Livspusslet

Jag tittade på svt-dokumentären Livspusslet. Den handlade om det nya arbetslivets förutsättningar och de krav som ställs på människor idag - krav som ofta kan tyckas komma från individen själv: Man arbetar på kvällar eller åker till jobbet på helgen trots att ingen beordrat en. Man förkovrar sig i sitt yrkesområde på fritiden. Gränserna suddas ut, och man känner ett inre tvång att prestera och arbeta mera.
Men när massor av individer ställer sådana krav på sig själva kan man fråga hur självvalt det egentligen är.

De avlutande orden i dokumentären var av Annika Härenstam, professor i arbetsvetenskap, och handlade just om att detta är ett samhällsproblem som man inte kan räkna med att finna individuella lösningar på. Det var skönt att höra - om än lite nedslående, eftersom hon också sa att det kan ta ett par decennier för ett samhälle att hitta nya strukturer. Hmm. Jag som behöver hjälp med det här nu! Det betyder nog att det inte finns så mycket annat val än att försöka hitta en individuell lösning i alla fall..!

Kanske är den omställning av samhället som skett de senaste 15-20 åren mycket större än vi kunnat ana? Jag menar då framför allt den omställning som den digitala informationsteknologin skapat. Man ser inte förändringen för att den sker rakt framför näsan på en. Nu är det möjligt för oss att kommunicera (som jag skrev om sist) dygnets alla timmar. Vi har också tillgång till all världens information - bara språket och ens egen tid sätter gränserna (och tidens gränser är vi ju många som inte riktigt tycks vilja acceptera). Och alldeles dessförinnan skedde den förändring av strukturerna som innebar att alla vuxna nu förväntas förvärvsarbeta på heltid.

Jag har hört så många säga att det inte egentligen är genomförbart, det vi håller på med (och försöker genomföra med bravur)... och jag tror verkligen att det är sant. Det är ett destruktivt förhållningssätt förklätt till självförverkligande.
Det svåra är bara att veta hur man sätter stopp för det.