I trean hade vi fri skrivning i skolan och varje vecka skrev jag ett nytt kapitel i min äventyrsberättelse om en mus och hans brorsöner (ehrm, tycker att det kanske liknar någonting annat…) som blev fast i en snögrotta med alltför lite mat.
Under en ganska lång period i fjärde klass planerade jag och min bästa kompis den deckare vi skulle skriva, om två flickor som hittade ett lik på en strand. Men det blev mest snack och inte så mycket snickrat.
Han gav små handskrivna lappar som feedback, där stod sådant som att karaktärerna grep tag i honom, att språket levde. Det fick mig att längta efter att berätta mer, att vara helt ärlig i det jag skrev. Jag hade något jag ville säga till just honom.
Tyvärr finns min lärare inte kvar i den här världen längre. Annars skulle jag vilja berätta för honom vad han betytt, för mig och mitt skrivande. Jag skulle vilja visa manuset jag arbetar på just nu, som jag en gång läste upp en prototypversion av i novellform på en svenskalektion på folkhögskolan.
Efter den lektionen uppmanade han mig att gå vidare med texten, att skicka den till en tidning. Det var jag alldeles för rädd för på den tiden. För även om han godtog mig och det jag skrev, så visste jag inte hur det skulle bli om jag visade mina texter för någon annan. Det tog mig lång tid att komma dithän, men en första förutsättning var nog just att bli sedd och accepterad av någon som jag beundrade och respekterade så mycket.
Jag målade en tavla till Örjan, i mitt rum i stugan jag hyrde i närheten av skolan. Fast det fick han aldrig veta.
4 kommentarer:
Vilken fin berättelse! Jag skulle också gärna tacka Örjan för att du skriver.
Jag minns att jag i skolan höll på med någon lång saga med massor av karaktärer och detaljerade illustrationer. Jag tror blocken vi fick att skriva i hade hälften ränder för text och nedre halvan av sidorna blanka för illustrationer, så det blev mycket att rita. Jag undrar om jag ens fick så mycket skrivet? Nu får jag lust att börja rota i gamla lådor efter den där skrivboken... Senare i skolan skrev jag någon slags deckare som utspelade sig i ett hippiekollektiv, men den tror jag har gått förlorad.
Det där med "inre läsare" är intressant, du fick mig att tänka på om jag har någon som Örjan som jag skriver för. Jag tror faktiskt att det är mig själv. En annan upplaga av mig själv som inte har skrivit böckerna utan blir glatt överraskad av att hitta dem. Och är det inte jag så är det någon slags tänkt grupp av queera, feministiska historienördar som gillar fanfiction och pastischer. Min dröm är att mina böcker ska säljas på Hallongrottan i Stockholm och nå den publiken...
Hej Bobbi, och tack för välkomnandet :) ska bli skoj att se vad du filar på också. Vad filar du på?
Kram/C
Jag har också en inre läsare, eller en målbild av en person som jag bara längtar så efter att få sträcka mitt färdiga manus till.Jag tar för givet att hon kommer att gilla det :-)
Ja, jag hade en blogg tidigare. Enda skillnaden är bindestrecket mellan mitt för- och efternamn :) gamla bloggen var så full av skit. Innan jag bestämde mig för att satsa på min skrivardröm var jag en aning bitter. Kände att jag inte kunde stå för allt som stod skrivet i den gamla bloggen längre :)
Jag gillar båda uppläggen för dina manus! Framförallt eftersom de båda tycks bearbeta de olika dimensionerna som existerar i varje människa. Vi har många yttre, men också många inre, och det är lika spännande varje gång man som läsare får krafsa på ytan till nya karaktärer, och lära sig något av dem. Vara med dem när de förändras, förhoppningsvis till det bättre något visare.
Tjohopp!
Skicka en kommentar