Leva

Jag är så okoncentrerad. Jag önskar jag kunde sätta mig ner och skriva färdigt första utkastet av Tatuerade tårar. Men det vill sig bara inte. Jag hattar omkring på nätet, mellan olika bloggar, facebook, kapitel 1, myspace, helgon osv. och när jag har kollat allt infinner sig mest en tomhetskänsla... som brukade kunna få mig att börja skriva, men det fungerar inte just nu.
Hjärnan är full av annat. Sådant jag brukar skriva om, leva ut i mina berättelser, har plötsligt tagit sig in i det vanliga livet, och det gör mig jätteglad men helt slut.
Men okej, då kanske det är det som gäller. Leva ett tag. Skriva senare.

Missa inte

Johnnys underbara recension av slasherparadiset Sagan om ringen-trilogin!



Artikeln är från Sunday Times Magazine, style-sektionen, juli 2004.

?

F-words
Fabulous
Ferocious
Fierce
Flamboyant
Fantastic
Fag/hag

A-words
Agony
Angst
Anxiety
Anguish
Afternoon (söndag)

J-words
Japan
Johnny
Joy
Jag... har inget att göra

Livet är stenkul

När jag var runt 10-11 gick det en programserie på tv som handlade om 60-talet. Hela familjen följde den slaviskt och vi spelade även in några avsnitt. Som de suckers för tv jag och min bror var såg vi de där inspelade avsnitten om och om igen. De innehöll framträdanden med eminenta artister som Carola, Little Mike (?) m fl. och Göran Fristorp sjöng "God only knows what I'd be without you" så att ögonen tårades. Framträdandena varvades med tidstypisk bioreklam "Tänk på ditt bästa och ta dig en Mancos, ta det rätta, ta Cloetta, Cloettas Mancos, wow!" osv.

Min absoluta favorit var ett klipp från Janne Halldoffs "Livet är stenkul" (bara titeln alltså!) i vilket en korthårig blondin på ett ganska provocerande sätt äter banan utanför ett skyltfönster. När hon tagit ett par tuggor börjar hon smeta in fönstret med resterna av bananen, allt till tonerna av en fantastisk (!?) gitarrmelodi som jag fortfarande minns. Jag vågade knappt titta på det där klippet - i alla fall inte tillsammans med någon - i mina tioåriga ögon var det oerhört dekadent men också ganska eggande. Den som ändå vore som hon, liksom! Jag önskade inget hellre än att få se hela filmen, men på den tiden fick man ju hålla tillgodo med vad som visades på tv.
Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, men det slog mig att jag borde se filmen. Jag har fortfarande inte sett hela. Fast vem vet. Jag kanske inte borde förstöra mitt minne av den? :D

Tid att skriva

Mycket bloggande den här helgen.

I alla fall, jag har svårt för det där med att ta en kvart eller timme här och där för att skriva på mitt manus. Jag behöver gå in i det. Läsa från början, komma in i känslan. Annars kommer det liksom ingenting. Mitt skrivande går inte framåt i en stadig takt där jag gör lite varje dag. I stället går det i skov, och när jag är inne i ett sådant släpper jag det mesta annat. Då vill jag gärna sitta framför datorn från morgon till kväll, strunta i markservice, människor, måsten... ja strunta i så gott som allt egentligen. Men det är svårt när man jobbar heltid med annat. Vad som återstår efter arbete, matlagning (ja, ibland gör jag det) etc. är ju just småstunder. Visst öppnar jag mitt dokument sådana stunder och hoppas på att få något gjort. Men vad jag egentligen längtar efter är tre veckor. Tre veckor då jag kan göra det ordentligt. Jag älskar sådan tid. Det är en annan tideräkning.
Men det är långt till ledighet.

Skriva självbiografiskt

Debutanter skriver självbiografiskt, skriver June Rydgren på sin blogg, efter att ha läst i dagens DN.

Jag undrar om det är så att många utgår från sin egen historia i början av sin författarbana? För min del stämmer det. När jag för första gången ville börja skriva "på allvar" (då i novellform) var berättelserna ofta självbiografiska.
Däremot, när jag tecknade fram berättelser - vilket jag gjort sedan jag var liten - var de alltid fiktiva. Jag övervägde aldrig att teckna självbiografiskt - varför skulle jag teckna om något jag redan kände till? Att teckna var verklighetsflykt för mig. Det var mina önskningar och fantasier som tog form på papperet.

Att skriva satte jag mer i samband med att berätta om verkligheten - kanske för att jag skrev dagbok. Det började jag med i nioårsåldern och har gjort mer eller mindre regelbundet sedan dess.
Nu gör jag mågot mitt emellan. För att kunna skriva fiktivt använder jag samma sorts tänkande som när jag ritade - bara att jag försöker göra bilderna till ord och meningar i stället för teckningar. (Intressant att fundera på i fall olika delar av hjärnan aktiveras när man skriver självbiografiskt och när man hittar på...)
Jag använder mycket av mina egna erfarenheter i berättelserna, men de blir nästan alltid omgjorda på något sätt. Jag skriver inte självbiografiskt, ändå finns mycket av mig själv, människor jag träffat, saker jag upplevt med. Men inte i exakt samma version. Så gör jag aldrig längre. Dels för att jag tycker det blir svårt att avgöra vad som är intressant för någon annan, och dels för att jag vill kunna berätta fritt, dvs göra berättelsen så bra jag kan utan att behöva hålla mig till "hur det verkligen var".

Kanske kommer jag att skriva självbiografiskt någon gång i framtiden. Men just nu är jag väldigt nöjd med mitt beslut att inte göra det. För närvarande hänvisas mitt behov av självbiografiskt berättande till den här bloggen. :)

Emo-ku

Det är lördag kväll och jag bara sitter och tramsar framför datorn. Jag har öppnat dokumentet och småpillat lite. Men mer än så lär det kanske inte bli.
I stället:

Emo-ku (emo haiku)

Angular haircut,
expressing inner turmoil,
fiery ice tears

Haikun satt på en post-it på kontorsdörren härom dagen när jag kom till jobbet. Fin eller hur? :)

Emo <3 !

Nina och min släkt

Min morfar var en udda, charmig man som kunde lägga en skimrande hinna över allt som var vardagligt och trist. Han var inte min riktiga morfar, utan min mormor och han hade träffats när mamma var 17. Morfar hade coola egna barn och coola barnbarn – i mina trettonåriga ögon helt annorlunda än vår rekorderliga släkt.

Coolast av alla var mina två styvkusiner. De hade getingstrumpbyxor och ballongkjol, eller skjorta, slips och kostym... eller var det till och med frackjacka? Den ena hade ljusbrunt hår och den andra mörkt, båda kortklippta i androgyna frisyrer. Och tjejerna var såå långa... så långa att de kunde bli tagna för killar på de klubbar de gick på. Det hörde jag de vuxna prata om, och jag förstod att de gick på ställen som var... queera. Ställen som jag i min småstads torftiga tillvaro bara kunde glömma... att ens drömma om. Jag vet inte hur mycket min fantasi har ändrat om de här sakerna, men en sak vet jag, och det var att de här kusinerna var way out of my league. Jag kände mig som Askungen där hon stod vid sitt fönster och tänkte på balen varje gång jag träffade dem.

Jag lärde inte känna dem särskilt väl, delvis på grund av att vi bodde långt ifrån varandra, och delvis på grund av min blyghet, men också för att vår sida av släkten hade en annan stämpel på sig, en stämpel som gjorde att vissa saker var och förblev onåbara. Så kändes det då.

Idag var vi på Mejeriet och kollade på Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio. Med sitt rättframma sätt, sin charm och sin queera framtoning påminde Nina Ramsby mig om min morfars släkt och mina coola kusiner. Som jag inte vet så mycket om numera. Men just då slog det mig att jag inte längre känner att sådana saker/personer är onåbara för mig.
Det kändes bra.

Yvonne

Whoaa! Yvonne återförenas och uppträder i Malmö... i juni! Då ska jag dit och återuppleva gamla minnen! :D

Första gången jag såg Yvonne var på Emmabodafestivalen sommaren -94. Jag var där med ett gäng kompisar och min bror. Veckan innan hade jag köpt ett par nya jeans som var supertajta i midjan och utsvängda nertill. Jag var väldigt nöjd med dem fast jag knappt kunde knäppa.
När vi kom till festivalen drack jag och min bror en massa. Han däckade i tältet. Det började ösregna. Kände mig inte så hemma bland kompisarna. Det gamla gänget jag brukat umgås med hade jag lämnat för ett nytt. De var coola popkillar och poptjejer som gillade Cardigans... och tjejen i tältet brevid var en sådan som hade målat silverstjärnor på sina kängor och som fick komma upp på scenen och spela tamburin. Sån var inte jag.

Det regnade och regnade och allt var allmän misär. Jag gick omkring ensam. Framåt åttatiden på kvällen kom jag från vätan in i tältet med den lilla scenen. Det var mycket folk, ljust och varmt. Från scenen kom en massiv gitarrmatta och mitt på scenen... krängde han. Kastade sin kropp fram och tillbaka och spottade ur sig ord medan syntharna dånade.

Det var nog den bästa spelning jag sett. Allt ändrade färg. Från att ha varit en eländig kväll blev det helt annorlunda. Det fanns något som var värt att leva för. Stora ord, men så kändes det. När Yvonne gick av scenen, så klart utan att låta sig klappas in för ett extranummer, gick jag ut från tältet och ville bara skrika: Hörde ni det där? Såg ni? Jeansen var blöta upp över knäna men det gjorde inget längre.
Ingen av mina kompisar hade sett bandet. Jag kunde inte dela min upplevelse med någon, men det gjorde inte heller så mycket. Jag bar omkring på den som ett hemligt smycke, om halsen innanför tröjan. I den röda stugan mitt på campingen låg en massa valsedlar utströdda på golvet. Det regnade hela natten.


På biblioteket snodde jag en sida ur en musiktidning


Och jag tecknade och tecknade. Och drömde. :)


Strip music (där Henric de la Cour också sjunger)

Jul... nu?

Kom på igår att jag anmälde mig till Roberts julantalogi-initiativ - och att deadlinen är den 1/3! Det är ju snart. Och jag hade glömt bort det så klart. Hmm... nu måste jag börja klura på vad min novell ska handla om.
Om jag inte redan hade använt min gamla julnovell som bas till Tatuerade tårar hade jag ju kunnat använda den... men nej, det går inte. Dessutom var den kanske lite för deppig.
Okej. Jag har inga idéer. Inte än, men det kommer nog. Måste dock erkänna att julen känns rätt avlägsen just nu!

Igår var jag inne på Kapitel 1 och kollade. Nu har Bok-SM startat, men jag är inte med, och igår var första gången det störde mig. Kanske för att jag är tävlingsmänniska och nu är det en tävling på riktigt. Men jag har ingen lust att anmäla ett manus som jag väntar svar från förlag på. Och det andra är inte färdigt nog. Så vi får se.
Det är ju ett tag kvar att bestämma sig, samtidigt kan jag inte riktigt mota bort tanken på att det här är nåt man borde vara med på...! Å andra sidan... och så vidare.

Trögt

Det känns som att min hjärna saktat ner. Kanske beror det mest på lite för mycket utsvävande dvs sena kvällar, något som jag har svårt att klara av om de blir för många... I alla fall har jag verkligen varken haft ork eller lust att skriva den senaste veckan.
Igår var jag ändå inne och småskrev lite i Tatuerade tårar och upptäckte att det egentligen inte är mycket kvar tills jag har ett första utkast. Men det går väldigt trögt.

Kom också att tänka på att det var nästan precis ett år sedan jag blev klar med första utkastet till Jag är skillnad och av nån anledning stressade det mig lite. Jag har väl en tanke om att jag ska kunna skriva en bok på ett år. Och då borde rimligtvis första utkastet av Tatuerade tårar bli klart väldigt snart, om jag ska kunna hålla den takten.

Men... jag vet att det inte är fruktbart för mig att stressa. Det är inte regler och hårda krav som gör att jag kommer vidare. Det funkar säkert för många, men mitt problem är oftast inte att jag har för låga krav på mig själv, utan tvärtom för höga. Och om jag skärper dem ytterligare finns risken att allt havererar i stället för att något blir gjort. Så jag antar att det är vila som gäller.
När det handlar om jobb för brödfödan är det en sak: sådant måste man ju tvinga sig själv till ibland, men mitt skrivande vill jag ska vara lustfyllt. För det mesta. Kanske kan jag inte alltid sitta och vänta på inspiration, men att pressa mig till att skapa när det känns tungt kan jag inte.
Får hoppas på ny energi helt enkelt.