Synas

När jag var 15 år klippte jag mig i en sådan frisyr som en del skinheadtjejer har: kort på hela huvudet, blekt pannlugg och en liten kant av blekt hår bak i nacken.
Det var precis när sommarlovet hade börjat, och jag gick runt på stan med hörlurar och Napalm Death skrikande i öronen. Det var en fantastisk känsla, att se alla vanliga där utanför, och veta att jag hade min egen hemliga värld, i musiken. Min egen skrikande värld.
Jag passerade parkbänkarna inne i centrum, och två skinheads vinkade mig till sig, frågade: "Vad heter du, vad lyssnar du på?"
Napalm Death var nog egentligen inte rätt svar, för det var grindcore - politiskt mer åt extrem vänster än höger, men det brydde sig inte skinheadsen om.
I augusti åkte jag på min första Hultsfredsfestival. När min bror och jag vandrade från tågstationen till festivalen var det som i ett lyckorus: Vi gick i ett lämmeltåg, en vällande massa, ett oräkneligt antal färgglada, annorlunda människor. Jag kunde inte tro mina ögon.
Under den festivalen drack jag för första gången, fast bara tre folköl. Aldrig någonsin hade jag fått så mycket uppmärksamhet. Jag var liten till växten och såg nog inte äldre ut än tretton, fjorton; så folk skulle skydda mig i mosh piten framför scenen, de skulle lyfta upp mig så att jag såg bandet. Stora sluddrande skinheads med solglasögon haffade mig utanför mataffären, jag fattade aldrig vad de ville, men de ville mig något. De pratade med mig!
För jag var fullkomligt svältfödd på uppmärksamhet. Jag hade inga vänner alls. Familjelivet hade stelnat i en tragikomisk grimas, alldeles orörligt.
Det var betydelselöst vilka de var, det enda som betydde något var att när ögonen såg på mig fick de liv, och personen öppnade munnen och talade till mig.
Jag tecknade människor från festivalen i månader efteråt.
På vintern ett halvår senare flyttade jag till en husockupation. Då hade jag bytt ut skinheadfrisyren mot en mera gångbar tuppkam.