Vissa berättelser kommer, inte färdiga, men nästan. Handlingen presenterar sig, och sedan gäller det mest att skriva ner det "som det var".
Det gäller inte Tatuerade tårar (den som tidigare var Fyra öar). Jag trodde att jag visste hur berättelsen skulle vara, men det visade sig vara fel. Inte i grunden kanske, men mycket i hur den skulle berättas var tvunget att ändras. Ordningen på händelser. Syftet med händelserna. Fortfarande dyker nya grejer upp, fast jag närmar mig ett fullständigt första utkast, aha-upplevelser som förklarar meningen med det jag tänkt att berätta, som jag inte fattade från början.
Det är rätt fantastiskt att en berättelse kan överraska en trots att man hittat på den själv.
Det får mig att tänka att det antagligen är så att både medvetna och omedvetna delar av hjärnan aktiveras när man skriver.
Ibland, om jag känner mig fantasilös, tänker jag på att allt det där fantastiska man kan hitta på när man drömmer faktiskt finns där hela tiden. Att all den förmåga till fantasi som finns i drömtillståndet - när hjärnan leker? - egentligen finns tillgänglig hela tiden, om man bara kan hitta den.
Och jag tänker också att det är tur att vi har en massa hemligheter för oss själva, som man liksom kan nosa upp genom att t ex skriva eller hålla på med bilder eller musik. För det är spännande och kul!
Det är nog därför jag delvis vänder mig emot att man (läs jag) skulle kunna hitta en metod för att skriva som går ut på att planlägga det skrivna väldigt noga i förväg. Det skulle vara så tråkigt. Jag tycker om att överraskas. Jag vill lita på det oväntade.
Fast ibland blir det ju lite mer av det än vad man hade tänkt sig. Hur som helst så har jag hopp för min berättelse. Men det är nog två månader kvar innan första utkastet är klart. Puh.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag har försökt mig på det där att planera en historia och sedan fylla i texten så att säga, men för min del har jag väldigt svårt för att hålla mig till det planerade. Min hjärna spinner vidare på något och svävar ut i okända. Förhoppningsvis blir det bra till slut i alla fall. Förlagskontrakten och Augustnomineringarna lyser dock ännu med sin frånvaro.
Jag planerar - det vill säga jag bestämmer antal kapitel och sammanfattar med någon mening vad som ska hända i kapitlet. Jag har också en minimigräns för hur långt varje kapitel måste vara innan det är "klart" och jag får börjar jobba på nästa (leder det till utfyllnad kan jag alltid ta bort det senare). Sedan skriver jag mestadels kronologiskt, utom om jag får några idéer till kapitel längre fram som jag absolut genast måste skriva ner.
Jag tror jag behöver den här strukturen för arbetsdisciplinens skull. Om romanarbetet kändes mer oöverskådligt, som att jag inte visste när och hur det skulle ta slut, är jag rädd att jag knappt skulle få något gjort alls, eller bara sitta och "okynnesskriva" de roligaste passagerna och aldrig få de mer träliga som leder upp till dem gjorda.
För min nästa roman måste jag dock frångå kapitelplanen, eftersom den ska skrivas i dagboksform. Där måste det bli mer "organiskt" med kortare och mer oregelbundna stycken. Får väl se vad jag tar till för planering då - en tidslinje med viktiga händelser inprickade kanske?
Av samma anledning måste jag avsluta en roman innan jag får börja skriva på nästa (jag får givetvis kasta ned spontana idéer och research jag snubblat över). Jag har idéer till så många saker att annars är risken att jag bara skulle sitta där med en massa påbörjade projekt och aldrig få ihop till något som liknar en hel roman, som i en tidigare period i livet då jag skrev mer odisciplinerat och litade mer på "inspirationen"...
Vad jag däremot inte gör är att planera i detalj som vissa superproduktiva populärförfattare: antal scener per kapitel, innehållet i varje scen, dess syfte för dramaturgin etc. Det tycker jag verkar ofantligt tråkigt! Min plan har mer utrymme för överraskningar.
Jag skriver heller inte detaljerade synopsis eller utkast till hela romanen som jag sedan går igenom och fyller ut och omvandlar till färdig prosa. När jag väl skriver skriver jag "färdigt" direkt med ordval, research etc. på plats och utan luckor. Jag förstår över huvud taget inte hur man kan separera de två skikten, "handling" och "språkdräkt" så att man tar ett i taget - jag är väl för mycket språknörd för det...
Med den här långa harangen menar jag förstås inte att göra reklam för mitt sätt! Det gäller att hitta det som passar en själv.
Det är så intressant att höra hur andra skriver, för det är verkligen olika.
När jag skrev "planlägga noga" så menade jag just det du, Stella, skrev om: att bestämma antal scener, deras vändpunkter, planteringar och allt vad det heter. Det skulle aldrig fungera för mig. Jag planerar ett ungefärligt antal katiptel från början, men det har hänt att jag måste ändra om en hel del. Jag skriver synopsis på ca ett halvt A4. Dessa har jag hållit mig ganska väl till, även om annat i strukturen har ändrats.
Jag skriver inte alls kronologiskt, utan ser det mer som att jag lägger grunder med vissa nyckelscener, det blir fler och fler av dessa och till slut har allt (förhoppningsvis) vävts samman. Tror inte att jag kommer att kunna skriva kronologiskt. Men jag tror att det ibland skulle underlätta på så vis att texten fick mera flyt - med min metod blir det ibland svårt att få ihop scenerna på ett bra sätt, och det blir en del att skriva om. Jag gör just det där att jag skriver de roliga scenerna först. Kan inte spara på sånt. ;)
Tidslinjer har jag arbetat med och det fungerar bra tycker jag.
Jag har också regeln att avsluta en roman innan jag börjar på nästa. Fast det är då första versionen som ska avslutas och ges till läsare, på det följer sedan bearbetningar, men medan jag väntar på feedback tillåter jag mig att arbeta på nytt/annat.
Om jag parallellskrev på för mycket tror jag inte heller att jag skulle färdigställa.
Även jag skriver texten sådan jag tänker mig att den ska vara från början, däremot lämnar jag ofta luckor för research. Fast det är faktiskt rätt dumt för researchen blir ofta surdegar som jag har svårt att motivera mig att ta tag i. :)
Jag har precis motsatt problem med researchen - jag tillåter mig att söka information på nätet direkt och så förlorar jag mig i alla intressanta fakta och distraheras från skrivandet... Fast jag tror ändå jag "måste" göra så, annars skulle jag inte få den saknade biten ur huvudet utan irritera mig på luckan i texten. Dessutom förändrar ju ofta den nya kunskapen resten av texten! Gör den inte det är risken att researchen bara verkar påklistrad och inte integrerad...
Men åh, ibland önskar jag verkligen att jag hade självdisciplinen att rycka ur internetsladden (ibland gör jag det också, om jag t.ex. bara ska bearbeta och inte behöver nya fakta). Inte så mycket för just researchens skull som för alla andra distraktioner på nätet.
Skicka en kommentar