Har nyss slutat jobba för dagen så jag är duktigt övertrött - men ganska nöjd med mig själv, att jag överlevt något som var en så stor pärs för mig!
Nu känns det som att jag kan klara det mesta. :)
Egentligen vet jag att jag har gjort saker i livet som var betydligt svårare än det jag har gjort nu - som handlat mycket om att kommunicera med människor på ett ganska intensivt sätt, och att sätta gränser samtidigt som vara tillmötesgående - t ex har jag fött barn, vilket borde ha varit jobbigare. Och jag har stuckit hemifrån när jag var 16, till ett ställe där jag inte kände en enda människa, på vinst och förlust. Jag har tagit tag i väldigt jobbiga saker - och ändå - är kommunicera med andra något av det svåraste jag vet. Inte för att jag är dålig på det. Jag tror till och med att jag är rätt bra på det. Men det tar så oerhört mycket energi.
Jag känner det som att jag bara inte är gjord för att klara så mycket kontakt. T ex, när jag och familjen i höstas stod på loppis hela dagen... det var massor med folk som frågade om priser, prutade etc. Och efter ett par timmar ville jag bara dra ner en rullgardin framför ansiktet. Jag orkade inte mer. Jag ville bara vara inuti huvudet, onåbar för andras blickar, andras ord.
Vet inte varför det är så. Ibland tänker jag att jag bara är sådan och får lära mig att leva med det. Ibland, som nu, när jag ändå har klarat det ganska bra, tänker jag att det går att ändra på, att det är en vanesak. Jag vet faktiskt inte.
En författare som skriver om något ditåt är Jenny Diski, t ex i Främling på tåg. Jag känner igen mig i henne. Dessutom skriver hon fantastiskt.
Nu när jobbsituationen varit över alla gränser har jag förstås inte hunnit skriva något. Men jag har tänkt mycket, framför allt på historien om Rufus och Isa. Det där har med att jag kommit till en jobbig fas i Fyra Öar (som jag för övrigt tänker byta namn på) igen, och inte riktigt vet vad som behöver göras.
Undrar om det manuset någonsin blir klart? Jag hoppas det i alla fall.
Men den här veckan blir det nog inte mycket skrivet, jag måste vila hjärnan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Skönt att läsa detta om kommunikation, det har jag aldrig sett någon sätta ord på förut. Jag känner verkligen igen mig! Älskar jobb där jag kan sitta och påta med saker i lugn o ro. När jag jobbade som bibliotekarie älskade jag att få sitta i ett hörn inne på ett rum och laga kasettband eller plasta in pocketböcker. Då kan jag jobba timme efter timme. Men om jag ska kommunicera på ett jobb, då är jag utmattad efter fyra timmar. Just det här assistentjobbet som kräver nonstop kommunikation har gjort att jag tvingats gå ner i arbetstid 2,5 h/dag på just det jobbet, jag orkar inte mer. Så du är inte ensam om detta! Kanske är det för att vi har så mycket kommunikation med oss själva, inombords, i och med skapandet, fantasin, skrivandet?
Vad skönt att någon känner igen sig! :) Jag tror att det är som du skriver.
Jag pratade en del med min terapeut om det och hon menade just att det ofta hänger ihop med fantasi och kreativitet... och att man kanske inte kan kräva av sig själv att både vara skapande och utåtriktad.
Men ofta tycker jag kommunikation framställs som något självklart, något som alla tycker om/borde klara av. Så det är skönt att höra att det finns fler... :)
"Kommunikation" är verkligen ett högstatusord. Socialt kompetent och kommunikativ och fan och hans moster. Nä, ge mig ett torp och låt mig håret växa och låt mig vara grinig och sur och ifred ! :-)
Haha :)
Hej Bobbi! Jag fick verkligen en del aha-upplevelser av ditt inlägg. Har fortsatt att fundera på detta och insett at jag är uppfostrad till att hålla på med kommunikation. Vet ej om det delvis beror på att jag är kvinna, att man förväntar sig av mig att jag ska vara intresserad av att kommunicera. Så jag har blivit bra på det, folk säger att jag är rolig, mysig, inspirerande, idérik etc. Men de senaste dagarna har jag kommit på att jag är det, men att det inte tillfredställer mig utan bara andra. Jag känner mig oftast mest intvingad i det och sedan dränerad på kraft.
Igår morse dök en kärv, lite butter, snygg hantverkare upp hos mig för att fixa badrummet. Inget inställsamt där inte. Det var inspirerande. Sån skulle jag vilja våga vara. Men jag vet ju att medan det väcker respekt när en man är så, så blir man kallad för grinig kärring omm an är sådan som 44 -årig kvinna. Jag är nästan säker på det. Å andra sidan så bryr jagm ig inte såmycket omgivningens tyckande, tror jag.Så jag har bestämt mig för att vara tydligare, mindre konflikträdd på jobb, sätta gränser, allt detta utan att vara sur, bra vara tydlig och neutral.Och jag ska stå för att jag inte vill hålla på och prata hela tiden. Ska jag t ex jobba som personlig assistent så ska det vara för någon som inte hela tiden villk ommunicera med mig. Kanske en manlig brukare? Så jag har haft ett möte med mig själv nu: vad passar jag egentligen att jobba med, jag som är en grinig gubbe inombords? Kankse målare? En av mina bästa vänner blev svetsare när hon var 51 .
Jag ska författarcoacha lite lagom, några få klienter varje år, det vill jag inte släppa helt. Men jag måste skaffa min huvudsakliga inkomst på anant sätt, helst med mestadels envägskommunikation.Så får jag ork och kraft att skapa på min fritid, romaner m.m.
Förslag på såna här yrken mottages med tacksamhet.
Så tack för ditt inlägg!
Det känns bra att det jag skrev fick dig att tänka... :)
Själv har jag också funderat på det där med att ha rätt att vara butter och o-inställsam. Till viss del tror jag att det handlar om könsroller där - kvinnor förväntas ha ett leende på läpparna, medan män får lov att vara buttra. Men såna saker är till för att utmanas och ändras på, tycker jag.
Skicka en kommentar