söndag 4 januari 2009

Nostalgitripp del 2: Morrissey och andra fascinationer

Som en fortsättning på min påbörjade nostalgitripp lyssnade jag på The Smiths när jag gick till jobbet ett par dagar före julledigheten. The World wont listen – som var den andra Smiths-skiva jag köpte, våren 1989.

Från och till slår det mig hur mycket jag tycks ha formats av mitt ”förhållande” till min tonårshjälte Morrissey – en passion och romans som varade i mer än ett år (länge på den tiden) och gav mig mycket glädje, men också ack så djup djup vånda (vilket genererade en ändlös ström dagboksanteckningar, dikter, sångtexter och brev på dålig engelska).

Det jag funderar över är: Hur påverkas man av tonårstiden, av de passioner man upplever då, av den längtan man känner? Skapas det en mall för begär, en karta över vad som är åtråvärt, intressant och spännande – blir man präglad, så som djurungar präglas på den de tror är deras föräldrer?
Är jag på grund av min besatthet av Morrissey i tonåren för evigt dömd att falla för skumma, queera, androgyna, utlevande (och självupptagna) emokaraktärer? Går ränderna aldrig ur?


Morrissey med ränder

Morrissey är för mig en slashighetens urfader, en faghags/smygbögs våta dröm, som parade ihop sig själv med allt och alla: skådespelare (James Dean m fl), artister (T-Rex m fl), författare (Oscar Wilde m fl)… utan att rakt ut säga något mer om sin sexuella läggning än att den var, well, something completely different. Straight (nja), gay eller bi, det var whatever för mig, desto viktigare var att han påstod sig vara asexuell, för det passade mig bra…

Jag tecknade min önskedröm - en platonisk ménage à trois på promenad bland gravstenar (dem orkade jag inte rita) till tonerna av Cemetary Gates.

Även fast min besatthet försvann nästan lika snabbt som den startade under våren 1990 gör han sig påmind allt som oftast. Jag kan inte se ett avsnitt av Jeeves & Wooster utan att tänka på Morrissey, som ju gillade (gillar?) PG Wodehouse, och det får mig att le – Jeeves & Wooster är slashigt så det förslår (här och här).

När jag gjorde en bild av mina största fan girl-crushar såg jag till min förvåning att de såg nästan likadana ut, och det fick mig att fundera. Vad är sådana där bilder för något – drömbilder av karaktärer, var kommer de ifrån?

Varje gång jag fascineras av en sådan person är det som att titta på en karta jag redan försökt att följa ett antal gånger tidigare, för att hitta något jag inte vet vad det är. Och till viss del ser den där kartan likadan ut idag som när jag var femton år. Det förundrar mig, för det mesta i mitt liv har annars förändrats avsevärt!

Men startade det verkligen där? Med Morrissey? Eller skapades min matris långt tidigare?

Hm, retorisk fråga. För den där karaktären (som kanske har lite drag av arketyp/komplex?) fanns där tidigare. När jag var tretton såg jag en utställning av Nils von Dardel på Moderna Muséet i Stockholm, och se där, där var den: Den döende dandyn. En bild av den androgyna excentriska person som fängslade mig så…

Döende dandy

Och för ett par veckor sen kom jag på en annan referens: Skuggan över stenbänken (en bok av Maria Gripe) med den gäckande Carolin, som ibland mystiskt verkade uppträda som man ute på gatan utanför huset där huvudpersonen Berta bodde – en queer drag king/clown som fascinerade enormt (fast jag minns inte om man någonsin fick veta om det var Carolin…? Jag har inte läst/hört ett ord av den berättelsen sedan jag var runt nio, så förlåt mig om jag missminner mig hur den var!)
Jag ritade i alla fall Carolin med en blandning av upphetsning och skam, och med en känsla av hemlighetsmakeri.

Jag hittade inte de gamla teckningarna men jag minns Carolin ungefär som Rachael Stirling till höger på bilden (från Tipping the Velvet)…

Okej, det här är mina ganska obearbetade tankar kring tonårig kändisförälskelse och dess betydelse (för mig) - vilket gör mig nyfiken på andra, mer psykoanalytiska tolkningar av sådana fenomen... men några svar på frågorna har jag inte.
Kanske återknyter alltihop till en väldigt stark dröm jag hade som liten om en mystisk tvillingsjäl, en borttappad vän, som jag skulle kunna hitta om jag bara letade tillräckligt mycket?
Svårt att veta.

En sak är klar – Julen 1989 hade min bror hunnit bli en smula trött på The Smiths och Morrissey...

2 kommentarer:

Parallellen sa...

Vilken vacker tanke det där med en hemlig tvilling/borttappad vän.
Det fck mig att tänka lite grann på Mircea Cărtărescu. I en intervju i Babel, tror jag det var, berättade han om sin tvilling som mystiskt försvann när han var liten och som han fortfarande hoppas återfinna (trots det officiella beskedet då att tvillingen hade dött).

Bobbi sa...

Ja... den där drömmen var så stark när jag var liten att jag verkligen trodde att jag skulle ut och leta efter min vän/tvilling. Att jag skulle känna igen honom (för det var en han) när jag hittade honom någonstans. Det var både en tröst och en känsla av brist/saknad... nu tror jag att jag skriver om den personen i stället... men en del av mig kanske fortfarande letar. :)