Nehej, nu är det dags! Nu har jag hängt på Romanloppet och alla relaterade bloggar i - ja, det är nog sen förra sommaren nån gång - utan att kunna bestämma mig för om jag ska ha en egen blogg eller inte.
Jag har nog varit rädd för att jag ska skriva på bloggen i stället för på manuset jag håller på med. Och när jag började skriva mer på allvar förra sommaren kändes det som att jag inte ville prata (eller skriva) så mycket om det, ifall boken jag arbetade på inte skulle bli färdig. Men det blev den. Just nu ligger den hos ett förlag, har refuserats av två, och jag har skickat den till två nya idag.
Igår kväll satt jag och läste igenom noveller jag skrev förra gången jag ville satsa på att skriva, det var 2002, 2003 så där. De var inte speciellt bra. En av dem hade något visst, men ingen var ändå värd att gå vidare med. Hoppas det faktum att jag kan känna att de inte är särskilt bra betyder att jag har blivit bättre på att skriva! ^^
Men kanske är det alltid så där, att texten ändrar karaktär för en när den fått vila ett tag. Idag ögnade jag igenom manuset jag skulle skicka iväg och funderade på om det kanske behöver bearbetas ännu en gång. Plötsligt kändes texten en aning fånig. Men det är svårt att veta när det ska vara nog..!
Angående bloggtiteln: När jag läste japanska (det var ett infall jag hade för ett par år sen, jag läste en termin) skulle vi presentera oss, och jag sa mitt namn. Japanskaläraren rynkade på näsan och sa "Nej, så kan man inte säga om sig själv, bara andra kan kalla en så". Jag försökte förklara att jag faktiskt hette Bobbi Sand och att jag inte alls försökte tilltala mig själv Bobbi-san. Men nu gör jag det i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det där sista om Bobbi-san och Bobbi Sand var ju riktigt roligt. :-)))
Det där med att presentera sig kan vara svårt. En gång för många år sedan skulle jag som journalist göra ett litet reportage från en pingstkyrka, och jag skulle besöka deras gudstjänst. Jag var jättenervös - hade en massa fördomar om pingstvänner. Därför kom jag dit i absolut sista minuten. När jag hängt av mig jackan, hoppar plötsligt en man med en uppsyn som sa "frälst, frälst underbart frälst" fram, tar min hand och säger:
- Frid!
Utan att tänka mig för, svarar jag:
- Warholm!
Ögonblicket efteråt insåg jag att han naturligtvis inte hette Frid, utan han tillönskade mig Guds frid...
Ha ha vad roligt, båda era berättelser!!!
Skicka en kommentar