Känner mig som en liten våt trasa idag. Har jobbat en stor del av helgen, men på grund av saker utanför min kontroll blir det som ska vara färdigt imorgon ändå inte klart i tid.
Jag har svårt med att göra folk besvikna och inte leva upp till förväntningar. Inte ens när det finns goda skäl känner jag att det finns ursäkter att svika.
Det är som att jag kan få lov att finnas på den här jorden bara under vissa förutsättningar: att jag ser till att göra människor glada, lever upp till deras krav och överträffar deras förväntningar. Annars... annars vet jag inte vad som händer. Men det är något som får mig att må dåligt i alla fall!
Nu finns det inte mer jag kan göra för att den här saken ska ordna sig. Jag skulle behöva ha magiska krafter för att fixa det, och tyvärr, några sådana har inte anmält sig. Ändå ältas det i mitt huvud, och jag är rädd att sömnen inte kommer bli den bästa i natt.
Om jag kunde lära mig, om jag kunde förstå... att ingen människa är perfekt, inte jag, inte någon annan.
Perfektion är tråkigt. Perfektion är förutsägbart. Perfektion är total kontroll. Men något inom mig eftersträvar det trots att det egentligen gör livet urtrist. Kontroll är väl trygghet, trygghet och makt. Jag har upplevt för mycket av otrygghet för att njuta av det oplanerade.
Fast just nu minns jag titeln på en bok av Gunnel Linde som jag tyckte mycket om när jag var yngre: Lita på det oväntade. Och så minns jag ordet som jag valde för 2009, det som jag inte vill avslöja...
Det får mig att tänka att människor kanske kan överträffa mina förväntningar: De kanske kan ha förståelse för att man inte kan förutse allt. De kanske kan se att ansträngningar har gjorts för att det inte skulle bli på det sätt som det ändå blev... Kanske.
Och jag ser att det inte bara är så att omvärlden har orimligt höga förväntningar på mig, utan jag har också, som det verkar, orimligt låga förväntningar på andra. Kanske för att inte bli besviken. Om man inte förväntar sig något har man ju inget att förlora.
Jo, det jag har att förlora är självrespekt. För när jag våndas över vad andra ska tänka och tycka om mig och mina göromål, och över att inte duga i deras ögon, nöts min självrespekt ner till noll.
Jag hörde en gång att depressioner grundas i att man förlorar sin självrespekt. Det tror jag kan stämma.
Saknar jag stolthet? Det är så svårt att vara stolt över sig själv när ingen har lärt en, men kanske kan det ändå gå?
Håll tummarna för mig när jag ska göra det här jobbiga. Att allt känns bättre inorgon när det otrevliga samtalet är avklarat. Att självrespekten finns kvar och att människor har visat sig vara... just människor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej Bobbi!
Jag håller tummarna för dig som du bad om i inlägget!
Jag känner igen mig fast samtidigt så märker jag att jag har ändrats lite. Det beror nog på att jag varit utbränd <(för ca 7 år sedan och sen var sjukskriven mer eller mindre i sju år). Igår ställde jag in två möten kommande vecka p g a att jag inte orkar och jag har ändrat min arbetstid på ett extrajobb jag har hela månaden: att jag vill sluta kl 15 istället för kl 17.30. Det gick de med på det, fast under motstånd. Men jag höll fast vid mitt behov. Jag känner att jag helt enkelt inte orkar och räcker till så mycket som jag vill,men det dumma med mig är att jag inte fattar det förrän jag står där i sista stund och inser att "Nej, detta går inte" och så måste jag ställa in. Det händer oftast i slutet av terminen, men nu har det hänt efter decembereländesmånaden.
Jag är lite stolt att jag kunnat ställa upp på mig själv så pass och fått loss ledig tid.
Jag håller tummarna och tänker på dig!
Tack för era tummar! :)
Med lite tur ordnar det upp sig under morgondagen.
Johanna: Förra året var jag sjukskriven ett par månader för utmattning, det hände då efter december... jag kom tillbaka till jobbet efter jul och upptäckte att jag inte kunde jobba längre, jag orkade bara inte. När jag blev sjukskriven blev jag bättre ganska snabbt, men jag känner hela tiden hur lätt det är att gå över egna gränser.
Att lära sig sätta tydliga gränser i tid är säkert en livslång uppgift - antar att det gäller som för allt annat att träna och träna... Inte lätt. Det låter jättebra att du kunde sätta gränser för din tid när arbetsgivaren var motsträvig!
Skicka en kommentar