Kultur!

Jag har haft en riktig kulturhelg medan regnet har vräkt ner... Började i fredags med att se ett genomdrag (premiären är på fredag) av musikalen Jesus Christ Superstar. Sedan har jag varvat min tid mellan att skriva/redigera, läsa Brott av Karin Fossum, och kolla på film. Först Shelter regisserad av Jonah Markowitz på lördagen, sedan Totally Fucked Up av Gregg Araki på söndag morgon. Helgen avslutades med biobesök och XXY, en argentisk film av Lucia Puenzo på söndagkvällen.
Jag känner mig helt fullmatad med upplevelser, och undrar varför jag inte gör så här oftare - varför sitta av tid framför Fab 5 eller Singing Bee, när man kan se en helt underbar film eller läsa en bra bok? Eller skriva en, hehe.

Av de här upplevelserna var det XXY som grep mig mest. Filmen handlar om en pojkflicka i bokstavlig bemärkelse, Alex, som är en 15-årig hermafrodit. Filmen börjar med att Alex mamma bjuder hem en annan familj i vilken pappan är plastikkirurg. Det bakomliggande syftet är att han ska ta sig en titt på Alex för att det slutligen ska avgöras vilket kön Alex ska tillhöra (hen är uppfostrad som en flicka). Med sig har besökarna också sin son, som är ett par år äldre än Alex... Härifrån utvecklas resten av berättelsen, som jag inte vill avslöja alltför mycket om.
Huvudpersonen spelas helt suveränt av Inés Efron - Alex känns verkligen som ett mellanting mellan flicka och pojke. Berättelsen är full av dramatik och intressanta frågeställningar, och karaktärerna dröjer sig kvar länge efter filmens slut - speciellt huvudpersonen. Om du får chansen, se den!


Alex och hens pappa

Som sagt har jag också redigerat, och nu kommit till sidan 125 av 138. Jag har skrivit om en hel del, men har också några svåra partier kvar. Sen ska jag försöka se över alltihop en gång till, puh.
Frågar mig fortfarande: Är jag tillräckligt hård mot texten? Men det är väldigt svårt att svara på.
I dokumentären om David LaChapelle sa han något viktigt, där andemeningen var ungefär att det gäller att ha sin originalvision kvar, att inte låta den "snackas sönder" i en massa diskussioner, för då försvinner det energi från projektet. Det håller jag med om. Nu när jag bearbetar försöker jag därför hamna närmare min originalvision i stället för längre ifrån - som det lätt blir om man lyssnar för mycket på vad andra säger. Det känns bra. För om jag gör berättelsen så som jag tänker mig i mitt huvud - då är jag åtminstone nöjd med den, oavsett vad som händer sedan. Det är någon slags grundförutsättning... :)