Darlings

Sitter och väntar på en grej och nojar mig lite i traditionell anda.
Mycket roligt är på gång den närmaste tiden. Jag ska intervjua några personer för Transcenders. Jag ska se en film på mitt favvoställe Kontrapunkt. Jag ska ha möte på Selfmade. Jag ska ta mig iväg till en plats där (kanske) min målgrupp finns och se om jag vågar möta den. :) Jag vill egentligen inte tänka på allt som händer för då blir det lätt oöverstigligt..!
Men det känns bra och spännande.

Snart börjar NaNoWriMo och jag hade hoppats att jag skulle kunna vara med i år, men det kommer inte att gå. Jo, om jag inte har en ambition att uppnå 50000-ordsmålet förstås. Men då vet jag inte varför jag skulle delta...!?
Jag är nästan framme vid att kunna påbörja manus nummer tre, men det går ändå inte. För jag måste arbeta med synopsis den här gången. Jag måste planera och reka och pussla innan jag kan börja skriva. Det blir en ny upplevelse. Som jag fasar lite för, faktiskt. Men kul också, att göra på ett annorlunda sätt.
Ska några andra romanlöpare delta i NaNoWriMo?

Igår satt jag och tänkte på begreppet kill your darlings, och på hur Tatuerade tårar liksom förkroppsligar det. Hela den idé jag från början byggde på har jag tagit bort. I senaste redigeringen försvann de sista små resterna. För så fort jag kom till de partier där jag försökt trycka in den "gamla" storyn kändes det obekvämt att läsa. Så jag strök bort dem.
Manuset är nåt helt annat än jag tänkte från början, men det känns okej. Döda älsklingar måste man ibland. Jag tror jag blivit bättre på det efter hand, för i senaste redigeringen av Jag är skillnad ändrade jag också på en grej som varit en sådan, ett berättartekniskt grepp.

Jag börjar lita mer på den känsla jag får när jag läser manuset: När det känns krystat eller jobbigt att läsa, då behöver nånting ändras. Då spelar det ingen roll om jag hade tänkt att det skulle vara så. Då är det fel.
Men det kan vara väldigt jobbigt att ändra på grejer. Att erkänna: Jag tänkte fel från början. Det blev inte bra.