Är det kul backstage?

Idag sa en person att jag såg ut lite som Broder Daniel dvs Henrik Berggren... Jag blev jätteglad.

Det försatte mig också genast i nostalgimode - för en gång i mina som mest Henric de la Cour-besatta dagar lyckades jag snika till mig Henrik Berggrens backstagepass, när både Yvonne och Broder Daniel spelade på en minifestival i Tranås sommaren 95.
Jag åkte på den festivalen ensam - med den enda föresatsen att ta någon form av kontakt med bandet i mina drömmer, och framför allt deras sångare då. Men för att göra det så måste man ju backstage!

Det var ganska lite folk. De roliga banden hade redan spelat, och den enda jag kände på stället var en flera år yngre kille som jag egentligen knappt kunde påstå att jag kände. Om inte kvällen skulle rinna ut i ingenting var det dags att agera.
Broder Daniel-Henrik stod en bit bort och rökte, ensam, liten, med ögonskugga och stjärnor under ögonen. Inte så farlig att prata med kanske? Jag tror jag sa något så fånigt som "Är det kul backstage?"
Han svarade inte - möjligtvis gruffade han att det var det inte alls - men drog av bandet han hade om halsen och räckte det inplastade passet åt mig.
I dörren till backstage kollade de mitt pass och lät mig gå in som Henrik Berggren.

...i slutändan så klart för blyg för att prata med den dyrkade, men jag träffade andra trevliga människor den kvällen *vinkar* :)