
Omslagsbilden är tagen av Marcus Poll och modellen är Iazt (Joakim Holfve).
Om mitt skrivande och mina älskade karaktärer, om arbetet med att nå ut, och om pusslet för att få livet att gå ihop - så det finns kraft att skapa!
Coolast av alla var mina två styvkusiner. De hade getingstrumpbyxor och ballongkjol, eller skjorta, slips och kostym... eller var det till och med frackjacka? Den ena hade ljusbrunt hår och den andra mörkt, båda kortklippta i androgyna frisyrer. Och tjejerna var såå långa... så långa att de kunde bli tagna för killar på de klubbar de gick på. Det hörde jag de vuxna prata om, och jag förstod att de gick på ställen som var... queera. Ställen som jag i min småstads torftiga tillvaro bara kunde glömma... att ens drömma om. Jag vet inte hur mycket min fantasi har ändrat om de här sakerna, men en sak vet jag, och det var att de här kusinerna var way out of my league. Jag kände mig som Askungen där hon stod vid sitt fönster och tänkte på balen varje gång jag träffade dem.
Jag lärde inte känna dem särskilt väl, delvis på grund av att vi bodde långt ifrån varandra, och delvis på grund av min blyghet, men också för att vår sida av släkten hade en annan stämpel på sig, en stämpel som gjorde att vissa saker var och förblev onåbara. Så kändes det då.
Idag var vi på Mejeriet och kollade på Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio. Med sitt rättframma sätt, sin charm och sin queera framtoning påminde Nina Ramsby mig om min morfars släkt och mina coola kusiner. Som jag inte vet så mycket om numera. Men just då slog det mig att jag inte längre känner att sådana saker/personer är onåbara för mig.
Det kändes bra.
Han gav små handskrivna lappar som feedback, där stod sådant som att karaktärerna grep tag i honom, att språket levde. Det fick mig att längta efter att berätta mer, att vara helt ärlig i det jag skrev. Jag hade något jag ville säga till just honom.
Tyvärr finns min lärare inte kvar i den här världen längre. Annars skulle jag vilja berätta för honom vad han betytt, för mig och mitt skrivande. Jag skulle vilja visa manuset jag arbetar på just nu, som jag en gång läste upp en prototypversion av i novellform på en svenskalektion på folkhögskolan.
Efter den lektionen uppmanade han mig att gå vidare med texten, att skicka den till en tidning. Det var jag alldeles för rädd för på den tiden. För även om han godtog mig och det jag skrev, så visste jag inte hur det skulle bli om jag visade mina texter för någon annan. Det tog mig lång tid att komma dithän, men en första förutsättning var nog just att bli sedd och accepterad av någon som jag beundrade och respekterade så mycket.
Jag målade en tavla till Örjan, i mitt rum i stugan jag hyrde i närheten av skolan. Fast det fick han aldrig veta.
Från och till slår det mig hur mycket jag tycks ha formats av mitt ”förhållande” till min tonårshjälte Morrissey – en passion och romans som varade i mer än ett år (länge på den tiden) och gav mig mycket glädje, men också ack så djup djup vånda (vilket genererade en ändlös ström dagboksanteckningar, dikter, sångtexter och brev på dålig engelska).
Det jag funderar över är: Hur påverkas man av tonårstiden, av de passioner man upplever då, av den längtan man känner? Skapas det en mall för begär, en karta över vad som är åtråvärt, intressant och spännande – blir man präglad, så som djurungar präglas på den de tror är deras föräldrer?
Är jag på grund av min besatthet av Morrissey i tonåren för evigt dömd att falla för skumma, queera, androgyna, utlevande (och självupptagna) emokaraktärer? Går ränderna aldrig ur?
Morrissey med ränder
Jag tecknade min önskedröm - en platonisk ménage à trois på promenad bland gravstenar (dem orkade jag inte rita) till tonerna av Cemetary Gates.
Även fast min besatthet försvann nästan lika snabbt som den startade under våren 1990 gör han sig påmind allt som oftast. Jag kan inte se ett avsnitt av Jeeves & Wooster utan att tänka på Morrissey, som ju gillade (gillar?) PG Wodehouse, och det får mig att le – Jeeves & Wooster är slashigt så det förslår (här och här).
När jag gjorde en bild av mina största fan girl-crushar såg jag till min förvåning att de såg nästan likadana ut, och det fick mig att fundera. Vad är sådana där bilder för något – drömbilder av karaktärer, var kommer de ifrån?
Varje gång jag fascineras av en sådan person är det som att titta på en karta jag redan försökt att följa ett antal gånger tidigare, för att hitta något jag inte vet vad det är. Och till viss del ser den där kartan likadan ut idag som när jag var femton år. Det förundrar mig, för det mesta i mitt liv har annars förändrats avsevärt!
Men startade det verkligen där? Med Morrissey? Eller skapades min matris långt tidigare?
Hm, retorisk fråga. För den där karaktären (som kanske har lite drag av arketyp/komplex?) fanns där tidigare. När jag var tretton såg jag en utställning av Nils von Dardel på Moderna Muséet i Stockholm, och se där, där var den: Den döende dandyn. En bild av den androgyna excentriska person som fängslade mig så…
Döende dandy
Och för ett par veckor sen kom jag på en annan referens: Skuggan över stenbänken (en bok av Maria Gripe) med den gäckande Carolin, som ibland mystiskt verkade uppträda som man ute på gatan utanför huset där huvudpersonen Berta bodde – en queer drag king/clown som fascinerade enormt (fast jag minns inte om man någonsin fick veta om det var Carolin…? Jag har inte läst/hört ett ord av den berättelsen sedan jag var runt nio, så förlåt mig om jag missminner mig hur den var!)
Jag ritade i alla fall Carolin med en blandning av upphetsning och skam, och med en känsla av hemlighetsmakeri.
Jag hittade inte de gamla teckningarna men jag minns Carolin ungefär som Rachael Stirling till höger på bilden (från Tipping the Velvet)…
Okej, det här är mina ganska obearbetade tankar kring tonårig kändisförälskelse och dess betydelse (för mig) - vilket gör mig nyfiken på andra, mer psykoanalytiska tolkningar av sådana fenomen... men några svar på frågorna har jag inte.
Kanske återknyter alltihop till en väldigt stark dröm jag hade som liten om en mystisk tvillingsjäl, en borttappad vän, som jag skulle kunna hitta om jag bara letade tillräckligt mycket?
Svårt att veta.
En sak är klar – Julen 1989 hade min bror hunnit bli en smula trött på The Smiths och Morrissey...
Blog: |
Bobbi-san |
Topics: |
skrivande, berättande, manusarbete |