Jag försöker få ihop Fyra Öar till ett utkast tillräckligt sammanhållet för att ge till en läsare. Det är en massa små hål kvar, överallt. Känns som berättelsen är en stickning full av löpande maskor.
Jag är så osäker på den här berättelsen. Den är fragmentarisk, kommer så att vara även när första utkastet är klart och jag har tätat några av hålen.
Det är ju ett medvetet grepp från början, men fungerar det? Jag har ingen aning.
Underskattar jag dem som ska läsa? De kanske kan bygga ihop fragmenten till en hel berättelse i sina huvuden, så som jag tänkt.
Och då är frågan mera: Håller den som berättelse betraktat?
Det vet jag inte heller.
Men ett första utkast är ju också ett utkast. Inte färdigt.
Men jag är rädd för det där sista. Färdigställandet. För det är det jag är osäker på om jag klarar.
Och när jag är klar med Fyra öar (den här vändan alltså) ska jag ta tag i Jag är skillnad igen, och det är jag också rädd för. Det tar emot att ens öppna den.
Men jag tänker för mycket. Det är bättre att bara jobba på, så gott det går. Jag har så fullt upp på jobbet att jag inte hinner arbeta mycket med manusen, men det blir en stund här och där. Framåt i snigelfart. Men framåt ändå...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det finns ett sätt att ta reda på om den fragmentariska berättelsen fungerar: ge den till läsare. Mer än en, eftersom folk tycker så olika. Om du bara ger den till en läsare som inte fattar någonting betyder det ju inte att berättelsen "objektivt sett" inte funkar. :)
Jag kommer hela tiden in i perioder där jag ena stunden tänker; Wow! Vad jävla bra det här blev!
Nästa stund; Satan! Hur tänker jag, vem ska fatta det här?
Tror det i grund och botten, för min del, handlar om att jag är svältfödd på bekräftelse och kritik eftersom få har läst mina manus. Det är bra att lämna ifrån sej för synpunkter, och helst de synpunkter som svider lite...
//Liz
Jag känner igen mig mycket i det där pendlandet mellan att tycka att det skrivna är fantastiskt och att ifrågasätta alltihop.
Det är bra att få synpunkter från andra, men jag vet sedan tidigare att de också kan förvirra mig, så jag vill inte göra det för tidigt. Först måste jag veta vad jag själv vill, och hur jag har tänkt mig det hela (fast visst, det kan ju också vara en önskan om att skjuta upp "domen").
Med det andra manuset upptäckte jag just hur olika folk är - en av mina testläsare ville t ex att jag skulle hårddra en karaktär, göra henne mer polariserad, vilket jag testade. Nästa läsare tyckte sedan att den karaktären var för onyanserad. :)
Ack ja, alla känner vi väl igen det där pendlandet mellan hopp och förtvivlan... Det är inget kul att tvinga sig själv att jobba på ett manus under de tillfällen man tycker allt man tidigare skrivit på det är skräp.... Borde man ens, eller förstör man bara mer då? Kanske är det enda sättet att komma vidare med det...
Jag förstår varför du inte vill lämna ifrån dig manuset för tidigt. Jag tänkte bara på det specifika fallet med en fragmentiserad berättelse - den måste man ju testa på läsare för att se om de själva kan pussla ihop den, som du säger. Om man gör tvärtom så att man först tätar alla hål och gör berättelsen mer sammanhängande och sedan plockar bort bitar och skickar den till samma läsare igen så säger det ju inget om hur en helt "oinvigd" läsare skulle reagera...
Stella: Det har du rätt i. Tror det är lätt att vilja göra för mycket, förklara för noga. Fast å andra sidan, i fallet med det andra manuset har det ibland uppfattats som fragmenterat av andra där jag tyckte det var glasklart. Hehe.
Allt talar väl bara för att det är bättre ju fler som läser och kommenterar. Men samtidigt kommer det i slutändan till en punkt där man själv måste ta beslut om vad man ska och vill göra... och ibland är det det som är det svåraste. :)
Skicka en kommentar