven på ett stort förlag. Men det är rejäla omarbetningar som ska göras i så fall, och jag kan inte låta bli att tycka att en del av bokens själ går förlorad då.
Det är så himla svårt att veta hur mycket man ska lyssna på andra och hur mycket man ska lyssna på sig själv och sin grundidé.
Jag funderar i alla fall på att försöka ett tag till med den här versionen, och försöka hitta "det rätta förlaget" som kan gilla boken som den är, eller med mindre omarbetningar. Om det inte lyckas får jag väl överväga att arbeta om åt det hållet lektören föreslog.
Jag är i alla fall jätteglad att ha fått riktig respons i stället för ett standardbrev den här gången!
Personen som läst tyckte att boken var för mycket riktad åt människor inom den subkultur som huvudpersonen tillhör, och att jag skulle stryka ner mycket i början av boken, där karaktären presenteras - och på så vis gå snabbare på den del av boken där karaktären utvecklas. Personen tyckte också att karaktärerna inte kändes helt trovärdiga, och att det fanns lite problem med berättarperspektivet/rösten i vissa delar av boken, framför allt i början av boken när huvudpersonen talar med egen röst.
Jag förstår synpunkterna, men samtidigt känns det som att det lektören såg och ville ha är en annan bok än den jag menade att skriva.
Visst skulle jag kunna ge mig på att försöka skriva den boken, med hopp om att kunna få den utgiven på ett stort förlag. Men det är rejäla omarbetningar som ska göras i så fall, och jag kan inte låta bli att tycka att en del av bokens själ går förlorad då.
Det är så himla svårt att veta hur mycket man ska lyssna på andra och hur mycket man ska lyssna på sig själv och sin grundidé.
Jag funderar i alla fall på att försöka ett tag till med den här versionen, och försöka hitta "det rätta förlaget" som kan gilla boken som den är, eller med mindre omarbetningar. Om det inte lyckas får jag väl överväga att arbeta om åt det hållet lektören föreslog.
Jag är i alla fall jätteglad att ha fått riktig respons i stället för ett standardbrev den här gången!
fredag 4 juli 2008
Tänka själv
Nätet på jobbet var nere hela eftermiddagen igår och när jag kom idag var det fortfarande nere!
Det är verkligen hopplöst att jobba då - min hjärna tycks sluta fungera när den inte har chansen att kasta sig ut i cyberrymden vid minsta infall...
Hur tänkte man innan internet fanns?
Jag stirrar in i "servern hittades inte"-skylten som tycks säga "Tänk själv för fan!"
Neej, jag kan inte. :(
Internet är fantastiskt. Det är väl antagligen för att det fungerar likt våra härnor, i det att ett stycke information leder vidare till en annan, i långa associationsbanor.
Men vad gjorde man egentligen innan internet fanns?
Jag tecknade mycket mer. Jag tror att jag kanske fantiserade mer också; när det inte fanns det där eminenta utloppet för varje liten tanke. Så ibland kanske det skulle vara bra med en internetpaus.
Men inte på jobbet.
(Som ni kanske förstår fungerar det igen nu, så nu måste jag sätta igång och göra det jag egentligen skulle.)
Det är verkligen hopplöst att jobba då - min hjärna tycks sluta fungera när den inte har chansen att kasta sig ut i cyberrymden vid minsta infall...
Hur tänkte man innan internet fanns?
Jag stirrar in i "servern hittades inte"-skylten som tycks säga "Tänk själv för fan!"
Neej, jag kan inte. :(
Internet är fantastiskt. Det är väl antagligen för att det fungerar likt våra härnor, i det att ett stycke information leder vidare till en annan, i långa associationsbanor.
Men vad gjorde man egentligen innan internet fanns?
Jag tecknade mycket mer. Jag tror att jag kanske fantiserade mer också; när det inte fanns det där eminenta utloppet för varje liten tanke. Så ibland kanske det skulle vara bra med en internetpaus.
Men inte på jobbet.
(Som ni kanske förstår fungerar det igen nu, så nu måste jag sätta igång och göra det jag egentligen skulle.)
onsdag 2 juli 2008
Vuxenhetens relativism
Min dotter reste för två veckor sedan till sin mormor och sommarstugan, och blir borta i flera veckor till. Detta har ganska snabbt resulterat i att jag och min man har a) slutat städa lägenheten, b) slutat gå och lägga oss i tid, c) slutat laga mat - som två rebelliska tonåringar.
Vilket igår fick mig att ställa mig frågan i fall vuxenhet är något relativt.
Jag tänker alltså att man kanske behöver någon att vara vuxen i förhållande till för att uppleva sig själv som vuxen - som vi tycks behöva dottern för att kunna "sköta oss". Samtidigt är ju en del av att vara vuxen just det att få lov (ta sig rätten) att göra vad man vill. Det är bara det att man inte känner sig särskilt vuxen när man sitter framför datorn och säger till sitt överjag (med gnällig röst) "jag ska bara...".
En annan sak som får mig att fundera över vuxenhetens relativism är att jag kan känna mig mer eller mindre vuxen i perioder - som om det vore ett flytande stadium att gå in och ut ur, i stället för något man en gång för alla uppnått.
Jag känner detta framför allt i förhållande till min "fan girlism" - som jag alldeles bestämt trodde att jag skulle växa ifrån. Men nej då - en gång fan girl, alltid fan girl! Och eftersom jag haft uppfattningen att vuxna inte är fan girls finns det få saker som får mig att känna mig så o-vuxen som när jag beter mig som en.
Å andra sidan, jag tycker om att känna mig barnslig och tonårig ibland - det är väl för att i den åtföljande känslan av oansvar ligger också känslan av lek, och jag tror att vi har ett grundläggande behov av att leka.
På så vis kan man ju också ursäkta sin flykt från sina "seriösa projekt", genom t ex slashskrivande i stället för romanskrivande, med att det är ett viktigt behov som man behöver uppfylla. Fullträff!
Mina allvarligaste (!?) fan girl crushar:
men okej, jag hade i alla fall en lång, vuxen paus där mellan -94 och -07! ;D
Vilket igår fick mig att ställa mig frågan i fall vuxenhet är något relativt.
Jag tänker alltså att man kanske behöver någon att vara vuxen i förhållande till för att uppleva sig själv som vuxen - som vi tycks behöva dottern för att kunna "sköta oss". Samtidigt är ju en del av att vara vuxen just det att få lov (ta sig rätten) att göra vad man vill. Det är bara det att man inte känner sig särskilt vuxen när man sitter framför datorn och säger till sitt överjag (med gnällig röst) "jag ska bara...".
En annan sak som får mig att fundera över vuxenhetens relativism är att jag kan känna mig mer eller mindre vuxen i perioder - som om det vore ett flytande stadium att gå in och ut ur, i stället för något man en gång för alla uppnått.
Jag känner detta framför allt i förhållande till min "fan girlism" - som jag alldeles bestämt trodde att jag skulle växa ifrån. Men nej då - en gång fan girl, alltid fan girl! Och eftersom jag haft uppfattningen att vuxna inte är fan girls finns det få saker som får mig att känna mig så o-vuxen som när jag beter mig som en.
Å andra sidan, jag tycker om att känna mig barnslig och tonårig ibland - det är väl för att i den åtföljande känslan av oansvar ligger också känslan av lek, och jag tror att vi har ett grundläggande behov av att leka.
På så vis kan man ju också ursäkta sin flykt från sina "seriösa projekt", genom t ex slashskrivande i stället för romanskrivande, med att det är ett viktigt behov som man behöver uppfylla. Fullträff!
Mina allvarligaste (!?) fan girl crushar:
men okej, jag hade i alla fall en lång, vuxen paus där mellan -94 och -07! ;D
söndag 29 juni 2008
Nonsens och gamla manus
Jag och min man håller på att rensa ut våra sammanlagt fyra (!) vinds- och källarförråd. Eftersom vi har bott i lägenheten i sju år har de blivit ganska fulla.
Hittade en låda med en massa gamla skolpapper, både från när jag pluggade medieproduktion på högskolan i Kalmar, och från folkhögskoletiden på Öland dessförinnan.
På medieproduktion gjorde vi en hel del kortfilmer under videokurserna, och som en liten bonus behövdes det ju alltid ett manus. Det var nästan alltid jag som skrev dem i de grupper jag medverkade.
Nu hittade jag några sådana, och kom ihåg hur kul det är att skriva filmmanus. Man får lov att se scener och bilder i huvudet, men man behöver inte beskriva dem noga. Det finns inget krav på att uppnå en litterär höjd, utan det är handling och dialog som gäller.
Kanske skulle man bryta av romanskrivandet ibland med att bara lustskriva sådana grejer?
Jag hittade också nåt annat märkligt som måste författats när jag gick på folkhögskolan. Papperet var renskrivet av mig, men jag är rätt säker på att det är en historia som skapats av en grupp, genom att man skriver en till två rader, viker papperet så att man inte ska se det skrivna, utom 1-2 ord på den nya raden, och så skickar man vidare till nästa person, som fortsätter på raden. Jag älskade att göra såna historier när jag var yngre, det blir så knäppt.
Så här är den:
"Till häktet på Kalmars största regioanstalt, nr 630, fånge nr 7
Hej Paolo!
Du är fantastisk när du gör inbrott! Jag skulle sparka sönder en ruta för att ta dina skor.
Var har jag ställt telefonen? Det kan bli problem. Stora hemska grottbjörnar. Skärpning! Nu vet jag allt om dig, din fuling. Fotomodell sökes till anstalt för aktivitet. Fångarna ska utöva sina kampsporter. Visserligen kommer hundar på mattan, men det skulle vara underbart roligt att greja med deras svansar. Svettigt värre alltså! Sjuttsingen, jag tror att det börjar dra ihop sig till jordbävning. Vi behöver inte träffas mer, inte heller din mamma, ditt pungsvin. Sluta ansträng dina muskler, för varje människa klarar sig i livet. Solveig bränner också mask, fast hon klarar absolut dieten. Har hon levt länge singel? Jag fattar männen när de inte vill tjolahoppsa henne. Hejdå."
Fullständigt nonsens. Men rätt kul på något sätt.
Man kanske kan frigöra sin kreativitet genom att skriva mer såna där galenheter? :D
Och så hittade jag en dagsvers (om ett ämne som var aktuellt just då) från en skrivkurs på folkhögskolan. Den var nerkladdad på ett papper utan referens, så jag är inte helt säker på vem som har skrivit den, men i alla fall:
Utomäktenskapliga förbindelser,
moral eller omoral?
Det kvittar, säger Clinton,
det var ändå bara oral!
Fniss.
Nu ska jag åka och träna.
Hittade en låda med en massa gamla skolpapper, både från när jag pluggade medieproduktion på högskolan i Kalmar, och från folkhögskoletiden på Öland dessförinnan.
På medieproduktion gjorde vi en hel del kortfilmer under videokurserna, och som en liten bonus behövdes det ju alltid ett manus. Det var nästan alltid jag som skrev dem i de grupper jag medverkade.
Nu hittade jag några sådana, och kom ihåg hur kul det är att skriva filmmanus. Man får lov att se scener och bilder i huvudet, men man behöver inte beskriva dem noga. Det finns inget krav på att uppnå en litterär höjd, utan det är handling och dialog som gäller.
Kanske skulle man bryta av romanskrivandet ibland med att bara lustskriva sådana grejer?
Jag hittade också nåt annat märkligt som måste författats när jag gick på folkhögskolan. Papperet var renskrivet av mig, men jag är rätt säker på att det är en historia som skapats av en grupp, genom att man skriver en till två rader, viker papperet så att man inte ska se det skrivna, utom 1-2 ord på den nya raden, och så skickar man vidare till nästa person, som fortsätter på raden. Jag älskade att göra såna historier när jag var yngre, det blir så knäppt.
Så här är den:
"Till häktet på Kalmars största regioanstalt, nr 630, fånge nr 7
Hej Paolo!
Du är fantastisk när du gör inbrott! Jag skulle sparka sönder en ruta för att ta dina skor.
Var har jag ställt telefonen? Det kan bli problem. Stora hemska grottbjörnar. Skärpning! Nu vet jag allt om dig, din fuling. Fotomodell sökes till anstalt för aktivitet. Fångarna ska utöva sina kampsporter. Visserligen kommer hundar på mattan, men det skulle vara underbart roligt att greja med deras svansar. Svettigt värre alltså! Sjuttsingen, jag tror att det börjar dra ihop sig till jordbävning. Vi behöver inte träffas mer, inte heller din mamma, ditt pungsvin. Sluta ansträng dina muskler, för varje människa klarar sig i livet. Solveig bränner också mask, fast hon klarar absolut dieten. Har hon levt länge singel? Jag fattar männen när de inte vill tjolahoppsa henne. Hejdå."
Fullständigt nonsens. Men rätt kul på något sätt.
Man kanske kan frigöra sin kreativitet genom att skriva mer såna där galenheter? :D
Och så hittade jag en dagsvers (om ett ämne som var aktuellt just då) från en skrivkurs på folkhögskolan. Den var nerkladdad på ett papper utan referens, så jag är inte helt säker på vem som har skrivit den, men i alla fall:
Utomäktenskapliga förbindelser,
moral eller omoral?
Det kvittar, säger Clinton,
det var ändå bara oral!
Fniss.
Nu ska jag åka och träna.
fredag 27 juni 2008
Yl
Får man säga att man hatar sin bok? Åååhh den är sååå jobbig. Jag har tagit mig vatten över huvudet, så känns det just nu!
Fyra personers synvinklar, fyra jag, och det ska bli till en berättelse. Blää. Karaktärerna gör precis som de själva vill, de börjar berätta om saker som inte har med historien att göra, samtidigt som en av de mest betydelsefulla karaktärerna kniper ihop käften och vägrar berätta just någonting alls. Suck.
Förra boken jag skrev var inte lätt, men går ändå inte alls att jämföra med den här. Jag var smått förälskad i min förra huvudperson och skrivandet var ett sätt att få tillbringa tid med honom. Så är det inte nu. Den viktiga karaktären som inte vill prata är en ganska kall och svårfångad, näst intill osympatisk människa. Det är alls inget kul att tillbringa tid med henne. Ändå är hon viktig för berättelsen. Yl, yl.
Fyra personers synvinklar, fyra jag, och det ska bli till en berättelse. Blää. Karaktärerna gör precis som de själva vill, de börjar berätta om saker som inte har med historien att göra, samtidigt som en av de mest betydelsefulla karaktärerna kniper ihop käften och vägrar berätta just någonting alls. Suck.
Förra boken jag skrev var inte lätt, men går ändå inte alls att jämföra med den här. Jag var smått förälskad i min förra huvudperson och skrivandet var ett sätt att få tillbringa tid med honom. Så är det inte nu. Den viktiga karaktären som inte vill prata är en ganska kall och svårfångad, näst intill osympatisk människa. Det är alls inget kul att tillbringa tid med henne. Ändå är hon viktig för berättelsen. Yl, yl.
Ahh vilken affärsidé!
Efter att ha läst på Håkan Tendells blogg om 55ord.se gick jag också in och skrev en berättelse på just 55 ord. Det var en utmaning, och kul. När jag hade skickat in berättelsen kom haken: Nu skulle man nominera sin berättelse för att ha en chans att vinna en tusenlapp. Det kostade 15 spänn.
Om någon annan nominerade ens berättelse och den vann, skulle den som skrev få 500 och den som nominerade 500. Aahh så himla smart! När man väl skrivit den så vill man ju nominera. Grr. Jag blir så arg på sådana där listiga.
Om någon annan nominerade ens berättelse och den vann, skulle den som skrev få 500 och den som nominerade 500. Aahh så himla smart! När man väl skrivit den så vill man ju nominera. Grr. Jag blir så arg på sådana där listiga.
onsdag 25 juni 2008
Också jag... min Brutus
Nehej, nu är det dags! Nu har jag hängt på Romanloppet och alla relaterade bloggar i - ja, det är nog sen förra sommaren nån gång - utan att kunna bestämma mig för om jag ska ha en egen blogg eller inte.
Jag har nog varit rädd för att jag ska skriva på bloggen i stället för på manuset jag håller på med. Och när jag började skriva mer på allvar förra sommaren kändes det som att jag inte ville prata (eller skriva) så mycket om det, ifall boken jag arbetade på inte skulle bli färdig. Men det blev den. Just nu ligger den hos ett förlag, har refuserats av två, och jag har skickat den till två nya idag.
Igår kväll satt jag och läste igenom noveller jag skrev förra gången jag ville satsa på att skriva, det var 2002, 2003 så där. De var inte speciellt bra. En av dem hade något visst, men ingen var ändå värd att gå vidare med. Hoppas det faktum att jag kan känna att de inte är särskilt bra betyder att jag har blivit bättre på att skriva! ^^
Men kanske är det alltid så där, att texten ändrar karaktär för en när den fått vila ett tag. Idag ögnade jag igenom manuset jag skulle skicka iväg och funderade på om det kanske behöver bearbetas ännu en gång. Plötsligt kändes texten en aning fånig. Men det är svårt att veta när det ska vara nog..!
Angående bloggtiteln: När jag läste japanska (det var ett infall jag hade för ett par år sen, jag läste en termin) skulle vi presentera oss, och jag sa mitt namn. Japanskaläraren rynkade på näsan och sa "Nej, så kan man inte säga om sig själv, bara andra kan kalla en så". Jag försökte förklara att jag faktiskt hette Bobbi Sand och att jag inte alls försökte tilltala mig själv Bobbi-san. Men nu gör jag det i alla fall.
Jag har nog varit rädd för att jag ska skriva på bloggen i stället för på manuset jag håller på med. Och när jag började skriva mer på allvar förra sommaren kändes det som att jag inte ville prata (eller skriva) så mycket om det, ifall boken jag arbetade på inte skulle bli färdig. Men det blev den. Just nu ligger den hos ett förlag, har refuserats av två, och jag har skickat den till två nya idag.
Igår kväll satt jag och läste igenom noveller jag skrev förra gången jag ville satsa på att skriva, det var 2002, 2003 så där. De var inte speciellt bra. En av dem hade något visst, men ingen var ändå värd att gå vidare med. Hoppas det faktum att jag kan känna att de inte är särskilt bra betyder att jag har blivit bättre på att skriva! ^^
Men kanske är det alltid så där, att texten ändrar karaktär för en när den fått vila ett tag. Idag ögnade jag igenom manuset jag skulle skicka iväg och funderade på om det kanske behöver bearbetas ännu en gång. Plötsligt kändes texten en aning fånig. Men det är svårt att veta när det ska vara nog..!
Angående bloggtiteln: När jag läste japanska (det var ett infall jag hade för ett par år sen, jag läste en termin) skulle vi presentera oss, och jag sa mitt namn. Japanskaläraren rynkade på näsan och sa "Nej, så kan man inte säga om sig själv, bara andra kan kalla en så". Jag försökte förklara att jag faktiskt hette Bobbi Sand och att jag inte alls försökte tilltala mig själv Bobbi-san. Men nu gör jag det i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
