Skriva självbiografiskt

Debutanter skriver självbiografiskt, skriver June Rydgren på sin blogg, efter att ha läst i dagens DN.

Jag undrar om det är så att många utgår från sin egen historia i början av sin författarbana? För min del stämmer det. När jag för första gången ville börja skriva "på allvar" (då i novellform) var berättelserna ofta självbiografiska.
Däremot, när jag tecknade fram berättelser - vilket jag gjort sedan jag var liten - var de alltid fiktiva. Jag övervägde aldrig att teckna självbiografiskt - varför skulle jag teckna om något jag redan kände till? Att teckna var verklighetsflykt för mig. Det var mina önskningar och fantasier som tog form på papperet.

Att skriva satte jag mer i samband med att berätta om verkligheten - kanske för att jag skrev dagbok. Det började jag med i nioårsåldern och har gjort mer eller mindre regelbundet sedan dess.
Nu gör jag mågot mitt emellan. För att kunna skriva fiktivt använder jag samma sorts tänkande som när jag ritade - bara att jag försöker göra bilderna till ord och meningar i stället för teckningar. (Intressant att fundera på i fall olika delar av hjärnan aktiveras när man skriver självbiografiskt och när man hittar på...)
Jag använder mycket av mina egna erfarenheter i berättelserna, men de blir nästan alltid omgjorda på något sätt. Jag skriver inte självbiografiskt, ändå finns mycket av mig själv, människor jag träffat, saker jag upplevt med. Men inte i exakt samma version. Så gör jag aldrig längre. Dels för att jag tycker det blir svårt att avgöra vad som är intressant för någon annan, och dels för att jag vill kunna berätta fritt, dvs göra berättelsen så bra jag kan utan att behöva hålla mig till "hur det verkligen var".

Kanske kommer jag att skriva självbiografiskt någon gång i framtiden. Men just nu är jag väldigt nöjd med mitt beslut att inte göra det. För närvarande hänvisas mitt behov av självbiografiskt berättande till den här bloggen. :)