Jag är skillnad på Kapitel 1

Den som är nyfiken på vad jag skriver kan kolla på Kapitel 1, där finns tre kapitel av mitt bokmanus Jag är skillnad. Mer kommer efter hand!



Omslagsbilden är tagen av Marcus Poll och modellen är Iazt (Joakim Holfve).

In i mörkret

Jag känner igen det så väl, ändå blir jag lika överraskad varje år av nedstämdheten som kommer med hösten. Nu gäller det att hålla ut, att stålsätta sig, hoppas på placebo- eller verklig effekt av vitaminerna som jag snart, mycket snart ska införskaffa på närmaste hälsokost/apotek. Jag kanske verkar gilla mörker men riktigt så är det inte.

Jag vill skriva men jag hinner inte. Eller, jag kan inte koncentrera mig. Jag väljer bort det, visst är det så. Att börja på en ny roman när jag har två på vänt är inte lika lockande som när allt var ett blankt blad. Men något fattas mig när jag inte skriver. Jag har bloggat så mycket på Transcenders, känns som jag vrider mig själv ut och in. Vet inte om det är rätt väg jag går. Just nu vill jag mest av allt gömma mig i en grotta (fast den ska vara ljus) med bara människor som känner mig och där offentlighet i form av webbnärvaro är en oupptäckt storhet. Just nu känns det som att jag inte orkar. Hur orkar folk?

Pendlar

Ja, så svänger pendeln och allt känns betydligt bättre.
Jag har lagt in en ny intervju på Transcenders, den här gången med filmskaparen Tove Pils, om hennes spännande projekt PUSH ME.

I helgen ska jag ta det lugnt, äta god mat och umgås med släkt, läskiga typer och pumpagubbar.

Sedan nya tag. Tror jag ska låta mig inspireras av NaNoWriMo även om jag inte ska delta, och kanske börja "smygskriva" lite på nästa projekt. Längtar så efter att arbeta på något nytt, något som inte tragglats och malts sönder och skärskådats in i minsta detalj. Det är ren lyx det!

Slagg

Precis när jag höll på att misströsta totalt om allt och alla kom ett litet bra mail. Det var en av fyra saker som jag väntade på. Känns en liten smula bättre.

Ska åka till stuga i helgen och det ska bli så skönt. Jag är utarbetad som vanligt, förvirrad och ältande, och jag hoppas på att den fria, friska luften där ska rensa ut slaggprodukterna från hjärnan. Vi får se.

Tre ex av Tatuerade tårar har jag skrivit ut och ska lämna till betaläsare. Behöver verkligen feedback.
Nu ska jag se om jag orkar städa lite och packa.

Ett experiment

Jag hatar att vänta. Väntande gör mig olustig och rastlös. Kanske för att det känns som jag inte har kontroll när jag väntar på någon annan. Jag är i den personens händer. Och i stället för att se ovissheten som neutral tänker jag att tystnad från någon beror på att personen ångrat sig, inte vill svara eller nåt sånt.

Behöver kanske träna på att klara ovisshet, att vänta utan att döma och att låta bli att sia om en framtid som jag ändå inte vet nåt om. Det är svårt. Men det är ett onödigt, energikrävande martyrskap att ta ut negativa saker i förskott - särskilt som farhågorna för det mesta inte besannas.

Hoppas att de jag väntar på snart hör av sig. (Det är inte något förlag kanske jag ska klargöra, utan handlar om andra grejer.) Hoppas att jag snart återfår samma känsla som jag hade i lördags då jag flängde genom stan på cykel alldeles hög av roliga tankar och idéer. Hoppas att jag känner mig full av kraft och tillit. Den behöver komma inifrån och inte bara eldas fram av vad andra säger och gör.
Det är ett livslångt projekt det där.
Men alltihop kan ses som ett experiment, och det lättar när jag tänker så. Varför inte experimentera? Det kan misslyckas och det kan lyckas, men om jag inte provar händer ingenting.

Ny transcender: Karl Enn Henricsson

En intervju med författaren till Rigora och jag, Karl Enn Henricsson, finns på Transcenders.

CreateSpace

Sitter och kollar in CreateSpace, en sajt där man kan publicera böcker för print on demand (som på Vulkan) och för Kindles e-boksläsare. Verken kan sedan säljas på Amazon.com.
Det är lite trixigt att räkna ut vad priserna blir, men om jag inte räknar helt tokigt verkar det ganska lovande. Undrar om man kan/om det är värt att publicera en bok på ett annat språk än engelska? Har för mig att man får betala tull när man beställer från Amazon.com till Sverige.

Värt att kolla upp vidare i alla fall!

Nya planer

Igår fick jag ett väldigt bra besked. En bild jag har hittat på nätet får jag lov att använda på ”omslaget” till Jag är skillnad, när jag lägger ut den på Kapitel 1. För det har jag bestämt mig för att göra. Jag är lite trött på att hålla på och skicka till förlag och därför är det dags att prova nåt nytt!

Läs mer på Transcenders!

Darlings

Sitter och väntar på en grej och nojar mig lite i traditionell anda.
Mycket roligt är på gång den närmaste tiden. Jag ska intervjua några personer för Transcenders. Jag ska se en film på mitt favvoställe Kontrapunkt. Jag ska ha möte på Selfmade. Jag ska ta mig iväg till en plats där (kanske) min målgrupp finns och se om jag vågar möta den. :) Jag vill egentligen inte tänka på allt som händer för då blir det lätt oöverstigligt..!
Men det känns bra och spännande.

Snart börjar NaNoWriMo och jag hade hoppats att jag skulle kunna vara med i år, men det kommer inte att gå. Jo, om jag inte har en ambition att uppnå 50000-ordsmålet förstås. Men då vet jag inte varför jag skulle delta...!?
Jag är nästan framme vid att kunna påbörja manus nummer tre, men det går ändå inte. För jag måste arbeta med synopsis den här gången. Jag måste planera och reka och pussla innan jag kan börja skriva. Det blir en ny upplevelse. Som jag fasar lite för, faktiskt. Men kul också, att göra på ett annorlunda sätt.
Ska några andra romanlöpare delta i NaNoWriMo?

Igår satt jag och tänkte på begreppet kill your darlings, och på hur Tatuerade tårar liksom förkroppsligar det. Hela den idé jag från början byggde på har jag tagit bort. I senaste redigeringen försvann de sista små resterna. För så fort jag kom till de partier där jag försökt trycka in den "gamla" storyn kändes det obekvämt att läsa. Så jag strök bort dem.
Manuset är nåt helt annat än jag tänkte från början, men det känns okej. Döda älsklingar måste man ibland. Jag tror jag blivit bättre på det efter hand, för i senaste redigeringen av Jag är skillnad ändrade jag också på en grej som varit en sådan, ett berättartekniskt grepp.

Jag börjar lita mer på den känsla jag får när jag läser manuset: När det känns krystat eller jobbigt att läsa, då behöver nånting ändras. Då spelar det ingen roll om jag hade tänkt att det skulle vara så. Då är det fel.
Men det kan vara väldigt jobbigt att ändra på grejer. Att erkänna: Jag tänkte fel från början. Det blev inte bra.

Utmanad

Jag blev utmanad av Malin för ett tag sedan. Har inte hunnit svara på frågorna förrän nu, men here goes!

1. Har du ett skrivarschema? Typ varje dag en timme mellan 7 och 8 eller skriver du sporadiskt?
Jag lider av manoskrivitet! Ett "skrivskov" kan vara allt från ett par veckor till ett par månader. Då vill jag inget annat än att skriva och gör det så mycket jag kan. Däremellan kan det gå veckor då jag inte öppnar manusen. Det fungerar inte för mig att skriva kortare stunder, utan jag måste ha tid att komma in i det helt och fullt.

2. Får du inspiratonsbrist i bland eller aldrig, snarare tvärtom?
Jadå, det händer. Mest om jag har jobbat för hårt ett tag.

3. Har du fler skrivprojekt på gång samtidigt? Typ en deckare, några noveller och kanske någon barnbok eller dylikt?
Jag har två romanmanus igång, försöker hålla mig till dessa två, och inte tänka för mycket på det tredje som ligger och pockar på i bakgrunden...

4. Hur många "verk" har du fått klart och skickat in till något förlag?
En roman.

5. Hur många gånger har samma bok du skrivit blivit refuserad? Fick du i såfall konstruktiv kritik tillbaks?
På rak arm vet jag inte hur många gånger, men det närmar sig nog tio-strecket! Har fått två lektörsutlåtanden och några mail med kortare kommentarer.

6. Får du dåligt samvete om du inte skrivit på några dagar?
Nej, men går det lång tid känns det jobbigt. Det är inte dåligt samvete utan snarare ett ouppfyllt behov.

7. Varför skriver du?
Jag känner mig hel när jag skriver.
Jag vill berätta saker.

8. Har du någonting publicerat som man kan få läsa?
Jag publicerar ibland utdrag på min andra blogg Transcenders, bl a här och här.

Nästan

Nä, helt färdigt var det inte. Men nästan!

Skönt med ett kort manus i alla fall - det tar inte mer än en eftermiddag/kväll att läsa igenom det. Vilket jag förstås har nojat mig över tidigare, att det skulle vara för kort. Men jag tror att det är ok.

Om jag orkar lite senare i kväll ska jag göra en del av ändringarna jag kom fram till behövdes. I helgen ska jag försöka hinna åka och reka lite i en stad här i närheten, som en av huvudpersonerna kommer ifrån. Det är den sortens research jag sparat till sist. Skönt att det äntligen är dags att göra även den, för det betyder ju... att det närmar sig!

Utskrivet

Har nyss skrivit ut ett ex vardera av Tatuerade tårar och Jag är skillnad. Den ena ska jag själv läsa igenom och den andra ska någon annan läsa eller åtminstone skumma igenom.

Har fått för mig att jag kanske är klar med utkastet av Tatuerade tårar, men om det är så eller ej kommer genomläsningen på papper att utvisa. Det är annorlunda att läsa en berättelse på papper än på skärm i ordbehandlingsprogrammet.
Jag har inte gjort så mycket ändringar i den här redigeringen som jag trodde att jag skulle göra, så jag får se hur det känns att läsa igenom den. Det här manuset har bråkat och inte velat lägga sig tillrätta, så lite nervöst är det. Men om det känns bra nog är det dags att lämna det till någon annan som ska läsa. Tänker börja med K. Hon är bra på att ge feedback och har dessutom yrkeskunskaper som kan vara till hjälp.

Tid och ro

Den här helgen sitter jag inne och skriver. Utanför är det vacker höst, och utan att behöva gå ut anar jag hur frisk och klar luften är.
Att skriva igen känns helt fantastiskt - som att komma hem. Jag har saknat det, men det är först nu som ron har återkommit tillräckligt för att jag ska kunna sitta ner och koncentrera mig. För det kräver skrivandet, tycker jag. Koncentration och tid. Man kan inte bara prata om att hålla igång och pressa ur sig ett visst antal ord per dag.
Det är ett mentalt tillstånd att gå in i. Finns inte lugn och ro, finns inte tid, går det inte ens att ta det steget. För mig.
Men nu. Har jag tid och ro. Och det känns bra!

Hinna känna längtan

Idag har jag en sån där dag när tankarna snurrar och ingenting vill lägga sig till ro. En sån dag när jag inte kan bli nöjd med mig själv och det jag gör. När jag inte kan koncentrera mig. Energin förvinner, går till tankeverksamhet som leder ingenstans.

Eller, som leder till tanken att det inte tjänar någonting till det jag gör, att jag kämpar förgäves... Då vet jag att jag har arbetat, och framför allt, tänkt, för hårt. Då förstår jag diskussionen om "egot" som bara vill ha mer och mer. Förstår tanken om att strävan är det som gör en olycklig. Men att sluta sträva... det går ju rakt emot allt som uppmuntras, allt som "alla" säger att man ska göra. Hmm.

Jag vet att jag har för mycket när jag börjar tänka en massa på vad jag ska göra i stället för att göra sakerna. Jag skriver listor. Ofta samma saker, flera gånger, i listor på olika ställen, i olika filer, i anteckningsblocket... Just när jag skriver ner dem känns det som jag har kontroll. Men sen ska sakerna göras också. Eller?

Nä, kanske inte. Nu pressar jag mig för hårt. Det är de här tankarna och känslorna ett tydligt tecken på. Kanske ska jag inte göra det jag hade tänkt. Kanske ska jag göra nåt helt annat. Se en film eller nåt.

Eller så ska jag göra något som visserligen står på mina listor, men bara för att jag faktiskt längtar efter det. Jag måste ju hinna känna längtan. Om allt bara är prestation och press... då blir det inte roligt. Jag dras med i ett tempo jag inte klarar av. Visst är det härligt att få saker gjorda... men för vems skull ska jag göra dem egentligen? För vem ska jag vara duktig?

Skapa är det bästa jag vet. Jag är väldigt orättvis mot mig själv om jag pressar mig så hårt att det slutar vara kul.

Nya varv

Att säga att jag är trött är ett understatement. Har oroat mig för mycket idag över saker och ting, och det gör mig alltid trött. Tror att jag (som vanligt) använt lite mer energi än vad jag egentligen har. Brukar tyvärr inte upptäcka det förrän efteråt.

Jag är skillnad har vilat i flera månader. Men nu har jag börjat läsa den och - jag vet inte riktigt om jag ska reagera med glädje eller fasa - upptäckt att den behöver redigeras mer. Trodde aldrig att jag skulle orka ge mig på det manuset igen, men nu undrar jag om jag ändå inte ska ge det "sista stöten". Det blir antagligen det sista arbete jag lägger ner på det. Men det finns en del uppenbara grejer att åtgärda som kanske inte ens kommer ta särskilt lång tid. Så jag tror det är värt att göra det. Ska låta lite fler läsa också efter det. Sen får vi se.

Tänker mycket även på Tatuerade Tårar och vad jag kan göra med berättelsen, eftersom jag inte blir nöjd med den. Har kommit fram till att jag antingen behöver låta fler karaktärer komma till tals, eller byta till tredjepersonsperspektiv. Eftersom den är skriven i första person blir det luckor i berättelsen där mina två huvudkaraktärers ögon inte räcker till. De ser ju inte allt, och vissa saker som händer utanför deras perception är viktiga för berättelsen. Vet inte vilken av lösningarna jag ska välja än dock.

Ett tredjedels år

Jag är i chock över hur snabbt de senaste fyra månaderna förflutit. Kanske är det så det blir när man har fullt upp och mer därtill med praktiska göromål. Ändå har jag lite svårt att greppa att ett tredjedels år kan slinka förbi så fort.

Nu har jag i alla fall en ny utsikt, och i takt med att nya lägenheten kommer i ordning hoppas jag att jag kan återgå till mitt skrivande. Med undantag för några dagar, när jag gick igenom ungefär hälften av Tatuerade Tårar, har jag inte hunnit skänka mina manus mer än sporadiska tankar.

Troligtvis kommer jag fortsätta ligga ganska lågt på den här bloggen, eftersom jag prioriterar Transcenders, men jag ska försöka rapportera lite då och då.

Tävling

Skrivpuffs sommartävling, där man kan vinna en kurs om egenutgivning låter intressant tycker jag. Är det någon annan romanlöpare som har tänkt att delta?

Ser tillbaka

Jag har suttit och läst igenom gamla blogginlägg. Oj, jag visste inte att man kunde bli så nostalgisk av det. Läser bakåt och tänker "var det bara ett halvår sen"... Det har hänt så mycket den senaste tiden att det känns som en jättelång tid. Jag har fortfarande mycket framför mig, men jag hoppas att jag ska orka och hinna skriva. Jag saknar det mycket, det är så vilsamt att fly verkligheten på nåt sätt... Och verkligheten har det varit på tok för mycket av den senaste tiden skulle jag vilja säga.. ;)

Skriver!

Haha, jag är så glad så jag nästan skrattar. Jag skriver på Tatuerade Tårar igen! Har redigerat och läst fram till hälften, och gör anteckningar om vad som kan bearbetas. Och den är alls inte särskilt dålig, om än långt ifrån klar... Jag ser i alla fall mycket tydligare nu vilka partier som behöver bearbetas, så en paus har nog varit bra.
Vet inte om det här varar, men jag är glad i alla fall.

Ett hus att skriva i

Igår satt jag och funderade lite på min framtid och vad jag hade för drömmar. Den tedde sig ganska grumlig, framtiden, men en sak kände jag att jag önskade: Ett litet hus, att sitta och skriva i. På en avlägsen plats, där bara vinden skapar ljud, förutom kanske mitt sällskaps tassande steg nånstans i bakgrunden.

Men jag skriver inte. Jag bloggar en hel del, för att få igång min nya Transcenders-blogg - visserligen ett slags skrivande, men det blir inget skrivet på mina manus. Det är Tatuerade Tårar jag ska ta tag i, redigera första utkastet... Har fått en del feedback från min första läsare och vet flera saker på rak arm jag skulle kunna sätta igång med. Men ron vill inte infinna sig. Kanske ska jag fortsätta vänta, tills själva livet lugnar ner sig. Ja, det måste jag väl, jag kan ju ändå inte forcera skrivandet, det funkar inte. Men kanske i det här läget behöver jag något som kan få mig att komma in i det igen. För det kan också vara rogivande att skriva.

Tänkte på min planerade nästa berättelse som jag funderade ut synopsis till i julas. Det verkligen kliade i fingrarna efter att sätta igång, då. Men så ville jag bli klar med Tatuerade Tårar innan jag påbörjade något nytt. Känner en vag längtan efter det nu, efter karaktärerna och deras galna resa. Tanken roar mig. Men det känns avlägset, hela skrivandet känns avlägset.

Så klart ska jag börja igen. Mitt liv har faktiskt gett mig nytt stoff till Tatuerade Tårar. Men om det blir under sommaren eller senare får vi se.
Jag fick en ny refusering av Jag är skillnad helt nyligen, tacksamt nog med lektörsutlåtande. Det stod många intressanta saker i det - de flesta sådana som jag själv redan funderat över. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem, för att åtgärda dem skulle nog betyda att skriva om en stor del av boken. Det tror jag inte att jag kan göra.

Jaja, vi får se vad som händer. Jag får lita på det oväntade så länge.

Sara Lövestam vann Bok-SM med Udda!

Ja, old news kanske, jag är inte så bloggaktiv just nu, men jag tycker det var jättekul att Sara Lövestam vann Bok-SM med sin Udda! Det var den enda bok jag läste hela av på Kapitel 1. Den andra jag läste allt som fanns av var Dansa Barfota, men den tävlade inte i Bok-SM sedan (vad jag såg).
Grattis Sara!!!

Transcenders

Jag har startat en ny blogg - Transcenders - som handlar om identitet, skapande och gränsöverskridande. Och subkulturer. Och mina berättelser. ;)

Själva skrivandet kommer jag att fortsätta skriva om i den här bloggen. När det kommer igång igen! :)

Nya ord

Passitiv- Att vara passiv på ett positivt sätt, som t ex när man fikar. Passivitet brukar ju räknas som något negativt, men passitivitet är bra och ska prioriteras!

Improvera - Något improveras när det förändras till det bättre av en slump eller på ett improviserat sätt. Många innovationer är egentligen improveringar.

Tillbaka?

Idag har jag öppnat dokumentet med Tatuerade tårar, och till och med gjort några små ändringar i det! Kanske är stiltjen och den totala ordtorkan över nu? Jag hoppas i alla fall på det. Jag läste en del, och kände att det var inte så dåligt. Som jag trodde. Faktum är att jag gillade det. I och för sig läste jag bara början, och den brukar jag tycka om - problemen kommer längre fram i manuset. Men ändå. Det kändes bra. Jag kanske är tillbaka nu!? :)

Länge sen jag skrev...

Det riktiga livet tar upp all min tid och energi. Det finns något bra i att det rör på sig i livet, även om en del av det som händer är jobbigt. Men jag hinner och orkar inte skriva alls. Alla "grand plans" är för närvarande skjutna på framtiden. Fast de kommer väl och knackar på igen, hoppas jag.

Det närmaste jag kommit mitt eget skrivande den senaste tiden är att jag lärt känna en person som påminner mycket om en av karaktärerna i Tatuerade Tårar. Den erfarenheten kan komma till pass när jag ska börja bearbeta manuset igen. När det nu kan bli.

Förrförra veckan fick jag också besked från Stora Förlaget, vilket jag väntat på i fyra månader - tyvärr var det inte positivt. Det var dock intressant, ändå. Eftersom de (få) kommentarer jag fick pekade mot att jag måste leta efter ett mindre, mer nischat förlag. Det positiva var att de trots allt tagit sig tid, läst och funderat ännu en gång. Men synd att resultatet ändå blev ett nej!

Nu tänker jag dyka ner under ytan igen. ;)

Toppar & dalar

Ja, mitt liv är som att åka berg-och-dalbana just nu. Det är mycket ups and downs. En del närmast underjordiska.
Men också bra saker. Jag har mailat sammanfattningar på mitt manus till några förlag och fått bra respons. Jag har haft ett kanonmöte på Selfmade. Jag planerar en sak som kommer att bli väldigt rolig att genomföra, som har med boken/böckerna att göra... mer om det kommer inom de närmaste veckorna. Jag ser allt mycket tydligare framför mig, vad jag ska göra, hur jag ska gå till väga. Det är som ett stort husbygge som jag just har börjat sätta grunden till!

I morgon ska mitt band spela på Pub Anchor i Stockholm, det ska bli kul också. Vi ska packa oss alla fem i en bil tillsammans med gitarrtoppar, cymbaler/stativ och instrument, och antagligen lyssna på dödsmetall en stor del av vägen. Well, livet kunde vara värre. Or so it seems.

Nu ska jag gå och prova kläder.

Platsbrist

Det finns inget utrymme i min hjärna, just nu, till någon fantasi.
Mina karaktärer sover och väntar på bättre tider.
Jag sover inte, jag skriver dagbok.

Vi ses.

Mot all förmodan

I morse vaknade jag upp, efter några timmars för kort sömn, såg mig omkring och kände att saker och ting ändå landade ganska bra. Jag gjorde mig inte illa på världen.
Hela dagen har jag fortsatt vara glad. Jag börjar nästan undra om det är nåt skumt. När kommer bakslaget?
Kanske har det bara varit så pass jobbigt nu under en lång tid att jag liksom inte orkar längre. "Äh skit i det!" Släpper det ett tag, och till min förvåning verkar bekymren lyfta och segla iväg över hustaken som en gasballong... Vaddå? Har det jobbiga varit att hålla i snöret? Jag som trodde det var en tyngd som drog ner mig!

Nåväl.
Känslor är inte till för att stanna. De böljar och passerar.
Just nu känns det bra.
Och det känns bra.

Smörjiga tankar

I den bästa av världar:

- Skulle man genom exempelvis en blankett till Försäkringskassan kunna ansöka om att gå i ide sisådär en två månader. Allt i livet skulle pausas och ett meddelande i stil med flyttkort skulle skickas ut till myndigheter, vänner och bekanta samt till andra berörda.
- Skulle man kunna byta ägare, som en restaurang eller affär. "Bobbi har stängt för renovering. Kommer att öppna igen i ny regi och ny skepnad i juni! Väl mött då!"
- Skulle man kunna få framtiden till påseende i säg, tre veckor, med full ångerrätt om den inte var till belåtenhet.
- Skulle ett program likt office-assistenten, fast i form av en livs-assistent, dyka upp och se till att man inte gjorde vissa grejer/tänkte vissa tankar/kände vissa saker, utan bara automagiskt ändra det till "det rätta", så som Word ändrar oxå till också.

(Se också Gunnar Ekelöfs "sonatform denaturerad prosa" för en mer detaljerad beskrivning av ett slags känslotillstånd som tycks mig vagt bekant.)

Fast office-assistenten är ju sjukt irriterande. Och det jobbiga i livet gör ju i alla fall att man känner att man lever.

Febertristess

Jag har varit sjuk i tre dagar. Med lite tur håller det på att ge sig nu. Febern är borta - bara huvudvärken och illamåendet är kvar att bekämpa!
Jag har i alla fall orkat höra på musik medan jag var sjuk. Mina gamla Morrissey-singlar dök upp i en bortglömd hylla och jag lyssnade på b-sidorna. Och sen på Elliott Smith och Lars Winnerbäck och lite mera Smiths. Ja... lite nostalgi. Och Panic at the disco.

Annars har jag inte gjort mycket.
Min man har läst klart Tatuerade Tårar och gett mig feedback. Som jag ska ta tag i när jag blir lite piggare. Det är bra att ha fått några trådar att dra i.

Kollade på Fyra bröllop och en begravning också. Efter det tänkte jag kolla på Tro, hopp, kärlek men då orkade jag inte med mera romantik.

Send me the pillow,
the one that you dream on,
and I'll send you mine

Vår och en massa annat i luften

Jag vaknade tidigt och kunde inte riktigt somna om. Försökte få en glimt genom gardinen för att avgöra om det fina vädret från igår höll i sig, men det gick inte att se. Nu sitter jag vid datorn och konstaterar att det än så länge inte är en sådan vårdag som igår, men att det ändå känns som vår utomhus. Nu går den inte att stoppa, inte att backa. Den är här.

Nästa vecka är påskveckan och jag ska åka till Öland med min familj. Det finns få platser som är så rogivande som norra Öland, och jag längtar verkligen. Har inte varit där sen i höstas.
Min nästa bok kommer delvis att utspela sig där.
Jag tror inte att jag kommer att börja på den ännu på ett tag. Det är för mycket i mitt vanliga liv. Jag och min kollega har en del svåra beslut att ta för vårt företags räkning. Och på fritiden händer det mycket som jag faktiskt vill vara med på, som jag prioriterar högre än att skriva just nu. Ibland har jag kanske skrivit för att få uppleva vissa saker genom karaktärerna i mina berättelser, men plötsligt tillhandahåller verkligheten en massa upplevelser irl... och dem kan jag inte tacka nej till. Och så är det det där nya stället jag går till, en plats där människor möts som arbetar med projekt och idéer, där man får rådgivning och tillgång till nätverk. Jag pratar med dem om Jag är skillnad, om strategier och tankar, och det känns skönt att driva det framåt. Samtidigt gör det att det blir ännu mindre tid till, och fokus på, själva skrivandet. Men jag vill få ut mina böcker också, inte bara skriva dem.

På gång

Jag har precis varit och fikat med en tjej som driver ett annat bokprojekt. Kul att utbyta erfarenheter och tankar. Tidigare i veckan pratade jag i telefon med en kille som gjort resan att ge ut en bok på eget förlag. Det var intressant att höra mer om vad det innebär.
I måndags träffade jag en liten grupp med folk som gav mig feedback på mina idéer kring Jag är skillnad. Peppande! En del människor är sådana att de får allting att låta enkelt, och jag gick från mötet med den känslan. Skulle vara skönt att stanna där, i känslan av att det inte är så svårt att genomföra saker.

I morgon ska jag skriva ut ett ex av boken och låta min vän med de långa ögonfransarna läsa. Det är lite oroligt. Men också spännande.
Jag börjar bli trött på att vänta svar från de förlag jag har manuset ute hos. Vill att något ska hända!

Fullt upp

Well klockan är 22.16 och jag har just recenserat Capote på gayfilmsbloggen.

Det har varit en lugn men ändå händelserik helg. Mycket facebookande och youtubande har det blivit, men jag har också hunnit med fika (två gånger), biblioteket, scifi-mässa, filmtittande och som sagt, recension. Nu ska jag sätta mig och göra lite research för en persons räkning om rådgivning/infomaterial kring transsexualitet. Vart vänder man sig som väldigt ung transperson och vad finns det för stöd och infomaterial för föräldrar? Om någon känner till organisationer, bra böcker eller annat material i ämnet, tipsa mig gärna. Det funkar inte med bloggar för de/n som ska ta del av det här har inte tillgång till internet. :(

Skrivit har jag dock inte gjort. Pausen består. Men det får vara som det är med det.

Sydamerikanska filmer

Har just sett Glue... en argentinsk film om några tonåringar. Den var bra! Det tycks vara nåt särskilt med sydamerikanska filmer (i alla fall de få jag har sett). Kanske ljuset, färgerna? Kanske att de är på allvar: inget skämtas bort. Soundtracket med Violent Femmes gjorde inte saker sämre, inte Inés Éfron heller. Hon är så cool!
Apropå argentinska filmer ser jag jättemycket fram emot Lucía Puenzos nya, El Nino Pez (Fishchild). Hennes XXY var så bra! Och Inés är med i den nya filmen precis som i XXY.


Inés Éfron

Ser an

Jag har varit väldigt trött de senaste veckorna, tröttare än vanligt, om det nu är möjligt... Men i kväll har jag haft lite ork. Jag har tittat på synopset till Isa & Rufus och känt ett stråk av lust. Inte tillräckligt för att börja skriva, men för att kunna andas ut i vetskapen om att inspirationen nog återvänder.
Mannen läser Tatuerade tårar och medan han gör det skänker jag inte manuset en tanke. Jag väntar på att få höra vad han säger.

Jag har pratat med en jättetrevlig tjej som arbetar i ett projekt-som-stöttar-folk-som-har-idéer och där finns kanske möjligheter till ett visst stöd om jag väljer att ge ut min bok själv. Jag har inte bestämt än hur jag ska göra, men det känns skönt att veta att sådant finns. Jag måste inte bli utgiven på ett existerande förlag, jag kan kanske starta mitt eget - jag är bara lite rädd för allt arbete det skulle kunna innebära (pga redan överutnyttjade resurser). Men det skadar ju aldrig att reka möjligheter.

Annars ägnar jag mig åt musiken ett tag. Mitt band ska ha spelning på fredag i Malmö och jag har skrivit tre nya texter. Det känns bra eftersom jag har haft skrivkramp så länge på den fronten att jag nästan ville ge upp.

Nu är det bara att vila. Att låta huvudet bli tomt på kvällarna i stället för att fylla det med en massa snurrande tankar.
Jag längtar till Öland, till lugn och ro.

Cam

Jag är så frälst i Cam Archer (som gjort Wild tigers I have known och kortfilmerna Bobbycrush och Godly Boyish). Jag vet att han håller på med en film nu som heter Shit Year: the unfinished business of my life och jag hoppas verkligen att den blir lika bra som de andra - och att den blir färdig snart!
På hans egen sajt (som påminner mig om Becks hemsida från nittiotalet, haha) finns massor av häftiga foton, lika suggestiva, vackra (och ibland obehagliga) som filmerna. Man kan också kolla på hans musikvideor, med bland andra Xiu Xiu och Emily Jane White (fast de tar lite lång tid att ladda, så YT är ett bättre kort). Ja vad mer ska jag säga? Cam Archer YOU ROCK!!!



Cam Archers video till Emily Jane Whites Wild tigers I have known

Lika som bär?

Kom på att jag själv såg ut ungefär sådär en gång i tiden. Go me (jaja, you wish)!


Heh jag vet... superfånigt. Men måste ju muntra upp mig med nåt. Ok. Haha.

Problem

Det roliga först: Christian Berg från Kite/Strip Music/Yvonne ser i den här intervjun exakt ut som jag tänker mig att Micki i Tatuerade tårar ser ut! Han har bara luggen åt andra hållet, och så är ju Micki lite smalare (!).

Sedan det tråkiga: Vad gäller Tatuerade tårar så har jag minst sagt en del bryderier kring det manuset just nu (och som vanligt). Jag har nyligen försökt att läsa igenom det första utkastet (som jag i förra veckan beslöt skulle vara redo för genomläsning av någon annan, dvs min man). Jag kom till ungefär hälften, och under vägen hördes en röst som gick från svaga viskningar till allt högre rop, och den sa:
Det här fungerar verkligen inte!
Det spretar. Det är hattigt. Det är osammanhängande.

Jag försökte låtsas som ingenting ett tag. Sedan gick jag till datorn och öppnade manuset. Eftersom historien är berättad ur två karaktärers perspektiv hade jag en känsla av att problemen kunde ha med det att göra, så jag testade att klippa isär de två perspektiven och lägga dem i två olika dokument.

Så, nu sitter jag alltså här med två olika berättelser som handlar om olika saker, fast ändå inte eftersom de kretsar kring samma karaktärer... och undrar vad jag ska göra.

Fungerar de ihop? Så kändes det inte när jag läste. Problemet är att de två karaktärernas berättelser nog handlar om olika saker. Jag tror det är så, därav känslan av osammanhang.
Men jag vet heller inte om de fungerar var för sig. Kanske ska jag välja en av dem? Satsa på att berätta en historia och göra det så bra jag kan. Då kommer problemet in att jag valt första persons-perspektiv, och när jag klipper bort den andra karaktärens perspektiv försvinner viktiga delar av berättelsen. Fast det går kanske att fixa, antingen genom att låta den andra karaktären glimta in här och där, utan att ta så stor plats, eller på något annat sätt.
Det jag inte vet är om jag orkar göra en omfattande bearbetning till! Den nerklippta berättelsen består bara av ca 25 000 ord. Det blir en väldigt kort roman. Visst tillkommer mer om jag skriver om den. Men orkar jag? Kanske ska jag bara sänka hela projektet och börja på ett nytt?

Å andra sidan, när jag läser manuset tycker jag från och till att det är jättebra. Det är bara det att mina känslor för det kan jämställas med att åka berg-och-dalbana: Stundtals tycker jag att det är fantastiskt, och stundtals att det suger. Kanske är det bara panik över att någon annan ska läsa det, kanske fungerar det inte så dåligt som jag tror? Fast det är inget gott tecken att jag känner så! Så kände jag aldrig med det andra manuset - vilket får mig att tro att jag kan ha byggt in problem i det här som jag inte ens vet om jag kan lösa.

Jag ska smälta det lite, så får vi se vad som händer. Kanske måste jag arbeta med ett annat manus ett tag och låta det här vila. Kanske är det jag som ska vila, jag vet inte.

Tro det eller ej

Första utkastet av Tatuerade tårar är utskrivet och snart tilldelat min man som ska läsa! Något som jag trodde skulle ske i oktober... ack vad fel man kan ha. Men nu är det äntligen dags! Ska bli lite nervöst att höra vad han tycker. Själv anser jag fortfarande att den är lite ojämn, men det ska bli skönt att få någon annans åsikt om den, och om vad jag i så fall kan göra.

Skrivandet har verkligen fått stå tillbaka ett tag. Det känns lite trist, men har inte varit så mycket att göra åt. Annat har krävt min uppmärksamhet, både roliga och jobbiga saker. Jag vet inte när det blir lugnare. Därför vet jag inte heller när jag ska sätta igång med det nya manuset. Precis när jag kläckte idén brann det i mig av lust att sätta igång, men sedan har det sjunkit undan lite.
Jag tror jag ska vänta lite till, för särskilt i början av ett projekt vill jag känna lust till skrivandet. Det är då jag bara vill dyka ner i det, skriva en massa, få ner allt jag tänker... I den fasen vill jag inte behöva tvinga mig själv. (Helst inte annars heller, men ibland måste jag för att komma vidare när det är motigt.)

Jag skulle vilja åka på den där researchresan... En resa som skulle ge mig stoff till den nya berättelsen... Hmm, undrar när det ryms i tid och budget..!? :)


Micki, Mija och Danny - huvudpersonerna i Tatuerade tårar

Leva

Jag är så okoncentrerad. Jag önskar jag kunde sätta mig ner och skriva färdigt första utkastet av Tatuerade tårar. Men det vill sig bara inte. Jag hattar omkring på nätet, mellan olika bloggar, facebook, kapitel 1, myspace, helgon osv. och när jag har kollat allt infinner sig mest en tomhetskänsla... som brukade kunna få mig att börja skriva, men det fungerar inte just nu.
Hjärnan är full av annat. Sådant jag brukar skriva om, leva ut i mina berättelser, har plötsligt tagit sig in i det vanliga livet, och det gör mig jätteglad men helt slut.
Men okej, då kanske det är det som gäller. Leva ett tag. Skriva senare.

Missa inte

Johnnys underbara recension av slasherparadiset Sagan om ringen-trilogin!



Artikeln är från Sunday Times Magazine, style-sektionen, juli 2004.

?

F-words
Fabulous
Ferocious
Fierce
Flamboyant
Fantastic
Fag/hag

A-words
Agony
Angst
Anxiety
Anguish
Afternoon (söndag)

J-words
Japan
Johnny
Joy
Jag... har inget att göra

Livet är stenkul

När jag var runt 10-11 gick det en programserie på tv som handlade om 60-talet. Hela familjen följde den slaviskt och vi spelade även in några avsnitt. Som de suckers för tv jag och min bror var såg vi de där inspelade avsnitten om och om igen. De innehöll framträdanden med eminenta artister som Carola, Little Mike (?) m fl. och Göran Fristorp sjöng "God only knows what I'd be without you" så att ögonen tårades. Framträdandena varvades med tidstypisk bioreklam "Tänk på ditt bästa och ta dig en Mancos, ta det rätta, ta Cloetta, Cloettas Mancos, wow!" osv.

Min absoluta favorit var ett klipp från Janne Halldoffs "Livet är stenkul" (bara titeln alltså!) i vilket en korthårig blondin på ett ganska provocerande sätt äter banan utanför ett skyltfönster. När hon tagit ett par tuggor börjar hon smeta in fönstret med resterna av bananen, allt till tonerna av en fantastisk (!?) gitarrmelodi som jag fortfarande minns. Jag vågade knappt titta på det där klippet - i alla fall inte tillsammans med någon - i mina tioåriga ögon var det oerhört dekadent men också ganska eggande. Den som ändå vore som hon, liksom! Jag önskade inget hellre än att få se hela filmen, men på den tiden fick man ju hålla tillgodo med vad som visades på tv.
Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, men det slog mig att jag borde se filmen. Jag har fortfarande inte sett hela. Fast vem vet. Jag kanske inte borde förstöra mitt minne av den? :D

Tid att skriva

Mycket bloggande den här helgen.

I alla fall, jag har svårt för det där med att ta en kvart eller timme här och där för att skriva på mitt manus. Jag behöver gå in i det. Läsa från början, komma in i känslan. Annars kommer det liksom ingenting. Mitt skrivande går inte framåt i en stadig takt där jag gör lite varje dag. I stället går det i skov, och när jag är inne i ett sådant släpper jag det mesta annat. Då vill jag gärna sitta framför datorn från morgon till kväll, strunta i markservice, människor, måsten... ja strunta i så gott som allt egentligen. Men det är svårt när man jobbar heltid med annat. Vad som återstår efter arbete, matlagning (ja, ibland gör jag det) etc. är ju just småstunder. Visst öppnar jag mitt dokument sådana stunder och hoppas på att få något gjort. Men vad jag egentligen längtar efter är tre veckor. Tre veckor då jag kan göra det ordentligt. Jag älskar sådan tid. Det är en annan tideräkning.
Men det är långt till ledighet.

Skriva självbiografiskt

Debutanter skriver självbiografiskt, skriver June Rydgren på sin blogg, efter att ha läst i dagens DN.

Jag undrar om det är så att många utgår från sin egen historia i början av sin författarbana? För min del stämmer det. När jag för första gången ville börja skriva "på allvar" (då i novellform) var berättelserna ofta självbiografiska.
Däremot, när jag tecknade fram berättelser - vilket jag gjort sedan jag var liten - var de alltid fiktiva. Jag övervägde aldrig att teckna självbiografiskt - varför skulle jag teckna om något jag redan kände till? Att teckna var verklighetsflykt för mig. Det var mina önskningar och fantasier som tog form på papperet.

Att skriva satte jag mer i samband med att berätta om verkligheten - kanske för att jag skrev dagbok. Det började jag med i nioårsåldern och har gjort mer eller mindre regelbundet sedan dess.
Nu gör jag mågot mitt emellan. För att kunna skriva fiktivt använder jag samma sorts tänkande som när jag ritade - bara att jag försöker göra bilderna till ord och meningar i stället för teckningar. (Intressant att fundera på i fall olika delar av hjärnan aktiveras när man skriver självbiografiskt och när man hittar på...)
Jag använder mycket av mina egna erfarenheter i berättelserna, men de blir nästan alltid omgjorda på något sätt. Jag skriver inte självbiografiskt, ändå finns mycket av mig själv, människor jag träffat, saker jag upplevt med. Men inte i exakt samma version. Så gör jag aldrig längre. Dels för att jag tycker det blir svårt att avgöra vad som är intressant för någon annan, och dels för att jag vill kunna berätta fritt, dvs göra berättelsen så bra jag kan utan att behöva hålla mig till "hur det verkligen var".

Kanske kommer jag att skriva självbiografiskt någon gång i framtiden. Men just nu är jag väldigt nöjd med mitt beslut att inte göra det. För närvarande hänvisas mitt behov av självbiografiskt berättande till den här bloggen. :)

Emo-ku

Det är lördag kväll och jag bara sitter och tramsar framför datorn. Jag har öppnat dokumentet och småpillat lite. Men mer än så lär det kanske inte bli.
I stället:

Emo-ku (emo haiku)

Angular haircut,
expressing inner turmoil,
fiery ice tears

Haikun satt på en post-it på kontorsdörren härom dagen när jag kom till jobbet. Fin eller hur? :)

Emo <3 !

Nina och min släkt

Min morfar var en udda, charmig man som kunde lägga en skimrande hinna över allt som var vardagligt och trist. Han var inte min riktiga morfar, utan min mormor och han hade träffats när mamma var 17. Morfar hade coola egna barn och coola barnbarn – i mina trettonåriga ögon helt annorlunda än vår rekorderliga släkt.

Coolast av alla var mina två styvkusiner. De hade getingstrumpbyxor och ballongkjol, eller skjorta, slips och kostym... eller var det till och med frackjacka? Den ena hade ljusbrunt hår och den andra mörkt, båda kortklippta i androgyna frisyrer. Och tjejerna var såå långa... så långa att de kunde bli tagna för killar på de klubbar de gick på. Det hörde jag de vuxna prata om, och jag förstod att de gick på ställen som var... queera. Ställen som jag i min småstads torftiga tillvaro bara kunde glömma... att ens drömma om. Jag vet inte hur mycket min fantasi har ändrat om de här sakerna, men en sak vet jag, och det var att de här kusinerna var way out of my league. Jag kände mig som Askungen där hon stod vid sitt fönster och tänkte på balen varje gång jag träffade dem.

Jag lärde inte känna dem särskilt väl, delvis på grund av att vi bodde långt ifrån varandra, och delvis på grund av min blyghet, men också för att vår sida av släkten hade en annan stämpel på sig, en stämpel som gjorde att vissa saker var och förblev onåbara. Så kändes det då.

Idag var vi på Mejeriet och kollade på Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio. Med sitt rättframma sätt, sin charm och sin queera framtoning påminde Nina Ramsby mig om min morfars släkt och mina coola kusiner. Som jag inte vet så mycket om numera. Men just då slog det mig att jag inte längre känner att sådana saker/personer är onåbara för mig.
Det kändes bra.

Yvonne

Whoaa! Yvonne återförenas och uppträder i Malmö... i juni! Då ska jag dit och återuppleva gamla minnen! :D

Första gången jag såg Yvonne var på Emmabodafestivalen sommaren -94. Jag var där med ett gäng kompisar och min bror. Veckan innan hade jag köpt ett par nya jeans som var supertajta i midjan och utsvängda nertill. Jag var väldigt nöjd med dem fast jag knappt kunde knäppa.
När vi kom till festivalen drack jag och min bror en massa. Han däckade i tältet. Det började ösregna. Kände mig inte så hemma bland kompisarna. Det gamla gänget jag brukat umgås med hade jag lämnat för ett nytt. De var coola popkillar och poptjejer som gillade Cardigans... och tjejen i tältet brevid var en sådan som hade målat silverstjärnor på sina kängor och som fick komma upp på scenen och spela tamburin. Sån var inte jag.

Det regnade och regnade och allt var allmän misär. Jag gick omkring ensam. Framåt åttatiden på kvällen kom jag från vätan in i tältet med den lilla scenen. Det var mycket folk, ljust och varmt. Från scenen kom en massiv gitarrmatta och mitt på scenen... krängde han. Kastade sin kropp fram och tillbaka och spottade ur sig ord medan syntharna dånade.

Det var nog den bästa spelning jag sett. Allt ändrade färg. Från att ha varit en eländig kväll blev det helt annorlunda. Det fanns något som var värt att leva för. Stora ord, men så kändes det. När Yvonne gick av scenen, så klart utan att låta sig klappas in för ett extranummer, gick jag ut från tältet och ville bara skrika: Hörde ni det där? Såg ni? Jeansen var blöta upp över knäna men det gjorde inget längre.
Ingen av mina kompisar hade sett bandet. Jag kunde inte dela min upplevelse med någon, men det gjorde inte heller så mycket. Jag bar omkring på den som ett hemligt smycke, om halsen innanför tröjan. I den röda stugan mitt på campingen låg en massa valsedlar utströdda på golvet. Det regnade hela natten.


På biblioteket snodde jag en sida ur en musiktidning


Och jag tecknade och tecknade. Och drömde. :)


Strip music (där Henric de la Cour också sjunger)

Jul... nu?

Kom på igår att jag anmälde mig till Roberts julantalogi-initiativ - och att deadlinen är den 1/3! Det är ju snart. Och jag hade glömt bort det så klart. Hmm... nu måste jag börja klura på vad min novell ska handla om.
Om jag inte redan hade använt min gamla julnovell som bas till Tatuerade tårar hade jag ju kunnat använda den... men nej, det går inte. Dessutom var den kanske lite för deppig.
Okej. Jag har inga idéer. Inte än, men det kommer nog. Måste dock erkänna att julen känns rätt avlägsen just nu!

Igår var jag inne på Kapitel 1 och kollade. Nu har Bok-SM startat, men jag är inte med, och igår var första gången det störde mig. Kanske för att jag är tävlingsmänniska och nu är det en tävling på riktigt. Men jag har ingen lust att anmäla ett manus som jag väntar svar från förlag på. Och det andra är inte färdigt nog. Så vi får se.
Det är ju ett tag kvar att bestämma sig, samtidigt kan jag inte riktigt mota bort tanken på att det här är nåt man borde vara med på...! Å andra sidan... och så vidare.

Trögt

Det känns som att min hjärna saktat ner. Kanske beror det mest på lite för mycket utsvävande dvs sena kvällar, något som jag har svårt att klara av om de blir för många... I alla fall har jag verkligen varken haft ork eller lust att skriva den senaste veckan.
Igår var jag ändå inne och småskrev lite i Tatuerade tårar och upptäckte att det egentligen inte är mycket kvar tills jag har ett första utkast. Men det går väldigt trögt.

Kom också att tänka på att det var nästan precis ett år sedan jag blev klar med första utkastet till Jag är skillnad och av nån anledning stressade det mig lite. Jag har väl en tanke om att jag ska kunna skriva en bok på ett år. Och då borde rimligtvis första utkastet av Tatuerade tårar bli klart väldigt snart, om jag ska kunna hålla den takten.

Men... jag vet att det inte är fruktbart för mig att stressa. Det är inte regler och hårda krav som gör att jag kommer vidare. Det funkar säkert för många, men mitt problem är oftast inte att jag har för låga krav på mig själv, utan tvärtom för höga. Och om jag skärper dem ytterligare finns risken att allt havererar i stället för att något blir gjort. Så jag antar att det är vila som gäller.
När det handlar om jobb för brödfödan är det en sak: sådant måste man ju tvinga sig själv till ibland, men mitt skrivande vill jag ska vara lustfyllt. För det mesta. Kanske kan jag inte alltid sitta och vänta på inspiration, men att pressa mig till att skapa när det känns tungt kan jag inte.
Får hoppas på ny energi helt enkelt.

Ett nytt ord

Ofta när jag är ute och går och ser ord på skyltar etc. så får jag får mig att jag ska läsa dem baklänges och se vad det blir. På vägen från mig till jobbet finns en butik (?) som heter Sögreni. Vänder man på det blir det inergös. Det ledde till att jag tänkte ut det nya ordet energös. Det är en blandning av energisk och religiös, men betyder inte någon som är religiös på ett energiskt sätt, utan någon som ser på energi och skapandekraft nästan som en religion. Som jag, kanske.

Jag hade en vän som hette Oscar och han brukade kalla det att vara kreaktiv, men jag tycker energös beskriver det bättre. Precis som religiösa människor ibland kan bli alltför rättrogna kan man gå till överdrift även som energös. Det känner jag väl till. Det gäller att lära sig balansera krafterna för att få ut det mesta möjliga - utan att för den skull bränna ut sig. För då blir man inte längre energös, utan energilös.

...fånigt, jag vet. ^^

Gnääll

Jag mår ont: halsen och huvudet har lätt värk och hjärnan.... den gråter över förlorade chanser till kul fast det var mitt eget val att avstå. Trötthet. Jag hatar trötthet. Den senaste tiden har jag var varit förunnad en piggare känsla, men så de sista dagarna... är det som innan igen. Tröttheten är som tårar bakom ögonlocken.
Tre veckor av pigghet, och sedan ner på marken igen med ett splasch.

Jag vill alltid vara pigg, alltid. Jag vill alltid kunna hänga med, jag vill inte missa ett dugg, jag vill ta alla chanser... Saknas någonting i mitt liv eftersom jag måste söka kickar? Eller är många som jag innerst inne?
Nu vill jag att jag skulle ha kastat alla duktiga beslut från igår kväll åt hell och följt med, för alla andra verkar ha haft så kul. Blä.

Livet borde vara lite roligare. I alla fall just nu.

Edit: Oj vad gnällig jag var. Nu är jag glad igen. Fast jag har fortfarande huvudvärk.

Resor och mysterier

Jag har roat mig med att skriva ett synopsis till berättelsen som nu har arbetsnamnet Isa & Rufus, från ö till ö (jag gillar öar).
I den ingår en resa tvärs över landet som jag nu funderar på om jag själv behöver göra, för att få stoff/inspiration... Så jag har suttit och sökt lite på nätet. Verkar som att jag måste bestämma mig ganska snart, i alla fall om jag ska göra resan i sommar, eftersom resmålen tillhör västkustens populäraste..! :)

Synopset (hur böjer man?) jag skrev är mer detaljerat än vanligt (nästan ett A4, hehe), men ändå återstår en stor sak som jag måste klura ordentligt på innan jag kan börja skriva. Det är något av ett mysterium som jag måste lösa, dvs hitta på, och det är nog bäst att jag gör det innan jag sätter igång, eftersom det är helt centralt för berättelsen. Å andra sidan ska jag ju också skriva färdigt Tatuerade tårar innan jag börjar med den, så jag har nog tid att klura.

Buhu. Jag vill börja nu. Fast jag får se det som att jag har nåt att se fram emot i stället.

Lita på det oväntade

Vissa berättelser kommer, inte färdiga, men nästan. Handlingen presenterar sig, och sedan gäller det mest att skriva ner det "som det var".
Det gäller inte Tatuerade tårar (den som tidigare var Fyra öar). Jag trodde att jag visste hur berättelsen skulle vara, men det visade sig vara fel. Inte i grunden kanske, men mycket i hur den skulle berättas var tvunget att ändras. Ordningen på händelser. Syftet med händelserna. Fortfarande dyker nya grejer upp, fast jag närmar mig ett fullständigt första utkast, aha-upplevelser som förklarar meningen med det jag tänkt att berätta, som jag inte fattade från början.

Det är rätt fantastiskt att en berättelse kan överraska en trots att man hittat på den själv.
Det får mig att tänka att det antagligen är så att både medvetna och omedvetna delar av hjärnan aktiveras när man skriver.
Ibland, om jag känner mig fantasilös, tänker jag på att allt det där fantastiska man kan hitta på när man drömmer faktiskt finns där hela tiden. Att all den förmåga till fantasi som finns i drömtillståndet - när hjärnan leker? - egentligen finns tillgänglig hela tiden, om man bara kan hitta den.
Och jag tänker också att det är tur att vi har en massa hemligheter för oss själva, som man liksom kan nosa upp genom att t ex skriva eller hålla på med bilder eller musik. För det är spännande och kul!

Det är nog därför jag delvis vänder mig emot att man (läs jag) skulle kunna hitta en metod för att skriva som går ut på att planlägga det skrivna väldigt noga i förväg. Det skulle vara så tråkigt. Jag tycker om att överraskas. Jag vill lita på det oväntade.
Fast ibland blir det ju lite mer av det än vad man hade tänkt sig. Hur som helst så har jag hopp för min berättelse. Men det är nog två månader kvar innan första utkastet är klart. Puh.

Att bli mottagen

Första gången jag hade för avsikt att skriva en bok var när jag var runt sex, sju år. Den handlade om en professor som upptäckte några guldbönor i en helt vanlig bönskida. Jag skrev på vår militärgröna Facit-maskin och berättelsen blev väl ungefär en A4-sida lång.
I trean hade vi fri skrivning i skolan och varje vecka skrev jag ett nytt kapitel i min äventyrsberättelse om en mus och hans brorsöner (ehrm, tycker att det kanske liknar någonting annat…) som blev fast i en snögrotta med alltför lite mat.
Under en ganska lång period i fjärde klass planerade jag och min bästa kompis den deckare vi skulle skriva, om två flickor som hittade ett lik på en strand. Men det blev mest snack och inte så mycket snickrat.

Jag ville skriva och berätta, och jag hittade på historier för jämnan – men själva skrivandet var ett problem. Jag har alltid varit oerhört otålig och fantasin gick så mycket snabbare än vad det gjorde att forma ord på papper. Det blev teckningar av alla historier i stället. Min dröm om att bli författare blev blekare efter hand som bilden av mig själv som bärande på tusentals historier jag inte förmådde berätta blev starkare.

När jag var nitton började jag på folkhögskola. Det var i stället för gymnasiet, för mig som kraschade under högstadietiden och hoppade av skolan då. Andra året på folkhögskolan fick vi en ny svenskalärare. Han var barsk, tyckte jag, och jag var nästan lite rädd för honom i början. Men ganska snart in på terminen fick vi börja skriva.

Redan första gången jag skrev en novell till honom märkte jag att det hände något med mitt sätt att skriva. Berättelsen tog form på ett helt nytt sätt, språket betedde sig annorlunda. Allt för att den var till för hans ögon.
Han gav små handskrivna lappar som feedback, där stod sådant som att karaktärerna grep tag i honom, att språket levde. Det fick mig att längta efter att berätta mer, att vara helt ärlig i det jag skrev. Jag hade något jag ville säga till just honom.

Ibland tänker jag att jag fortfarande skriver till honom. Det är min förhoppning att någon annan skulle kunna ta emot mina texter på det sätt han gjorde.
Tyvärr finns min lärare inte kvar i den här världen längre. Annars skulle jag vilja berätta för honom vad han betytt, för mig och mitt skrivande. Jag skulle vilja visa manuset jag arbetar på just nu, som jag en gång läste upp en prototypversion av i novellform på en svenskalektion på folkhögskolan.
Efter den lektionen uppmanade han mig att gå vidare med texten, att skicka den till en tidning. Det var jag alldeles för rädd för på den tiden. För även om han godtog mig och det jag skrev, så visste jag inte hur det skulle bli om jag visade mina texter för någon annan. Det tog mig lång tid att komma dithän, men en första förutsättning var nog just att bli sedd och accepterad av någon som jag beundrade och respekterade så mycket.

Jag målade en tavla till Örjan, i mitt rum i stugan jag hyrde i närheten av skolan. Fast det fick han aldrig veta.

Paranoid Park

Har just kollat på Gus van Sants Paranoid Park. Den handlar om en tonåring som av misstag råkar orsaka en säkerhetsvakts död, när han en lördagskväll åkt till skejtparken Paranoid Park. Filmen var bra, fast det var lite frustrerande att den inte ville bjuda på någon riktig upplösning. Samtidigt tycker jag att det är skönt, som omväxling mot alla "vanliga" filmer, med en som är berättad på ett annorlunda sätt. Nu när man ofta får höra att det finns "ett optimalt sätt" att berätta en historia, är det tillfredställande att se att det går att avvika från mallen och ändå skapa spänning. I längden blir det ganska tröttsamt med modellen anslag, upptrappning, vändpunkt etc.

För mig känns det som att van Sant i den här filmen försöker göra det som är så svårt i filmiskt berättande: att skildra vad som sker på insidan av en karaktär. Med musik, foto, långa tagningar och närbilder på ansikten försöker han förmedla vad som händer inuti huvudkaraktären Alex. Jag tycker att det är en väldigt bra ansats, man ändå blir jag inte så gripen som jag skulle önska. Jag kan inte riktigt förklara varför.

Det förvånade mig lite hur lik Paranoid Park är Wild tigers I have known i sin form. För Wild tigers är Gus van Sant executive producer, och jag vet inte vem som inspirerats av vem - Gus van Sant av Cam Archer eller tvärtom. Jag tycker dock att Cam Archer lyckas bättre i Wild tigers att med liknande medel (färg, ljud, foto) skapa närhet till huvudpersonen och skildra vad som händer inuti honom.


Alex i Paranoid Park

Livspusslet

Jag tittade på svt-dokumentären Livspusslet. Den handlade om det nya arbetslivets förutsättningar och de krav som ställs på människor idag - krav som ofta kan tyckas komma från individen själv: Man arbetar på kvällar eller åker till jobbet på helgen trots att ingen beordrat en. Man förkovrar sig i sitt yrkesområde på fritiden. Gränserna suddas ut, och man känner ett inre tvång att prestera och arbeta mera.
Men när massor av individer ställer sådana krav på sig själva kan man fråga hur självvalt det egentligen är.

De avlutande orden i dokumentären var av Annika Härenstam, professor i arbetsvetenskap, och handlade just om att detta är ett samhällsproblem som man inte kan räkna med att finna individuella lösningar på. Det var skönt att höra - om än lite nedslående, eftersom hon också sa att det kan ta ett par decennier för ett samhälle att hitta nya strukturer. Hmm. Jag som behöver hjälp med det här nu! Det betyder nog att det inte finns så mycket annat val än att försöka hitta en individuell lösning i alla fall..!

Kanske är den omställning av samhället som skett de senaste 15-20 åren mycket större än vi kunnat ana? Jag menar då framför allt den omställning som den digitala informationsteknologin skapat. Man ser inte förändringen för att den sker rakt framför näsan på en. Nu är det möjligt för oss att kommunicera (som jag skrev om sist) dygnets alla timmar. Vi har också tillgång till all världens information - bara språket och ens egen tid sätter gränserna (och tidens gränser är vi ju många som inte riktigt tycks vilja acceptera). Och alldeles dessförinnan skedde den förändring av strukturerna som innebar att alla vuxna nu förväntas förvärvsarbeta på heltid.

Jag har hört så många säga att det inte egentligen är genomförbart, det vi håller på med (och försöker genomföra med bravur)... och jag tror verkligen att det är sant. Det är ett destruktivt förhållningssätt förklätt till självförverkligande.
Det svåra är bara att veta hur man sätter stopp för det.

Stackars hjärna

Har nyss slutat jobba för dagen så jag är duktigt övertrött - men ganska nöjd med mig själv, att jag överlevt något som var en så stor pärs för mig!
Nu känns det som att jag kan klara det mesta. :)

Egentligen vet jag att jag har gjort saker i livet som var betydligt svårare än det jag har gjort nu - som handlat mycket om att kommunicera med människor på ett ganska intensivt sätt, och att sätta gränser samtidigt som vara tillmötesgående - t ex har jag fött barn, vilket borde ha varit jobbigare. Och jag har stuckit hemifrån när jag var 16, till ett ställe där jag inte kände en enda människa, på vinst och förlust. Jag har tagit tag i väldigt jobbiga saker - och ändå - är kommunicera med andra något av det svåraste jag vet. Inte för att jag är dålig på det. Jag tror till och med att jag är rätt bra på det. Men det tar så oerhört mycket energi.

Jag känner det som att jag bara inte är gjord för att klara så mycket kontakt. T ex, när jag och familjen i höstas stod på loppis hela dagen... det var massor med folk som frågade om priser, prutade etc. Och efter ett par timmar ville jag bara dra ner en rullgardin framför ansiktet. Jag orkade inte mer. Jag ville bara vara inuti huvudet, onåbar för andras blickar, andras ord.

Vet inte varför det är så. Ibland tänker jag att jag bara är sådan och får lära mig att leva med det. Ibland, som nu, när jag ändå har klarat det ganska bra, tänker jag att det går att ändra på, att det är en vanesak. Jag vet faktiskt inte.

En författare som skriver om något ditåt är Jenny Diski, t ex i Främling på tåg. Jag känner igen mig i henne. Dessutom skriver hon fantastiskt.

Nu när jobbsituationen varit över alla gränser har jag förstås inte hunnit skriva något. Men jag har tänkt mycket, framför allt på historien om Rufus och Isa. Det där har med att jag kommit till en jobbig fas i Fyra Öar (som jag för övrigt tänker byta namn på) igen, och inte riktigt vet vad som behöver göras.
Undrar om det manuset någonsin blir klart? Jag hoppas det i alla fall.

Men den här veckan blir det nog inte mycket skrivet, jag måste vila hjärnan.

Sist av alla… men ändå: Året var 2008

Jag har velat skriva en summering av 2008 men inte riktigt kommit till skott. Men här kommer den till slut, med hjälp av lite random frågor som jag tagit från andras bloggar.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag var på Copenhagen Zombie Crawl.

2. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Mitt 2008 började med att jag kom tillbaka till jobbet efter julledigheten och upptäckte att jag inte kunde jobba. Det gick bara inte. Jag satt framför datorn, men kunde inte få något alls gjort. Under hösten 2007 hade jag och min kollega genomfört ett oerhört stressigt projekt och hela tiden tänkte jag: Jag ska bara stå ut till jul. Längre än så hade jag inte tänkt. Det visade sig att julledigheten inte alls räckt som återhämtning och i början på 2008 blev jag sjukskriven för utmattning. Jag var sjukskriven på halvtid under några månader och jobbade sedan 75 % fram till sommaren.

3. Vad spenderade du mest pengar på?
Terapi!

4. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jag träffade många människor som gjorde mig glad. I verkligheten och på nätet. Jag hittade Johnny Scharonne och gayfilmsbloggen och har sett på jättemycket bra film sen dess, och recenserat några.

5. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Jag minns inte vilket datum det var, men händelsen kommer jag alltid att minnas – dock inte dela med mig av. ;)

6. Vad var din största framgång 2008?
Jag avslutade mitt första bokmanus och skickade in det till förlag. Jag postade buntarna (tre stycken) efter jobbet och jag och mannen gick till Möllan och drack öl och åt hamburgertallrik. Jag hurrade för mig själv och för Maxi, min huvudkaraktär som bodde rakt över gatan från där vi satt.

7. Största misstaget?
Jag tycker inte jag har gjort något stort misstag, men många små, och de består till stor del av att inte ta tillräckligt mycket hjälp av andra, av att kommunicera för lite och tro att jag ska klara mer än vad jag egentligen klarar.

8. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008?
Anathema har funnits där hela tiden och sjungit för mig, och den 19e oktober fick jag se dem live för andra gången.


9. Årets bästa film?
XXY, utan tvekan.

10. Bästa boken du läste i år?
Jag läste om Dansa på min grav av Aidan Chambers, en bok som jag inte läst sedan tonåren. Den var nästan ännu bättre än jag mindes den.

11. Hur tillbringade du julen?
Hemma med familjen och alla hangarounds: min man och hans föräldrar, min dotter, dotterns pappa, hans ex och deras två barn, mina föräldrar och min bror. Tomten är far till alla barnen, någon?

12. Vilken kändis var du mest sugen på?
Haha, den frågan måste bara vara med!
I början av året var det fortfarande Nero Bellum. Sedan Vincent Cavanagh. Och i slutet Kate Moennig. Mina kändisar är inte jättekända men jag tycker om dem ändå, och jag kan inte bara välja en, inte!


Söta eller hur?

13. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
2008 har varit ett år när jag har kämpat väldigt mycket. Jag hoppas att 2009 kommer att innehålla mindre av kamp och mera av vila, lugn och tillit. Och lite kul också.


t ex zombies.

Orimliga förväntningar

Känner mig som en liten våt trasa idag. Har jobbat en stor del av helgen, men på grund av saker utanför min kontroll blir det som ska vara färdigt imorgon ändå inte klart i tid.
Jag har svårt med att göra folk besvikna och inte leva upp till förväntningar. Inte ens när det finns goda skäl känner jag att det finns ursäkter att svika.
Det är som att jag kan få lov att finnas på den här jorden bara under vissa förutsättningar: att jag ser till att göra människor glada, lever upp till deras krav och överträffar deras förväntningar. Annars... annars vet jag inte vad som händer. Men det är något som får mig att må dåligt i alla fall!

Nu finns det inte mer jag kan göra för att den här saken ska ordna sig. Jag skulle behöva ha magiska krafter för att fixa det, och tyvärr, några sådana har inte anmält sig. Ändå ältas det i mitt huvud, och jag är rädd att sömnen inte kommer bli den bästa i natt.
Om jag kunde lära mig, om jag kunde förstå... att ingen människa är perfekt, inte jag, inte någon annan.
Perfektion är tråkigt. Perfektion är förutsägbart. Perfektion är total kontroll. Men något inom mig eftersträvar det trots att det egentligen gör livet urtrist. Kontroll är väl trygghet, trygghet och makt. Jag har upplevt för mycket av otrygghet för att njuta av det oplanerade.
Fast just nu minns jag titeln på en bok av Gunnel Linde som jag tyckte mycket om när jag var yngre: Lita på det oväntade. Och så minns jag ordet som jag valde för 2009, det som jag inte vill avslöja...
Det får mig att tänka att människor kanske kan överträffa mina förväntningar: De kanske kan ha förståelse för att man inte kan förutse allt. De kanske kan se att ansträngningar har gjorts för att det inte skulle bli på det sätt som det ändå blev... Kanske.

Och jag ser att det inte bara är så att omvärlden har orimligt höga förväntningar på mig, utan jag har också, som det verkar, orimligt låga förväntningar på andra. Kanske för att inte bli besviken. Om man inte förväntar sig något har man ju inget att förlora.
Jo, det jag har att förlora är självrespekt. För när jag våndas över vad andra ska tänka och tycka om mig och mina göromål, och över att inte duga i deras ögon, nöts min självrespekt ner till noll.

Jag hörde en gång att depressioner grundas i att man förlorar sin självrespekt. Det tror jag kan stämma.
Saknar jag stolthet? Det är så svårt att vara stolt över sig själv när ingen har lärt en, men kanske kan det ändå gå?
Håll tummarna för mig när jag ska göra det här jobbiga. Att allt känns bättre inorgon när det otrevliga samtalet är avklarat. Att självrespekten finns kvar och att människor har visat sig vara... just människor.

Är det kul backstage?

Idag sa en person att jag såg ut lite som Broder Daniel dvs Henrik Berggren... Jag blev jätteglad.

Det försatte mig också genast i nostalgimode - för en gång i mina som mest Henric de la Cour-besatta dagar lyckades jag snika till mig Henrik Berggrens backstagepass, när både Yvonne och Broder Daniel spelade på en minifestival i Tranås sommaren 95.
Jag åkte på den festivalen ensam - med den enda föresatsen att ta någon form av kontakt med bandet i mina drömmer, och framför allt deras sångare då. Men för att göra det så måste man ju backstage!

Det var ganska lite folk. De roliga banden hade redan spelat, och den enda jag kände på stället var en flera år yngre kille som jag egentligen knappt kunde påstå att jag kände. Om inte kvällen skulle rinna ut i ingenting var det dags att agera.
Broder Daniel-Henrik stod en bit bort och rökte, ensam, liten, med ögonskugga och stjärnor under ögonen. Inte så farlig att prata med kanske? Jag tror jag sa något så fånigt som "Är det kul backstage?"
Han svarade inte - möjligtvis gruffade han att det var det inte alls - men drog av bandet han hade om halsen och räckte det inplastade passet åt mig.
I dörren till backstage kollade de mitt pass och lät mig gå in som Henrik Berggren.

...i slutändan så klart för blyg för att prata med den dyrkade, men jag träffade andra trevliga människor den kvällen *vinkar* :)

Back to life, back to reality

Nu är jag tillbaka på jobbet... och det känns inte alls så hemskt som jag trodde att det skulle göra. Inte ens fast jag låg sömnlös en stor del av natten på grund av två koppar kaffe allt för sent på kvällen (klockan 19 - jag har blivit hyperkänslig mot koffein den senaste tiden).

När jag inte kunde sova passade jag på att tänka på mitt nästa manus som jag håller på att planera nu. Att jag började planera det var inte alls planerat - i stället hoppade det på mig härom dagen och sa: Så här har jag tänkt att du ska skriva mig! Och i natt drog det verkligen igång, då kom hela historien rasande, och jag fick skynda mig att skriva stolpar.
För mig kommer det blandat i scener, övergripande story, fantasier om karaktärerna och färdig text/dialog. Slutet kommer, om inte först, så väldigt tidigt. Jag kan inte ta fram en berättelse om jag inte vet hur den ska sluta!

Den här idén hade jag vaga tankar kring innan också, men nu har den tagit form i två karaktärer: Isa och Rufus. Jag är väldigt upphetsad över deras historia för jag tror att den kan bli jättebra! :) Men så måste det kanske kännas om man ska orka umgås med dem i en hel bok?

Att ha huvudkaraktärer som inte inspirerade har jag ju provat - tills helt nyligen när jag fick stryka bort dem ur manuset jag jobbar på just nu... Direkt när jag hade tagit beslutet gick jag in i en skrivardimma så djup att jag knappt kommer ihåg vad jag gjort de senaste 14 dagarna. När min dotter var bortrest satt jag framför datorn från morgon (okej, förmiddag då) till kväll, tills hon turligt nog kom hem och räddade mig från att dega ihop totalt. Sedan har jag vilat lite från skrivandet eftersom det höll på att bli lite väl mycket.

Jag tror alltid att jag ska kunna göra färdigt saker med en gång om jag bara fortsätter lite till. Fast den sansade delen av mig vet att det kanske kommer att ta två månader innan jag är klar, så tänker den andra, lite mer självsvåldiga: Om jag bara fortsätter lite till ikväll så blir jag snart färdig!

Andra i Romanloppet har skrivit om att välja ett ord för 2009 och jag funderade på att ta balans - det är ju något som jag skulle behöva mer av... men sen kom jag på ett annat ord som kändes ännu viktigare. Tror jag ska behålla det för mig själv dock, så att det inte förlorar sin magiska kraft...! ;)

Nostalgitripp del 2: Morrissey och andra fascinationer

Som en fortsättning på min påbörjade nostalgitripp lyssnade jag på The Smiths när jag gick till jobbet ett par dagar före julledigheten. The World wont listen – som var den andra Smiths-skiva jag köpte, våren 1989.

Från och till slår det mig hur mycket jag tycks ha formats av mitt ”förhållande” till min tonårshjälte Morrissey – en passion och romans som varade i mer än ett år (länge på den tiden) och gav mig mycket glädje, men också ack så djup djup vånda (vilket genererade en ändlös ström dagboksanteckningar, dikter, sångtexter och brev på dålig engelska).

Det jag funderar över är: Hur påverkas man av tonårstiden, av de passioner man upplever då, av den längtan man känner? Skapas det en mall för begär, en karta över vad som är åtråvärt, intressant och spännande – blir man präglad, så som djurungar präglas på den de tror är deras föräldrer?
Är jag på grund av min besatthet av Morrissey i tonåren för evigt dömd att falla för skumma, queera, androgyna, utlevande (och självupptagna) emokaraktärer? Går ränderna aldrig ur?

Morrissey med ränder

Morrissey är för mig en slashighetens urfader, en faghags/smygbögs våta dröm, som parade ihop sig själv med allt och alla: skådespelare (James Dean m fl), artister (T-Rex m fl), författare (Oscar Wilde m fl)… utan att rakt ut säga något mer om sin sexuella läggning än att den var, well, something completely different. Straight (nja), gay eller bi, det var whatever för mig, desto viktigare var att han påstod sig vara asexuell, för det passade mig bra…

Jag tecknade min önskedröm - en platonisk ménage à trois på promenad bland gravstenar (dem orkade jag inte rita) till tonerna av Cemetary Gates.

Även fast min besatthet försvann nästan lika snabbt som den startade under våren 1990 gör han sig påmind allt som oftast. Jag kan inte se ett avsnitt av Jeeves & Wooster utan att tänka på Morrissey, som ju gillade (gillar?) PG Wodehouse, och det får mig att le – Jeeves & Wooster är slashigt så det förslår (här och här).

När jag gjorde en bild av mina största fan girl-crushar såg jag till min förvåning att de såg nästan likadana ut, och det fick mig att fundera. Vad är sådana där bilder för något – drömbilder av karaktärer, var kommer de ifrån?

Varje gång jag fascineras av en sådan person är det som att titta på en karta jag redan försökt att följa ett antal gånger tidigare, för att hitta något jag inte vet vad det är. Och till viss del ser den där kartan likadan ut idag som när jag var femton år. Det förundrar mig, för det mesta i mitt liv har annars förändrats avsevärt!

Men startade det verkligen där? Med Morrissey? Eller skapades min matris långt tidigare?

Hm, retorisk fråga. För den där karaktären (som kanske har lite drag av arketyp/komplex?) fanns där tidigare. När jag var tretton såg jag en utställning av Nils von Dardel på Moderna Muséet i Stockholm, och se där, där var den: Den döende dandyn. En bild av den androgyna excentriska person som fängslade mig så…

Döende dandy

Och för ett par veckor sen kom jag på en annan referens: Skuggan över stenbänken (en bok av Maria Gripe) med den gäckande Carolin, som ibland mystiskt verkade uppträda som man ute på gatan utanför huset där huvudpersonen Berta bodde – en queer drag king/clown som fascinerade enormt (fast jag minns inte om man någonsin fick veta om det var Carolin…? Jag har inte läst/hört ett ord av den berättelsen sedan jag var runt nio, så förlåt mig om jag missminner mig hur den var!)
Jag ritade i alla fall Carolin med en blandning av upphetsning och skam, och med en känsla av hemlighetsmakeri.

Jag hittade inte de gamla teckningarna men jag minns Carolin ungefär som Rachael Stirling till höger på bilden (från Tipping the Velvet)…

Okej, det här är mina ganska obearbetade tankar kring tonårig kändisförälskelse och dess betydelse (för mig) - vilket gör mig nyfiken på andra, mer psykoanalytiska tolkningar av sådana fenomen... men några svar på frågorna har jag inte.
Kanske återknyter alltihop till en väldigt stark dröm jag hade som liten om en mystisk tvillingsjäl, en borttappad vän, som jag skulle kunna hitta om jag bara letade tillräckligt mycket?
Svårt att veta.

En sak är klar – Julen 1989 hade min bror hunnit bli en smula trött på The Smiths och Morrissey...